Vill ni växla om till par tragikomiska historier? De är både sanna och illustrativa.
Följ Bodil Carlssons sommarläsning i Internationalen. Den här gången har hon gripit sig an biologen Dave Goulsons Silent Earth: Averting the Insect Apocalypse .
Och fått reda på varför biodlare grälar om varroakvalstret, utom i Australien där de kan tacka dyngbaggarna.
Kulturen|Bodil Carlsson
Under 1800-talet massimporterades nötboskap från Europa till Australien. Idag betar närmare 30 miljoner biffkor på Australiens mark och den årliga exporten av kött ligger på 1,3 miljoner ton. Några har blivit oerhört rika på kuppen. Men nu var det så, att de inhemska gräsätarna i anpassning till det regnfattiga klimatet levererade torrt, pelletsliknande bajs och de inhemska bajsälskande insekterna hade i sin tur i över årtusenden anpassat sig därtill. Däremot producerar kor rikliga mängder med blött bajs – det nästintill rinner ur dem, som en del av oss fortfarande vet.
De australiensiska insekterna kunde inte hantera alla dessa halvflytande lämningar. Några av dem drunknade i dem, andra kunde inte få sina larver att kläckas, så komockorna låg där de hade fallit och medan åren gick täcktes betesmarkerna av bajs, som kvävde gräset. Runt 1950 växte den dyngtäckta delen av Australien med 2000 kvadratkilometer varje år. 1960 hade man fattat var felet låg och drog igång motåtgärder. Tjugo års sökande efter lämpliga kandidater i olika länder införskaffade tjugotre olika arter av dyngskalbaggar, utvalda på grund av sin förmåga att snabbt göra av med koskit; de förökades och släpptes ut och nu är betesmarkerna gröna igen.
Biologen Dave Goulson berättar historien i sin bok Silent Earth: Averting the Insect Apocalypse. Fyrtio futtiga år senare intervjuas han av en radioshowstjärna i just Australien. Intervjuarens inledande fråga: ”Så insekterna försvinner? Men det är väl bara bra, eller hur?”
Det gick – som det hittills ser ut – vägen med de importerade dyngbaggarna. Annat har inte gått lika bra. Australien är just nu det enda större land som inte har fått sina bikupor hotade ut av Varroa-parasiten.
Vad är Varroa? Ett kvalster. En liten rundad varelse, knappt 2 mm i diameter, som suger fettdepåer ur bin och deras larver. Varroa har utvecklats tillsammans med asiatiska honungsbin under tiotusentals år. De asiatiska bina har anpassat sig både till den lilla parasiten och till de virus den bär på; kanske visste gamla asiatiska biodlare inte ens om att de fanns. Varroa beskrevs första gången på Java 1904 och virusen väldigt mycket senare än så. Men de asiatiska bina har mindre kolonier och ger mindre honung än de europeiska, så vad gjorde man? Importerade europeiska bin. I miljoner. Sida vid sida med de varroavana inhemska samhällena stod kuporna som skulle leverera mera honung och mera pengar. ( I Sovjetunionen tycks man på 30-talet har prövat på att massimportera europeiska bin till de infödda för att ”testa produktionsegenskaperna” hos korsningarna.)
Nu var det så, att europeiska bin inte hade någon erfarenhet av varken parasiten eller de virus den bär på, så importerna dog. Parasiten och dess virus hade nämligen inget emot att pröva på lite nytt. De första döende bikuporna sågs i Singapore och Hongkong i början av 60-talet, i Östeuropa samma årtionde, i Brasilien och södra USA på 80-talet, i Frankrike 1982, i Storbritannien tio år senare; i Stockholm år 2000. Idag säger luttrade svenska biodlare att man måste ha klart för sig att alla bisamhällen måste räknas som smittade och folk råkar i bråk om vad man ska göra – försöka hitta förberedelser som är ofarliga för bina men dödar parasiten? Eller invänta att även våra europeiska bin till sist blir resistenta?
Varroakvalstrets snabba utbredning hade inte varit tänkbar utan oss. Kvalstret var faktiskt inte problemet. Vi var problemet. Vi visste inte vad vi gjorde när vi flyttade kuporna och alltså var vi oförberedda på konsekvenserna.
Runt år 1900 jublade en londonbo, vars namn jag inte minns, över de första bilarna. Äntligen skulle gatorna befrias från de otroliga mängderna äcklig hästskit! Tekniken löser problemet! 2019 beräknades närmare 4 000 andra londonbor årligen få sina liv förkortade av bilutsläpp. Tekniken skapade nya problem.
Bristen på ödmjukhet inför allt vi inte vet är den ena gemensamma faktorn i vårt handhavande av naturen. Den andra faktorn är den nådeslösa beslutsamheten hos teknikens profitörer. De vill inte ha en beboelig planet; så långt tänker de inte. De vill behålla makten.
På bilden: dyngbaggar
Dave Goulsons bok finns även översatt till svenska
Tyst jord : insekternas framtid är också vår – Dave Goulson – Bok (9789179651893) | Bokus