Det du ärvde var inte förmögenheten, inte titlarna, inte jordegendomarna, inte fabrikerna – utan den medfödda överlägsenhet som gav dig rätten till allt detta. Undra på att genetik blev poppis! Den gick hem som smör hos 1800-talets överklass och slavägare. Idag går den hem hos techmiljardärerna och deras sociala släktingar i USA:s högutbildade elit, den självutnämnda IQ-adeln, och smyger sin in i den nya högern. Med namn som JD Vance. Peter Thiel och Curtis Yarvin.
Läs Bodil Carlssons kulturessä med utgångspunkt från ett par aktuella böcker.
Kulturen|Bodil Carlsson
Märkliga ting inträffar vid kors. I sin stapel på sängbordet byter böckerna plats med varandra, plockas fram, ligger väntande på huvudkudden efter hundpromenaden, efterträder varandra, blir lästa en bit i taget …och från var och en av dem flyger en mening fram, slår emot en annan mening i nästa bok och slår ut i gnistor. Låt det hända gång på gång! Till sist belyser bilden ett sammanhang: en stor skugga..
Adam Rutherfords A Brief History of Everyone Who Ever Lived finns tyvärr än så länge bara på engelska. Förhoppningsvis översätts denna helikoptervy över evolutionen som verklighet och som vetenskapsgren, dess teoretiker och dess missbrukare, och får då heta En kort historik över varenda kotte som nånsin har levat , för det är vad den är – en grundutbildning späckad med exempel och tillbakablickar, en kortversion av genetikens egen ständiga historia som i allas vår ständigt pågående historia påminner om svåröverblickbar förändring och att ingenting biologiskt är så okomplicerat som vi vill tro. Den njutbara giljotineringen av begreppet ras och de stillsamt dräpande kommentarerna till såväl den återuppståndna eugeniken som IQ-babblet hos nyhögerns ideologiska överstepräster får vi på köpet . Avfärdar Rutherford argumenten för att de är högre? Nope – för att de är ovetenskapliga, upplockade ur kunskapsutvecklingens papperskorg. De håller inte för granskning. Nyare kunskap demolerar dem. Det är själva definitionen på vetenskapen: lär, ifrågasätt, förkasta, lär om. Att ha fel är inte förkastligt. Att aldrig ifrågasätta och aldrig lära om är förkastligt. Det som var vetenskapares verklighetstolkning igår är idag inget annat än användbara trossatser för folk som vill bevara sin position som oligarkernas cheerleaders.
” Mänsklig genetik föddes som ett sätt att mäta människor, jämförande, så att skillnaderna mellan dem kunde formaliseras som vetenskap och användas för att rättfärdiga segregation och underkastelse.” (s10). Människans genetik kom till världen som ett sätt att mäta oss på ett jämförande vis, så att skillnaderna mellan oss kunde formaliseras som vetenskap och användas för att rättfärdiga segering och förtryckande. Precis så.
I en tankevärld där den egna gruppens allmänna (men aldrig definierade) exceptionella egenskaper är det självklara fundamentet anländer genetiken mot slutet av 1800-talet som en högst välkommen budbärare. Den talar ett nytt men lättförstått och högst igenkännligt språk: allt som gör dig bättre än resten är ärftligt. Det du ärvde var inte förmögenheten, inte titlarna, inte jordegendomarna, inte fabrikerna – utan den medfödda överlägsenhet som gav dig rätten till allt detta. Undra på att genetik blev poppis! Den gick hem som smör hos 1800-talets överklass och slavägare. Idag går den hem hos techmiljardärerna och deras sociala släktingar i USA:s högutbildade elit, den självutnämnda IQ-adeln, och smyger sin in i den nya högern. Peter Thiel och Elon den store är inte direkt demokrater.
Quinn Slobodans Hayek´s Bastards: The Neoliberal Roots of the Populist Right , en stamtavla över nyhögerns tänk , har ett rad exempel. Richard Hanania, en amerikansk författare och bloggare, hävdar idag att ”egenskaper som intelligens och arbetsmoral har en stark genetisk bas.” Som yngre var han pseudonymbloggare på vitnationalisten Richard Spencers webbplats med inlägg som förordade tvångssterilisering av alla med IQ under 90 och hävdade att latinamerikaner ”inte har erforderligt IQ för att bli en produktiv del av en första världsnation.” Idag, i den mogna åldern av 40 år, tar han avstånd från sin ungdomliga obetänksamhet – ja, först efter att hans tidigare inlägg avslöjats, förstås – men anser fortfarande att ” the real source of class difference is traits like IQ and intellectual curiosity.” Hananias bok The Origins of Woke (2023) – detta tröttsamma woke som alltså har sitt ursprung i lagstiftningen om medborgerliga rättigheter och identitetspolitik – hade baksidescitat av Peter Thiel: ”Hanania visar att vi behöver det statliga våldets käppar och stenar för att driva ut mångfaldsdemonen” – vilket väl är ungefär vad vi ser hända i USA nu. Vet ni vad som är tragikomiskt i sammanhanget? Peter Thiel är omvittnat förtjust i gayparties. Hanania är av palestinskt och jordanskt ursprung. I den nya aristokratins parallella hierarkier går det utmärkt med rätt sorts mångfald.
Annat folk går inte alls:
Jag tror inte längre att demokrati och kapitalism är förenliga. Sedan 1920 har den enorma ökningen av socialbidragstagare och utvidgningen av rösträtten till kvinnor – två grupper som är notoriskt svåra för libertarianer – gjort begreppet ”kapitalistisk demokrati” till en oxymoron (⁕)
Så lät Thiel 2009, under samma år som Hanania vädrade sina åsikter om folkgruppers olika hjärnkapacitet. De har båda kammat till sig sedan dess. Idag säger Thiel att han ju inte alls menar att kvinnor ska fråntas rösträtten, medan Hanania snäser den andra trumpregimens inkompetenta dignitärer; folk rekryterade från Fox News och wrestlingbusiness ligger förmodligen långt under IQ-aristokratins nivå. Det tycks inte ha slagit dem att de båda två för bara en generation sedan själva skulle ha varit oxymoroner inom radikalhögern – den ene öppet homosexuell, den andra av ovit stam.
I den presenterade raddan av nyliberaler står 1996 en av deras chefsideologer på ett möte i Mont Pelerin Society och hänvisar till Herbert Spencer, den gammalliberale1800-talstänkare som såg välfärdssamhällets beroende medborgare som opiumätare. Det gällde att få till en övergång från statsvälgörenhet till ett hälsosamt tillstånd av självhjälp och godhjärtad privat välgörenhet för att få knarkslavarna att piggna till. Slobodan återger hela det stycke, som nyliberalen citerade i kortklippt form.
” Eftersom vi genom okloka institutioner har skapat ett stort antal människor som inte är anpassade till det sociala livets krav och ständigt är källor till elände för sig själva och andra, kan vi inte förtrycka och gradvis minska denna grupp av relativt värdelösa människor utan att orsaka mycket smärta. Ondska har begåtts och straffet måste betalas.”
Det var sannolikt klokt att utelämna den delen av citatet, för än går det inte riktigt för att säga det lika rakt på sak som Spencer gjorde då. Men vad tror vi att Trump menar, när han pratar om att hans tariffer och nedskärningar måste medföra ”some short-time pain”?
Utanför Monte Pelerin Societys sätter högtidssalar på nyliberalernas extremvarianter med sina tankar om vad som måste göras för att få ordning på de oberättigade. Curtis Yarvin togs som tolvåring med i John Hopkinsuniversitetes långtidsstudie av matematiskt brådmogna ungdomar och tycks aldrig ha kunnat sig ut ur nischen för talangfulla IT-pojkar med höga siffror på sina IQ-test. Trettiofem år gammal såg han lösningen på Sydafrikas problem som ”psykometriska kvalifikationer” : ingen med IQ lägre än 120 skulle få rösta. Samma år filosoferade han om hur San Francisco skulle kunna göras om till en privatägd enhet. Men vad skulle man då göra av alla de improduktiva ”hominider” som blev över? Yarvin övervägde möjligheten att mosa dem till biobränsle för stadens busstrafik, men förkastade den idén: ”det bästa humana alternativet till folkmord var inte att likvidera, utan att virtualisera.” Kunskapsekonomins underklass, som Slobodan kallar dessa, skulle spärras in var för sig i permanent isolering, instoppade i celler vars väggar utgjordes av en så fascinerande virtual reality att de aldrig skulle sakna den verkliga världen. På senare år har Yarvin kittlat techbaronerna med tankar om hur ett land bäst styrs som en nygammal form av monarki. En allsmäktig vd, krönt av landets delägare, vilka de nu kan vara – storföretagen i förening med militärapparaten?
Från 90-talet och framåt finns en rad IQ-teologer, övertygade om att ojämlikhet i alla tider inget annat är än speglingen av inneboende, medfödd genetisk olikhet. Varför skulle annars dessa skillnader i uppmätt intelligens finnas och bestå? Visst är det vandringen ständigt norrut, mot allt kallare och längre vintrar och allt större behov av varma kläder och lagrade matförråd, som gjorde oss vita européer så mycket smartare än afrikaner? Hur förklarar man annars gruppskillnader mellan vita och svarta amerikaners utbildningsnivåer? Eller den bestående fattigdomen i tredje världens länder? Felet ligger hos deras invånare. De saknar de ärftliga egenskaper som gör oss själva lämpade för den västerländska världens konkurrenssamhälle.
Som med Thiel och Hannana förundras man över självblindheten. Yarvin tycks aldrig kommit på tanken att det han själv lever i är bara en VR-tapetserad bunker. Väggarna är byggda av pengar och uppmärksamhet från män med makt och på de ständigt flimrande skärmarna syns bara den egna överlägsenheten. Varför bekymra sig om verkligheten utanför? IQ-teologerna är välutbildade män, universitetsprodukter med vana att bedöma forskningsresultat. Gissningsvis låg de rätt bra till på de IQ-tester de eventuellt genomgick. Men det hindrar dem inte från att totalbomma det som Rutherford i sin bok så stillsamt påpekar om vetenskapens utövare: de har som första skyldighet gentemot fakta att fråga sig om man kan ha feltolkat dem. Om IQ- ideologerna bevisar en sak, så är det att hög utbildning icke vaccinerar mot dumhet.
Man skulle önska dessa män en läsning av Rutherfords bok om genetikens irrande vägar Rutherfords mors föräldrar och mor/farföräldrar emigrerade till Guyana från Indien. Där levde de, där blef de kvar, tills Rutherfords mamma kallades till England av lockropen från det som hennes son kallar för det brittiska imperiets falnande kol – det fattades sjuksköterskor till neonatalavadelningarna. Rutherfords far har sedan 1600-talet sitt släktträd planterat i nordöstra England och på andra sidan den skotska gränsen, men den familjen utvandrade till Nya Zeeland och där bor fortfarande Rutherfords faster, sedan länge gift med en österrikisk judisk man. Rutherfords far återvände till England, skiljde sig, och gifte sig med en kvinna vars släkt på mödernet har levt i södra England åtminstone så långt tillbaka som sextonhundratalet. Styvmoderns far och faster var hittebarn, som omhändertogs av en katolsk nunneorden i Liverpool, men dokumenten visar att deras far i sin tur var en invandrad rysk jude. Rutherfords syster gifte sig med en engelsk sydafrikan med holländskt och tyskjudiskt påbrå, hans bror gifte sig med en svenska och hans lillebror är sambo med en iranska. Själv gifte sig Rutherford med en engelsk tjej med irländskt och walesiskt påbrå på båda sidor. Vilken rasetikett bär alla dessa barn? Vilken IQ tror ni går att förutsäga?
Rutherfords egna ungar föddes en dryg kilometer från det fattighus i London vars dokumentation från 1800-talet visar att författarens anfader med det storslagna namnet Lycurgus Handy sattes i tvångsarbete där. Där dog han också, utblottad. Vad skulle gådagens eugeniker ha haft att lära oss om hans gener för arbetsmoral? Om deras efterföljare idag hade presenterats enbart för Lycurgus livshistoria – vad skulle de ha vetat om hans ättling Rutherfords?
Två frågor, samma svar: inte ett skvatt.
Sens moral: man ska inte dra slutsatser av sådant som man vet på tok för lite och inte försöka böja fakta till den självbild man vill få se. Särskilt om bilden också passar ens finansiärer.
Mont Pelerin-sällskapet är( enligt wikipedia) ett sällskap bestående av nationalekonomer (bland andra åtta mottagare av filosofer, historiker, intellektuella, företagsledare och andra som verkar för liberalism Några av dess grundare var Friedich von Hayek, Karl Popper, Ludwig von Mises , George Stiegler, och Milton Friedman. Sällskapet menar själva att de verkar för marknadsekonomi, yttrandefrihet och ett fritt samhälle
(⁎) Ett oxymoron är ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga (”jätteliten”, ”talande tystnad”, ”skitgod”). Ordet oxymoron är bildat av grekiskans oxys, med betydelsen ’skarp’, ’vass’, och moros, med betydelsen ’dum’, ’slö’, vilket gör att ordet i sig även det utgör ett oxymoron. Sammansättningen skulle kunna översättas ungefär ’spetsfundigt dum’ och förekommer för första gången i källorna på 400-talet e.Kr.