Kenneth Hermele, 76, författare, ekonom och judisk intellektuell avled häromdagen efter kort tids sjukdom. Med bakgrund i Kommentar, den antiimperialistiska och oberoende socialistiska tidskriften från revoltåret 1968, och tidig aktivist i JIPF – Judar för Israelisk Palestinsk Fred – var Kenneth Hermele genom åren en ledande och utmanande kritiker av den globala ”oordningen” och världskasinot, skuldkrisen, tillväxten och miljön. Han diskuterade också judisk historia och erfarenheter som i böcker om Hannah Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg, Förintelsen, Israel och det palestinska motståndet. Han hyllas vid sin bortgång av författare, debattörer och aktivister av stor bredd. Internationalen publicerar här minnesord av Gus Kaage, särskilt förknippade med Hermeles senaste böcker.
Fokus|Gus Kaage
Dagens sorgliga besked är att Kenneth Hermele inte längre är med oss. Smart, hejdlöst rolig, vänlig och nyfiken. Jag träffade honom genom hans böcker men personligen genom musiken. Han spelade trombon i Göteborgskapellet och mitt instrument, euphonium, är en sorts kusin när det gäller tonlägen. Vi spelade på första maj, men också i projekt med musik av den amerikanske jazzbasisten Charlie Haden och allsångsaftnar med musik för barn och för freden. Det var en hel del småfnissande i bakre radens allt tyngre brass. Det kommer jag verkligen att sakna.
Mina tankar går till Ingrid och familjen.
Ann Ighe har skrivit ett väldigt fint porträtt av Kenneth i GP.
Ann Ighe: författaren Kenneth Hermele var en stark röst | Göteborgs-Posten
Jag har läst tre av hans böcker, som jag också tagit starkt intryck av och som fört mig in i nya världar, men också en rad etiska/politiska dilemman: En shtetl i Stockholm (2018), Inte som lamm till slakt. Judiskt motstånd under Förintelsen (2023) samt Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter förintelsen (2025). Jag kan varmt rekommendera dem, alla tre.
***
En shtetl i Stockholm var självbiografisk och Augustnominerad. Kenneth växte upp på 50-talet i en ortodox judisk familj på Södermalm i Stockholm i ett halvmodernt hus reserverat för fattiga judar. Föräldrarna hade flytt till Sverige under åren före kriget och stora delar av Kenneths släkt mördades av nazisterna. Kenneths liv avgränsades av judehuset, den judisk släkten och umgängen, den judiska skolan och av synagogan på St Paulsgatan Han levde i en shtetl, ett judiskt samhälle mitt i samhället. En fascinerande berättelse.
https://www.bokus.com/bok/9788726123432/en-shtetl-i-stockholm/?
***
Få böcker på senare år har fått mig att tänka efter och problematisera så mycket som Kenneth Hermeles bok Inte som lamm till slakt – judiskt motstånd under Förintelsen.
Vad innebär att göra motstånd om ens land ockuperas av en bestialisk regim, en regim som dessutom föresatt sig att utplåna just dig just för att du hör till en viss folkgrupp/religion/sexuell minoritet etc?
Jag tror att det finns en uppfattning, som även jag har delat, att det bara är att spränga järnvägsräls, väpnat motstånd, smuggla människor och gods. Det hårdföra motståndet. Det ”hjältemodiga”.
Så är det förstås, men Kenneth Hermele analyserar motstånd och delar in det i fem delar, där ingen del så att säga är mer värd en annan när ockupanten är bestialisk:
Symboliskt motstånd: att bevara sin värdighet, att hälsa sin granne med ett ”Gud bevare dig”, fortsätta med gudstjänster eller andra sammankomster, trots att det kan leda till döden,
Polemiskt motstånd: att säga sanningen, att sprida flygblad, skriva dagböcker, dokumentera
Defensivt motstånd: att hjälpa, skydda, smuggla, förfalska dokument
Offensivt motstånd: kämpa på liv och död, med vapen i hand, sabotage
Inringat/utsiktslöst motstånd: att göra uppror i ghetton likt Warszawas eller koncentrationsläger, där utgången är viss men hedern är i behåll och hämnden är facklan
Själva utgångspunkten för Hermeles bok är påståendet att judar mer eller mindre tysta lät sig föras till slakt, att de inte gjorde motstånd. Men inget kan vara mer fel, Hermele ger exempel på exempel på motstånd i alla dess former. Faktiskt i större utsträckning än många andra grupper eller ockuperade nationer.
Det är en omskakande och upplysande läsning. Att vara förföljd för att höra till en etnisk eller religiös grupp, där inget land, vare sig Sverige, England eller USA, på minsta sätt ansträngde sig för att ta emot de förföljda, inte ens när sanningen om utrotningslägren kom fram.
Hermele problematiserar också uppfattningen om det ”industriella” i folkmordet, det som särskiljer Hitlers läger från Stalins. Trots sex miljoner mördade judar och så många andra som föll offer, homosexuella, romer, socialister etc, så gick inte lien fram så effektivt som det hävdats.
Till sist: det är inte möjligt att föreställa sig allt man skulle nedlåta sig till bara för att överleva en dag till, en dag till, en dag till. Det är ett väsentligt perspektiv när man exempelvis bedömer råden i ghettona, där människor sållades efter ”förmåga att överleva”; du till utrotning, du till en ”viktig funktion” som gör att du får den extra dagen.
Kenneth Hermeles bok är en av de bästa politiska och mänskliga skildringar av existens, motstånd och hopp under den mest bestialiska tid.
https://www.bokus.com/bok/9789179450960/inte-som-lamm-till-slakt
***
Kenneth Hermeles sista bok, Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter förintelsen kom ut i år och är en sorts fortsättning på Inte som lamm till slakt. Men perspektivet är helt annorlunda. Här handlar det inte om motstånd. I stället står rättvisan, hämnden, vedergällningen, straffet i centrum liksom frågan: vem ska utverka eller utföra hämnden/straffet? Individen eller samhället?
Hur kan det ens finnas en rättvisa när en tyrannisk regim utrotat sex miljoner judar (samt en rad andra grupper). Att hänga Hermann Göring är ”visserligen nödvändigt, men samtidigt fullkomligt otillräckligt”, för att citera Hannah Arendt.
Och hur långt ner i leden ska man gå för att straffa? Man kan med rätta välja att aldrig förlåta, men var går gränsen för en bestraffning för de tyska soldater i Einsatzgruppe C, som mördade 33 771 judar på två dagar i Babij Jar (Ukraina) den 29 och 30 september 1941?
I Tyskland tillämpades olika strategier. Alltifrån vildsinta planer på att genom att hälla gift i ett antal tyska floder ta kål på sex miljoner tyskar; lika många som antalet judar som gått under. Till ligor som spårade upp förbrytare och samarbetsmän och helt sonika tog livet av dem. Eller de som lade ner åratal av spaning (Simon Wiesenthal) för att ”föra hem” förbrytare som Eichmann till Israel för en rättegång.
I de 13 Nürnbergrättegångarna åtalades bara 177 nazister. Rättegångarna begränsades också till tidsperioden 1939-1945. Inte från 1933, då Hitler tog makten och inledde förföljelserna. Det var ett medvetet beslut av de allierade. Nürnbergprocessen undvek att ta upp folkmordet på judar, Förintelsen figurerade knappt och judiska röster tilläts inte göra sig hörda. Inte heller homosexuella, romer och andra grupper kom till tals.
Det förekom förstås andra rättegångar med fällande domar. Men antalet stod i omvänd proportion till alla de hundratusentals som begått förfärliga brott. Och det går att begripa frustrationen hos alla dem som sett sina familjer utplånas och där gärningsmännen gått fria. Varför inte hämnas?
Lägg därtill det faktum att när väl nazisterna var besegrade tog det bara några år tills en lika stor fiende skulle bekämpas: Stalins Sovjetvälde. Därmed återfick en oerhörd mängd tyskar sina gamla tjänster i stat eller företag, oavsett måttet av skuld eller medverkan i Förintelsen.
Frågan om hur man handskas med fallna förtryckarregimer gäller inte bara Nazityskland, den kan lika gärna föras över på förtryckarregimen i Sydafrika (där ”försoning” blev en ”lösning”), på DDR eller varför inte Netanyahus regim i Israel i dag, en regim som faktiskt begår ett folkmord, folkfördrivning, utsvältning och som är på god väg att pulvrisera Gaza och ockupera Västbanken.
Här väjer inte Kenneth Hermele, som varit drivande i såväl JIPF – Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, som den Judiska salongen på Lagerhuset i Göteborg. Resonemanget är giltigt, även om det sällan går att dra likhetstecken mellan alla förtryckarregimer. Den industriella Förintelsen står i en klass för sig.
Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter förintelsen är en bok för eftertanke, för att rannsaka sina moraliska/etiska/politiska gränser. Vad är en rättmätig hämnd? Vem kan utföra den?
Tack, Kenneth Hermele för ytterligare en tankeväckande bok. Tack.
https://www.bokus.com/bok/9789177754589/den-vilda-rattvisan-judisk-hamnd-efter-forintelsen
Tack till Ola Kjelbye för lånet av bilden.