Vänsterpartiets partistyrelse slog i december fast att Vänsterpartiet ska ingå i en Socialdemokratiskt ledd regering efter valet 2026. Nu förbereder man sig genom att söka personer som kan jobba i Rosenbad. Valsegern tas i mångt och mycket ut i förskott. Frågan är inte om vi vinner, utan när.
Opinion|Patrik Olofsson
För att skapa ett momentum inom partiet för regeringsmedverkan säljer man skinnet internt innan val-björnen är skjuten:
”När vi vunnit valet måste vi dock också leverera förändring.”
”Vi söker dig som bedömer att du har relevanta kunskaper och erfarenheter för att kunna vara kandidat till en politisk anställning i regeringskansliet, det kan gälla politiskt sakkunniga, statssekreterare eller statsråd.”
Risken med att ställa fram köttgrytorna nu är att den politiska diskussionen om eventuellt regeringsdeltagande hamnar i bakgrunden. Det kan visst finnas tekniskt/byråkratiska kunskaper som behöver finnas i riksdagskansliet; hur man väcker frågor, bereder ärenden och hur gången ser ut fram tills man går i mål med frågorna. Men det får inte överskugga den politiska diskussionen vad ett regeringsdeltagande ska grundas på och vad det är man vill uppnå med regeringsmakten.
Det finns nämligen stora risker med att allt för entusiastiskt kasta sig in i regeringar. Vi har ganska färska erfarenheter från Island där vi till och med kunde stoltsera med en vänsterpartistisk statsminister, som visades upp på kongresser med mera. Onekligen en bedrift. Men med en inflation på nästan 10 procent , 8 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen och 12 procent på gränsen till fattigdom, så tog de isländska väljarna ut sin frustration på Vänsterpartiet och partiet förlorade alla – alla! – sina mandat i Alltinget – isländska riksdagen.
I södra Europa slickar både Podemos i Spanien och Syriza i Grekland sina sår efter att ha suttit i regering. Podemos tog sig med stormsteg in på den spanska politiska scenen efter starten 2014. På kort tid blev det ett massparti med en halv miljon medlemmar och runt 20 procent av väljarkåren bakom sig. Men efter att ha suttit i koalitionsregering 2019-2023 med PSOE (de spanska socialdemokraterna) återstår bara en spillra. Man har 4-5 procent av opinionen bakom sig och efter valet 2023 har man bara 5 ledamöter kvar i parlamentet, jämfört med de 49 ledamöter man hade som mest.
Det verkar vara så att de som väljer socialdemokraterna är relativt härdade väljare. De vet att de kommer att bli besvikna på ett antal punkter. De som väljer ett vänsterparti är däremot fulla av förhoppningar och förväntningar om att politiken kommer resultera i något helt nytt och annorlunda och att livsvillkoren ska bli mer anständiga. Besvikelsen på ett vänsterparti vid makten tar hårdare.
Under Podemos uppgångsfas från 2014 och framåt kunde man rida på en redan existerande rörelse mot krispolitiken, mot nedskärningar och för att hindra vräkningar. Den rörelsen organiserade demonstrationer på mellan 6-8 miljoner. Och så länge PODEMOS kunde vara den rörelsens parti, den rörelsens alternativ vid valurnorna så kunde partiet växa också parlamentariskt. Som regeringsparti tillsammans med PSOE, blev partiet medansvarigt att administrera en ungdomsarbetslöshet på 25%, att 20% av befolkningen ligger under eller nära fattigdomsgränsen och valet av en hård nedstängning av samhället under covid-19. Det accepterade inte vänsterväljarna. Och priset har varit väldigt högt.
I Grekland har vi sett Syrizas utveckling från att vara den europeiska vänsterns hopp till ett ytterst förvirrat parti som gått från 36% och regeringsställning 2015-2019 till ett halverat valresultat 2023. De senaste opinionsmätningarna tyder på ytterligare en halvering till mellan 5-6%.
2015 packade Syrizas ledare Alexis Tsipras väskorna och åkte till Bryssel för att förklara att Grekland inte kommer bedriva någon nedskärnings- och krispolitik som påtvingats som villkor för EU:s nödlån. Vi vet alla vad som hände; Alexis Tsipras kom tillbaka från Bryssel med ännu mer drakoniska villkor. Är man med i EU och även Eurozonen lyder man minsta blink från Bryssel. Der Spiegel utropade t o m Grekland som en tysk koloni, efter Syrizas kapitulation.
Internationalens artiklar om Syrizas underkastelse finns förtjänstfullt samlade på Marxistarkiv.
En vänsterrörelse som lidit nederlag och saknar en stark ideologisk kompass lockas till alla möjliga (och omöjliga) krumsprång. Syriza försökte få en ”nytändning” genom att rekrytera den grekisk-amerikanska dollarmiljonären och bankmannen Stefanos Kasselakis till partiledare. En katastrof som Internationalen beskrev utförligt.
Vi kan också snegla på våra grannar i öst; finska Vänsterförbundet, som gjorde ett bra val 2019 och ingick i en Socialdemokratisk regering, med två portföljer; utbildningsminister och socialminister. I valet 2023 förlorade de en tredjedel av sina parlamentsledamöter.
Kontentan är att regeringsfrågan är ett tveeggat svärd. Den vänster som misslyckas får betala ett väldigt högt pris.
Vänsterpartiet kan bara komma ifråga som regeringsparti om det går fram i valet på en rörelse för politisk förändring; arbetares rörelse, klimataktivisternas rörelse, fredsrörelsen, kvinnorörelsen, en anti-rasistisk rörelse med mera. Om V bara kommer i fråga som regeringspartner för att den parlamentariska matematiken kräver det – då kommer partiet tvingas kompromissa väldigt långt. Det är bara genom att ha en rörelse i ryggen som det går att förhandla utifrån en styrkeposition.
Den politik som behöver stå i centrum som villkor för att delta i en kommande regering är den som gäller förbättringar för de stora gruppernas villkor genom ökade rättigheter och att skapa maktförskjutningar. Att bara kräva t ex skattehöjningar för att kunna ”ge mer” av en offentlig tjänst, är må hända lovvärt men det är att manövrera helt inom systemet. Vi har sett hur allt sådant försvinner vid nästa borgerliga jobbskatteavdrag. Om vanliga människor däremot får utökade rättigheter eller ökad makt, så kommer det finnas något att försvara och kämpa för om det angrips av borgarna. Då kommer frågorna avgöras genom klasskamp och rörelse i samhället. Med rätt strategi kan ett kommande regeringsdeltagande då bli en framgång.