Det finns en del skäl i dessa dagar att minnas det kalla kriget. Det var en bisarr tid, lika bisarr som nu, fast inte riktigt likadan. Både paralleller och skillnader kan vara värda att reflektera över.
Kalla kriget varade nästan ett halvt århundrade. Det var en tid som för första gången i världshistorien präglades av att mänskligheten var kapabel att förgöra sig själv på i princip några minuter.
Opinion|Gunnar Wall
Och vid några tillfällen var det riktigt nära ögat.
Den risken har ökat akut nu igen som forskargruppen bakom The Doomsday Clock, Bulletin of the Atomic Scientists, har kunnat konstatera.
De två tunga aktörerna den gången var kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen. Och konflikten mellan dem präglade i stort sett alla andra viktiga politiska händelseförlopp över hela världen.
Det kan vara en tid som är värd att gå tillbaka till om man vill förstå även dagens värld.
Och för socialister är kalla kriget dessutom av särskilt intresse därför att det blivit en symbol för en kamp mellan två samhällssystem – å ena sidan kapitalism och å andra sidan kommunism eller socialism i vilka former den än manifesterade sig.
När kalla kriget tog slut var det också slutet för vad som brukar kallas sovjetkommunismen, den ideologi som varit knuten till den härskande maktapparaten i Moskva. Men konsekvenserna var större än så. Till exempel gick socialdemokratin runtom i världen drastiskt åt höger. Det var som om inte ens en mjukvariant av socialism längre framstod som realistisk eller meningsfull att satsa på.
Det såg ut som om kapitalismen hade vunnit en promenadseger och att segraren i första hand framträdde i skepnad av det rika och dynamiska USA. Nyliberaler jublade och tankegångarna från den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama höjdes till skyarna. Innebörden i hans budskap var att vi stod vid historiens slut, den kapitalistiska liberala demokratin hade segrat för gott. Socialismen var körd och överspelad. Nu väntade bara en period där mänskligheten skulle njuta frukterna av det liberala lyckoriket.
Det där stämde ju dåligt har det visat sig. Om inte nyliberalismen är stendöd i dag så är den åtminstone närmast medvetslös. Och hela den liberala demokratin i USA håller på att rasa samman under Trumps styre, samtidigt som en liknande brutal nedmontering pågår på många andra håll i världen. Den auktoritära nationalistiska högern, ibland med tydligt fascistisk framtoning, är den ledande strömningen inom borgerligheten i världen.
Och pessimismen om världens framtid breder ut sig i vilket läger man än tittar, om än av olika skäl. Den amerikanska ekonomin, motorn i den internationella kapitalismen, går allt knackigare. Miljö- och klimatproblemen är – för dem som vågar se dem – ett akut hot mot planetens framtid. Brutala krig pågår och rader av regeringar satsar på rustningar.
Världen blev inte bättre. Den blev sämre.
Men den andra biten av resonemanget då? Var kalla kriget den stora fighten mellan kapitalism eller socialism? Var det så att USA och Sovjetunionen kämpade om vilket samhällssystem som skulle dominera världen?
Det var en av de centrala frågorna som jag beslutade mig för att belysa när jag skrev den bok som getts ut nu ”Kalla kriget – spioner, statskupper och attentat”.
Boken är på ett sätt helt enkelt en fortsättning på min tidigare bok ”Andra världskriget och myten om det goda kriget”. Men den kan läsas separat. Min ambition är dock densamma: att komma bakom de ytliga förenklingarna och försöka beskriva vad som egentligen hände.
Från Washingtons håll framställdes kalla kriget som demokratins försvar mot en kommunism som hotade att sluka upp planeten. Budskapet formulerades först i Trumandoktrinen 1947 – den var kort sagt en sorts generallinje om att kampen mot kommunismen var ett överordnat mål för USA.
Den följdes av dominoteorin som 1954 formulerades av Trumans efterträdare som president, Eisenhower. Och den gick kortfattat ut på att kommunismen måste stoppas överallt, för om en enda stat föll skulle andra följa efter som fallande dominobrickor.
Det här var retorik som banade väg för att USA skulle kunna ingripa var som helst i världen där det egna inflytandet hotades, i synnerhet som alla som motsatte sig USA:s intressen automatiskt stämplades som verktyg för kommunismen.
Och på 1980-talet vred president Ronald Reagan upp dessa propagandateman till rent existensiella, närmast religiösa, nivåer genom att kalla Sovjetunionen för ondskans imperium.
Sanningen då?
Ryska revolutionen 1917 hade verkligen burit fram ett budskap om att störta kapitalismen i hela världen och om att arbetare skulle slå sig samman i solidaritet mot krig och ekonomisk utplundring. Det var ett frihetsbudskap som då appellerade starkt till stora grupper av människor. Och vid den tiden spred sig de omvälvande tankegångarna runt jordklotet, inte minst till Sverige där 1917 var ett år av stor dramatik.
Men ryska revolutionen fick inte några framgångsrika efterföljare under de närmast följande åren. I stället följde ett inbördeskrig i den unga Sovjetstaten, ett inbördeskrig som var sammanflätat med en invasion från en lång rad kapitalistiska stater, alla med syftet att krossa revolutionen.
Sovjetunionen överlevde, men förödelsen var förfärande. Och snart visade det sig att den folkliga revolutionen steg för steg kom kom att kvävas en politisk apparat med högst egna intressen av att bevara sin makt. Den apparaten, den byråkratin, var lika lite intresserad av en internationell socialistisk omvälvning som den var av att ge det egna landets befolkning rätt och möjlighet att utöva sitt eget styre.
Formeln för denna apparat – som i många år kom att ledas av Josef Stalin – var ”socialism i ett land”. Och det kunde översättas med att sovjetledarna ville ha goda relationer med den kapitalistiska omvärlden. Det betydde att de var villiga att gå mycket långt för att visa att de menade en sådan välvilja, samtidigt som de med terrormetoder höll den egna befolkningen i schack.
Efter andra världskriget – alltså när kalla kriget började – kom Moskvas ambitioner utökas med kontroll över en buffertzon i Östeuropa. Det handlade om att låta ett antal stater vara en sorts skyddsmur mot kommande invasioner. Oron var förvisso befogad. Det var inte bara på grund av Hitlertysklands invasion sommaren 1941, utan också därför att det i väst fanns planer på att starta ett tredje världskrig mot Sovjetunionen. Winston Churchill hade haft drömmar om det redan innan andra världskriget var slut.
Moskvas kontroll över Östeuropa blev en krass historia, präglad av brutalitet och egenintresse. Och ska man räkna upp enskilda faktorer som skadat sympatierna för socialismen runtom i världen så är den sovjetiska maktutövningen över satellitstaterna en av de viktigaste. Några exempel på det är nedslåendet av arbetarrevolten i Berlin 1953, krossandet av Ungernupproret 1956 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968.
Men minst lika kännetecknande för Moskvas agerande under det kalla kriget var viljan att visa försonlighet mot väst även när den sidan begick de mest extrema övergrepp. I Grekland efter andra världskriget bröt det ut ett inbördeskrig som en följd av att britterna upprättat ett styre baserat på militärer och gamla fascister. De grekiska kommunisterna spelade en viktig roll i det folkliga upproret, men Moskva tittade bort när det slogs ner – Stalin och Churchill hade styckat upp Europa mellan sig. Britterna skulle ha Grekland och Stalin höll sina löften till Churchill.
Parlamentsvalet i Italien 1948 såg ut att gå mot seger för kommunistpartiet och socialistpartiet som ställde upp tillsammans – men USA gick in med en massiv valpåverkanskampanj och säkrade en borgerlig valseger. Samma mönster upprepades där: Moskva godtog att Italien var en del av västblocket och hade inga invändningar.
I Kina var det likadant: Stalin försökte få Mao att acceptera att den halvfascistiske och korrupte generalen Chiang Kai-shek borde få makten i Kina eftersom han var västvärldens favorit. Men Mao lyssnade inte.
Den kubanska revolutionen segrade trots det Moskvatrogna kommunistpartiet. Och så vidare.
Föreställningen om Sovjetunionen som ville ta över världen var just en myt. Och när den sovjetiska regimen föll kom det slutliga beviset: mängder av figurer från den styrande apparaten passade på att berika sig privat genom vad som bara kan kallas rena stölder från befolkningen. Ord som socialism, jämlikhet och solidaritet hade ingen innebörd för dessa nymornade kapitalister som kort tid innan slentrianmässigt draperat sig i röda fanor.
Från amerikansk sida hade man framställt Sovjetunionen som det stora hotet mot fred och frihet. Det borde ha inneburit att Förenta Staterna rustat ner efter kalla kriget. I stället skedde motsatsen, med Sovjet borta var det dags för USA att sikta på oinskränkt kontroll över jordklotet.
Några årtionden senare ser vi att denna aggressiva nyliberalism inte fungerade. USA är idag en supermakt på dekis – om än en fortfarande mäktig och aggressiv sådan.
I vissa avseenden är det idag lätt att tänka inte bara på kalla kriget utan också på Europa före 1914 då det inte fanns särskilt mycket demokrati någonstans. Däremot fanns det ett antal imperier som överlevt sitt bäst före-datum. Flera av dem skulle snart vara försvunna, söndertrasade av ett brutalt och meningslöst världskrig.
Vår tid är inte 1914. Och den är inte heller identisk med kalla krigets år. Men vi har all anledning att gå tillbaka och lära oss av de misstag, svek och vansinnigheter som skett tidigare.
– – –
Gunnar Walls bok ”Kalla kriget – spioner, statskupper och attentat” (Bokförlaget Semic) finns i handeln.