Skandinaver håller inte älgar hemma, men älgflugorna, en klumpig lusart som har vingar när den letar mat, hittar oss ändå. De föredrar visserligen hjortdjurens hud framför vår, men är villiga att provsmaka – vad har de att förlora?
I del fem av Internationalens sommarserie tar Bodil Carlsson upp fler intressanta, men utmanande tankegångar i boken ”Halvjordssocialism”. Var det verkligen så att människor inte blev allvarligt sjuka förrän vi skaffade tamdjur?
Skulle det vara möjligt – och bättre – för vem? – om vi trängde ihop oss på halva jordens yta och lät den andra halvan förvildas?
Kulturen|Bodil Carlsson
Den tredje av skriftställarna från 1789 som Halvjordssocialism ser som betydelsefulla traditionsskapare är den engelske läkaren Edward Jenner. Han är den som vänstern bör ta till sig. Ni kanske känner igen hans namn? Han är mannen som utvecklar smittkoppsvaccinet.
Jenner hade lagt märke till att mjölkpigor sällan fick smittkoppor, så går berättelsen, så han infekterade barn med den oskyldiga varianten kokoppor och det gick som han hoppades – en gång kokoppor, aldrig smittkoppor. Långt dessförinnan hade människor i andra delar av världen upptäckt att smittkoppor får man bara en gång; antingen dör man – vilket händer runt en tredjedel av de smittade – eller så överlever man och slipper en omgång till. Strax före Jenners försök kom hustrun till en brittisk ambassadör till Istanbul och upptäckte att man där tog torkade smittkoppsblåsor från överlevare och förde över dem till ännu icke drabbade. Ibland gick det bra, offret blev lindrigt sjukt och sedan skyddat; andra gånger blev mottagaren bärare av viruset och spred det till andra eller dog själv (eller, förstås, både och). Ambassadörens hustru hade överlevt sin barndoms smittkoppor men sett sin bror dö, så hon tyckte att det var värt risken. Hon sårskorpsvaccinerade sina barn. Hon hette Mary Worthley Montague och hennes namn har garanterat aldrig hört förr. Det kanske inte heller har hört talas om det högljudda motståndet mot smittkoppsvaccination i England under andra halvan av 1800-talet – argumenten var påfallande lika dem vi hör idag. Farliga saker injicerade i oskyldiga barn! Statens stövelklack på individens rätt att välja!
Smittkopporna är borta idag. Det åstadkom vaccinet. Ropen tystnade – den gången. Nu, i en ny orolig tid, vaknar de igen.
Men varifrån kom detta mördarvirus? Diskussionen pågår fortfarande. Smittkoppsviruset är nära släkt med kokoppsviruset och hör till en familj av virus vars olika grenar specialiserar sig på olika däggdjursarter. Vi dör inte av kokoppor och kor får inte smittkoppor. Dagens analysator av virus,DNA och dess utveckling leder fram till hypotesen att den här virusfamiljen har funnits i och runt oss däggdjur i tusentals år. En artikel från 2018 misstänker att ursprunget fanns i en ännu ospecificerad gnagarart, vars inneboende upptäckte att det fanns andra utmärkta och allmänt spridda försörjningsmedel – till exempel människor – och anpassade sin utveckling därefter. Vi själva hann inte riktigt med att anpassa oss, utom på så vis att vi som lever idag är smittkoppsöverlevarnas barn.
Varför ta upp detta i en vänstertidning? Författarna till Halvjordssocialism vänder sig till vänstern, när de säger:
” Det är nu allmänt vedertaget att människor före uppkomsten av djurhållning inte led av några sjukdomar förutom enstaka parasiter eller oturliga infektioner, vilket tyder på att de smittämnen som nu plågar mänskligheten egentligen härstammar från andra djur” (s 62)
Ursäkta, men det är varken ”allmänt vedertaget” eller sant. Man kan vara vegan, som bokens författare: det finns starka etiska skäl för veganism. Man kan inse, att dagens enorma industriella produktion av animaliska födoämnen är oförenlig med planetär hållbarhet och dessutom bedrivs så att den är en källa till epidemier och antibiotikaresistent smitta bland både människor och djur. Men därifrån till att välja att tro att människan som enda art startade i jungfrulig renhet från sjukdom och inte trillade dit förrän vi började hålla tamdjur är steget långt. Halvjordsocialism ens åsikt om detta är personligt övertygande grundad i livsstil. Det är drömmen om den obefläckade avlelsen, lika mycket teologi som Hoppes tro på den privata egendomens ursprungliga paradis. Om detta kan man bara säga som Hayek: pseudovetenskap är inget som vi skall ägna oss åt.
Från den dag vi föds (och ibland tidigare) bär vi, som alla andra arter, inuti oss och på oss miljontals andra varelser anpassade till människan plus några som inte är det. Virus, bakterier, kvalster och – genom vår historia och fortfarande i många av världens länder – löss. Vi rör oss i omgivningen tätt bebodda av andra organismer, som i sin tur är värdar för ytterligare andra; vi rör oss på mark och genom vatten som också är det. Stelkrampsbakterien, till exempel, är en världen över förekommande oskyldig jordbakterie, som om vi (och den) har otur hamnar i oss genom en liten stickskada och leder oss genom krampanfall till en utdragen död. Det var inte dess syfte – den dör ju själv på kuppen – men det är vad som händer. Det lär ha hänt våra föregångare också. Om det inte var lika många fall då, beror det på att det inte fanns så många människor.
Skandinaver håller inte älgar hemma, men älgflugorna, en klumpig lusart som har vingar när den letar mat, hittar oss ändå. De föredrar visserligen hjortdjurens hud framför vår, men är villiga att provsmaka – vad har de att förlora? De bär ibland på Bartonella, en bakterie som kan ge lindrig hudinfektion och klåda: nära släkting till den som bor i människans egen lusart och orsakar tyfus, skyldig även till skyttegravsfebern från första världskriget. Fästingen som bet mig förra året hade borreliabakterier som en av sina inneboende; om den bar på TBE-virus också slapp jag upptäcka det. Så fort man rör sig utanför asfalten springer man på andra varelser. Vad gjorde våra föregångare, jägare och samlare? Samma sak, men i mycket högre grad. De var knappast fria från andra organismer som levde på oss. Idag funderar biologer och genetiker på om det rentav kan vara så, att det var människor som ursprungligen bar på tuberkulosbakterien och som med tiden kom att överföra den till sin boskap – inte tvärtom, som man har trott. Det ena alternativet är nämligen lika tänkbart som det andra, om man tar av sig de ideologiska glasögonen.
Halvjordssocialism framför som bevis för sin åsikt om vår sjukdomsfria begynnelse att ”ursprungsbefolkningarna i den Nya Världen, där stora urbaniserade samhällen som inkafolket eller aztekerna sällan drabbades av sjukdomar före 1492, eftersom få arter hölls som tamdjur” . (s 63) Det är oklart hur författarna kan veta det, eftersom de gamla sydamerikanska samhällena såvitt känt inte lämnade mycket sjukdomsstatistik efter sig. Men rester av spetälskebakteriens DNA har identifierats i två 4 000 år gamla mänskliga skelett från det som idag är norra Chile. Kommer spetälska då bara från vattenbufflar i Gamla Världen, som Halvjordssocialismen hävdar? Fanns ingen lepra i Nya Världen före 1492? Den som hävdar det, har en bevisbörda att ta sig an.
Som en av många referenser anger boken en 18 år gammal artikel om just spridningen av sjukdomar mellan djur och människor. En sak som tydligt anges i den är att koncentrationen av djur å ena sidan och av människor å den andra plus intensiteten i kontakter mellan djur och djur, mellan djur och människor och mellan människor och människor är av betydelse för spridning av varje smitta – vilket man lätt inser. Vilka slutsatser drar författarna? Deras bok heter Halvjordssocialism just därför att den förespråkar att all djurhållning skall upphöra och halva jordens yta skall lämnas i fred för att återförvildas: dels för att utrotningen av andra arter skall stoppas, dels för att spridningen av sjukdomskällor från andra arter till människor skall hejdas.
Människorna – som förutses öka i antal till 10 miljarder 2050 – måste alltså trängas ihop på den resterande halvan. Hur får man ihop det med minskad smittspridning mellan människor? Oavsett varifrån tuberkulos, kolera, lepra, syfilis, mässling, HIV och senast CoVid/SARS en gång kom, är de våra sjukdomar nu. Vi är deras reservoarer.
Det finns ett enda krav för massepidemier: att det finns massor av människor. Tio miljarder av oss på halva planeten räddar förhoppningsvis andra arter från undergång och oss från några hittills obekanta smittor. Men det lär inte rädda oss från nya utbrott av våra gamla bekantingar i lätt förändrad form. Dessutom tillkommer en rad andra frågor, som varifrån vattnet till alla dessa människor och till deras matproduktion ska tas, hur energiförsörjningen ska ske och vilka dyngbaggar och plastätande bakterier som ska lösa deras avfallsproblem – helst utan att utvecklas till att äta tvåbeningar också.
Om vänstern vill förändra verkligheten måste vi börja med att försöka tänka igenom vad vi vet och inte vet. Människors lust att kasta sig in i saker vars konsekvenser vi inte fattar är större än våra kunskaper och, som ni ser i nästa avsnitt, mera långvarigt än vårt minne. Det sista vi behöver är att välja att tro på det vi vill vara sanning.
