Dagens fokus på identitetspolitik har många gånger blivit en hake för vänstern.
Men en gemensam klimatpolitik innebär inte identitetspolitikens död, den innebär bara att varje människa som kan, röstar för en framtid, skriver Lova Estling.
Krönika|Lova Estling
Från den sekund vi föds placeras vi i kategorier: kvinna eller man, fattig eller rik. Och för var dag som går blir vi del av fler. Mänskligheten är totalt besatt av att dela in sig själv i grupper, känna tillhörighet och gemenskap. Lika besatta som vi är av att hitta syndabockar när det behövs någon att skylla på.
Det var ju dom, inte vi!
Särskilt bekvämt blir det för våra makthavare som roade ser på när vi grälar om symbolfrågor. Vi förleds att leta efter motståndare bland varandra, medan de riktiga bovarna sitter säkert i skuggan av strålkastaren. Samtidigt står vi inför mänsklighetens kanske största hot. Klimatkrisen är inte en framtida risk, utan en total oundviklighet vars konsekvenser redan börjat bli kännbara. Nu är bara frågan hur hårt den kommer att slå, och ändå verkar vi vara oförmögna att samlas kring detta allmänmänskliga och livsavgörande mål. Identiteten tillåts väga mer än kollektivet, och resultatet är ett permanent tillstånd av politisk handlingsförlamning. Klimatkrisens snöboll har redan börjat rulla, och växer för varje meter.
Men vi står kvar, paralyserade, och ser den komma.
Dagens fokus på identitetspolitik har många gånger blivit en hake för vänstern. Högern tycker att vi fjantar oss med prat om pronomen, kulturell appropriering och prideparader, och menar att de i sin tur fokuserar på de riktigt viktiga frågorna som ekonomi och migrationspolitik. Jag menar att man inte ska behöva välja bort personliga och folkliga frågor för att kunna driva en rimlig politik.
Samtidigt kan gruppfokuset sätta en ordentlig käpp i hjulet när vi står inför de allra största kriserna.
När det enda alternativet är att gå samman för ett gemensamt mål stjäl identitetspolitikens interna fejder rampljuset och dämpar ljudet från den rullande snöbollen.
Denna vi-och-dom-mentalitet riskerar att bli mänsklighetens undergång.
Ingen politiker med ambition att vinna nästa val kommer att driva igenom strikta klimatreformer på bekostnad av människors levnadsstandard, utan att säkert veta att folket står bakom dem. Att, om så bara för ett ögonblick, släppa grupprivaliteten och organisera oss för att ställa krav på våra politiker om en effektiv klimatpolitik kan vara det sista hoppet vi har.
En gemensam klimatpolitik innebär inte identitetspolitikens död, den innebär bara att varje människa som kan, röstar för en framtid.
Alla frågor är viktiga, all politik förtjänar att drivas. Men blir du jagad av ett lejon stannar du inte för att knyta skosnöret. Våra politiska prioriteringar är världsfrånvända och fega, och våra politiker kommer inte av egen vilja att lyfta ett finger för klimatet. Vi står inför ett hot så stort att vi tyvärr, åtminstone för en tid, måste lägga våra personliga strider åt sidan.
Vi måste visa våra makthavare att vi är kapabla att gå ihop för ett gemensamt syfte, och pressa fram de reformer de själva saknar mod att genomföra. Klimatkampen kräver inte att vi slutar vara olika. Bara att vi, som vi så sällan gör, väljer att stå på samma sida.