När Trumpadministrationen öppet berättar i direktsändning att Venezuela ska styras från Washington och inte längre betraktas som en suverän stat, är detta inte enbart imperial påverkan utan ett kolonialt anspråk.
Uttalanden om att annektera Grönland visar också tydligt att även europeiska territorier kan göras till föremål för territoriella och politiska anspråk. Föreställningen att europeiska stater, genom underordning till USA, skulle kunna säkra sin egen suveränitet och långsiktiga säkerhet är därför djupt naiv, skriver Adrián Groglopo.
Opinion|Adrián Groglopo, sociolog och lektor vid Göteborgs universitet
Internationell rätt prövas inte i abstrakta deklarationer, utan i situationer där dess principer kolliderar med makt, resurser och geopolitisk dominans. Det är i dessa ögonblick som det blir möjligt att avgöra om den, så kallade, regelbaserade världsordningen fungerar som ett reellt skydd eller som ett språk som kan åsidosättas när det blir opraktiskt. Händelserna den 3 januari 2026, då USA:s regering genom militära aktioner, bombningar i Venezuelas huvudstad Caracas, och kidnappning av Venezuelas president Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores, utgör ett sådant ögonblick. De bör samtidigt förstås som ett koncentrerat uttryck för både samtida USA:s imperialism och kolonialismens fortsatta aktualitet.
I folkrättslig mening aktualiserar händelsen FN-stadgans artiklar 1 och 2, som fastställer självbestämmanderätt, suverän likställdhet samt förbudet mot hot eller användning av våld mot en stats territoriella integritet eller politiska oberoende. USA har även brutit mot 1973 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av brott mot internationellt skyddade personer, inklusive statsöverhuvuden, trots att landet har undertecknat och ratificerat konventionen. Konventionen syftar till att skydda diplomater och statsledare från våld, hot och attacker, och att kriminalisera sådana handlingar under internationell rätt. Dessa principer är inte moraliska rekommendationer utan rättsliga grundpelare, avsedda att begränsa just den typ av maktutövning som nu normaliseras. När en sittande statschef utsätts för kidnapping och militärt våld av en främmande makt och dessutom utan mandat från FN:s säkerhetsråd är det handlingen i sig som är avgörande, inte den politiska bedömningen av den angripna regeringen.
Ändå är det just denna distinktion som systematiskt suddas ut i den västerländska politiska och mediala inramningen. I stället för att analysera bombningarna och kidnappningarna som folkrättsliga brott har fokus förskjutits till Maduro som person. Är han legitim eller illegitim president, demokrat eller diktator? Denna fråga görs till den centrala bland medieaktörer och politiker, trots att den i juridisk mening är sekundär. Det är en kognitiv omdirigering som flyttar uppmärksamheten från vad som gjorts till vem det gjorts mot.
Denna inramning är inte oskyldig. Genom att låta Maduros politiska karaktär fungera som tolkningsram skapas ett implicit undantagstillstånd där folkrättens förbud framstår som villkorade. Kidnappning och militärt våld blir då inte i sig problematiska, utan möjliggör att rättfärdiga dem, såsom den svenska regeringen, Socialdemokraterna och andra partier har gjort, genom måltavlans påstådda illegitimitet. Det som framträder är en ritualiserad form av progressivt poserande fördömanden av USA:s aggression mot Venezuela, där varje ansats till kritik på förhand avväpnas genom obligatoriska inledningar om Maduros auktoritära styre, påstådda brott mot de ’mänskliga rättigheterna’ och andra förutsägbara moraliska förbehåll. Dessa formuleringar sammanfaller i praktiken med den diskurs som förs av aktörer som Maria Corina Machado, årets ”fredspristagare”, vars politiska projekt explicit legitimerar USA:s militära intervention. Därmed urholkas FN-artiklarna 1 och 2 inte bara i praktiken utan även på ett kognitivt plan. Fördömandet fungerar då mindre som politisk kritik och mer som disciplinerad positionering inom ett acceptabelt geopolitiskt åsiktsfält.
För den svenska politikerklassen indikerar detta en strukturell anpassning: utrikespolitiken reduceras till moraliserande språkbruk som samtidigt avpolitiserar makt, våld, USA:s expansionspolitik och kolonialt styre. Det vittnar om en kår som i hög grad är normativt beroende av Washingstons tolkningsramar, där ”mänskliga rättigheter”, ”internationell rättsordning”, ”demokratiska principer” med mera, används som legitimerande kod snarare än som analytiska kategorier. Resultatet är inte neutralitet, utan en passiv medverkan i hegemonisk maktutövning, maskerad som värdebaserad politik.
De långsiktiga konsekvenserna är därför allvarligt bekymmersamma. Principen om suverän likställdhet fungerar i praktiken som ett skydd för svaga och medelstora stater mot godtyckliga ingripanden. När denna princip urholkas ersätts rättssäkerheten med ett implicit hierarkiskt system där säkerheten blir beroende av militär kapacitet och geopolitiska allianser. Prejudikatet signalerar att definitionen av legitimitet inte längre är kollektiv och rättsligt förankrad, utan politiskt producerad av de starkaste aktörerna.
Detta mönster kan inte förstås isolerat. Paralleller till folkmordet i Gaza, där centrala folkrättsliga principer relativiseras i den västerländska politiska och mediala debatten, pekar mot ett bredare paradigmskifte. Det handlar om en normalisering av undantag som i sin ackumulerade form bryter ner folkrätten som normsystem. I stället för att fungera som en begränsning av makt, omvandlas rätten till ett språk för att rättfärdiga maktutövning, folkmord och kolonial ockupation.
Här blir det nödvändigt att skilja, men också koppla samman, imperialism och kolonialism. Imperialism kan här förstås som ett system av global maktprojektion där militär dominans, underrättelseverksamhet, regimbytespraxis och ekonomiskt tvång samverkar för att säkra strategiska och kapitalistiska intressen. Kolonialism är den ordning där denna makt inte bara påverkar, utan direkt upphäver andra staters politiska självbestämmande och reducerar dem till objekt för extern styrning. Händelserna i Venezuela rör sig tydligt i gränslandet mellan dessa två.
När Trumpadministrationen öppet berättar i direktsändning att Venezuela ska styras från Washington och inte längre betraktas som en suverän stat, är detta inte enbart imperial påverkan utan ett kolonialt anspråk. Det handlar inte längre om indirekt kontroll eller politiskt tryck, utan om att förneka landets rätt till självstyre. Denna logik är klassiskt kolonial (och grundligt borglig): den koloniserade anses oförmögen att styra sig själv eller sina resurser och måste därför administreras av en yttre makt. Att detta sker i ett samtida språk om demokrati och säkerhet förändrar inte handlingens grundläggande karaktär.
Imperialismen fungerar här som den operativa mekanismen, kolonialismen som den politiska konsekvensen och konkreta handlingen. Underrättelseoperationer, militär intelligens, ekonomiska sanktioner och hot om våld samverkar med kapitalismens behov av tillgång till resurser, marknader och geopolitisk placering. Venezuela, med sina omfattande naturresurser – något som Trump påpekade 16 gånger i sitt tal efter att ha kidnappat en statschef – blir i detta sammanhang inte ett självständigt politiskt subjekt utan ett strategiskt och oljerikt territorium som kan garantera USA:s fortsatta militära och koloniala övertagande av territorier samt säkerställa långsiktig tillgång till energi för ett eventuellt krig mot Kina, dagens mäktigaste ekonomi och en central aktör i BRICS+. Kolonialismens historiska kärna – kontroll över resurser genom kontroll över politisk makt – är därmed fullt närvarande.
Den västerländska mediala och politiska inramningen bidrar aktivt till att osynliggöra denna kontinuitet. Kolonialism framställs som en avslutad historia, imperialism som ett polemiskt begrepp, samtidigt som deras praktiker reproduceras i realtid. Genom att reducera analysen till Maduros personlighet och styrelseform döljs sambandet mellan militärt våld, regimförändring och ekonomiska intressen. Våldet framstår som reaktivt snarare än strukturellt och imperialistiskt.
Prejudikatet som nu etableras är därför mer långtgående än ett enskilt brott mot folkrätten. Det normaliserar en ordning där suveränitet görs villkorad, där regeringar framstår som utbytbara, och där politisk självständighet ytterst blir beroende av underordning till en imperial kärna. Denna logik begränsas inte till stater i det globala syd. Trumpadministrationens uttalanden om att annektera Grönland visar tydligt att även europeiska territorier kan göras till föremål för territoriella och politiska anspråk. Föreställningen att europeiska stater, genom underordning till USA, skulle kunna säkra sin egen suveränitet och långsiktiga säkerhet är därför djupt naiv och riskerar att få höga politiska och säkerhetspolitiska kostnader. Kolonial logik känner inga geografiska gränser när maktbalansen tillåter dess tillämpning.
Detta innebär att frågan inte längre är om kolonialismen och imperialismen är relevanta analytiska begrepp, utan hur länge de kan fortsätta att förnekas i västerländsk offentlighet och särskilt i svensk akademi. Händelserna i Venezuela gör tydligt att vi inte befinner oss i en postkolonial världsordning, utan i en omformulerad kolonial och imperial struktur där rätt, säkerhet, underrättelseverksamhet, militärt våld och ekonomi flätas samman.
För små och medelstora stater som Sverige innebär detta en allvarlig säkerhetspolitisk och analytisk utmaning. Att försvara FN-stadgans artikel 1 och 2 samt 1973-års FN-konvention utan att samtidigt erkänna hur imperialism och kolonialism undergräver dem i praktiken riskerar att bli tom formalism. Ett meningsfullt försvar av internationell rätt kräver därför både juridisk konsekvens och en kritisk förståelse av den maktordning som gör kidnapping, bombningar och extern politisk kontroll tänkbara och möjliga.
Bilden: Venezuelas president Nicolas Maduro och hans fru Cilia Flores kidnappades och bortfördes av amerikansk militär.