Korsläsning (del 7)- Dårarna som styr våra liv

Vem behöver fattigt folk? Vem behöver en förvildad halvjord? Inte de som ständigt letar mera olja, mera uran och mera jordartsmetaller, mera vatten att borra efter, mera kött att sälja, mera träd att fälla och mera kvävegödda vetefält att tjäna ännu mera pengar på.
I del sju av Bodil Carlssons sommarserie i Internationalen går hon åter i clinch med författarna bakom läsvärda boken ”Halvjordssocialism”, men mest med Dårarna som styr våra liv.

Fokus|Bodil Carlsson

Det tunna skiktet av liv på vår planet kallas biosfären. Någon bestämde sig för att producera Biosfär2. Varför? För att de trodde att de visste hur man gjorde. För att deras pengar räckte till det. För att om Biosfär 2 gick vägen kunde man tjäna ännu mycket mera pengar på regeringskontrakt och privatbiljardärer – om den slutna byggnaden med sina instängda ekosystem bara ville vara så snäll och bevisa att människor visst kan leva på Mars och i underjordsbunkrar, om smällen kommer. Att försörja åtta personer i två år i ett slutet system kan väl inte vara så svårt?

Det var det. Trots stora mekaniska och tekniska system för luftcirkulation, temperaturreglering, vattenåtervinning och annat gick det år pipan. Miniatyrhavet med sina inplanterade korallrev dog, koldioxidhalterna steg, pollinatörerna tackade för sig och tvingade de tvåbenta försökskaninerna att både pollinera för hand och äta mindre. Varför? De inplanterade nödvändiga jordbakterierna andades. Deras utandning band syre i betongväggarna och så blev det tungandat inne i Biosfär 2.

Jag tror att det vore bra för oss alla, inte bara utopiska socialister, att tänka på hur det gick med Biosfär 2 innan vi låter nya teknologins ädlingar ge sig i kast med att åtgärda alla förändringar vi redan har åstadkommit i Biosfär 1. Vi behöver kunskap. Vi behöver minst lika mycket förstå motståndet mot systemskiftet. Återförvildning är både möjlig och nödvändig – man låter skog och vilda växt- och djurarter ta tillbaka det de hade, stoppar utfiskningen av haven, stoppar fossilförbränningen och delar hållbara tillgångar lika. Däremot går detta inte att göra med en ständigt växande köpstark världsbefolkning och en marknad där allt som går att göra vinst på ska säljas. De som inte är köpstarka? Glöm dem!

Jag tror numera att dårarna som styr våra liv* på sitt sätt fattar, att det finns ett befolkningsproblem. Att det finns ett mönster, en underliggande tanke, i det som sker nu i flera länder – man reducerar överskottsbefolkning. USA massdeporterar sina immigranter, tar bort Medicaid och mathjälp från fattiga amerikaner och föreslår de nu försörjningslösa att ta över skördearbetet. Klarar de sig illa utan sjukvård och vaccinationer? Utan matkuponger? Deras problem. Internationella hjälpinsatser skärs ner. USA leder även här – man stoppar nu allt bistånd till internationella vaccinationsorganisationen Gavi. Europeiska länder avvisar flyktingar från globala Syd, där industriellt jordbruk och torka driver småbönderna in till arbetslösheten i de växande städerna. Israel annonserar just nu på X efter bulldozerförare som skall plana ut rasmassorna i Gaza – inklusive likresterna, förmodar man. Outsourcing av ett folkmord. Vem behöver gazabor? De varken producerar eller konsumerar tillräckligt för att vara av intresse.

De kommer aldrig att ge sig frivilligt. Boken Halvjordssocialism ser det, men säger samtidigt att det är dags för ett nytt politiskt system som skall upphäva åtskillnaden mellan politik och ekonomi. Ursäkta? Om det är något som pågår framför ögonen på oss, är det väl sammanflätningen mellan politiken och den extraktiva rövarekonomin?

Det vi behöver – inte bara för alla de andra arternas överlevnad, utan för vår egen – är något i stil med en halvjord med jämlikhet och rättvisa. Så långt är jag ense med Halvjordssocialism. Det jag har emot boken är att den har så lite att säga om hur vi skall nå dit. Dessutom tycker jag ibland att den är lite insnöad. Åren har vant mig vid vänsterkillar, så när Marx får en snäsning för att han på någon av Kapitalets väldigt många sidor kallar tidiga borgerliga djurrättsförsvarare i 1850-talets England skenheliga, så kan jag leva med det, och när Orwell förutspås vända sig i sin grav vid åsynen av den nya miljörörelsen i dess ”queera, feministiska och vegetariska prakt” himlar jag bara lite med ögonen. De som har varit döda så länge lär inte ta åt sig av pikarna. Småsur blir jag först när författarna förklarar att ”/utopisk socialism är konstig – men denna konstighet är en styrka”(s 227), eftersom den ”gängse miljövännen” av idag är en snubbe i förortsvilla med gräsbetesbiff på grillen, solceller på taket och elbil för en halv miljon i garaget. Jaså? Är det så miljökämparna i Afrika, Latinamerika och Indien ser ut? Det tror jag inte. Däremot tror jag att den beskrivningen är mer än bara lite geografiskt och ideologiskt provinsiell.

Afrikanska, latinamerikanska och indiska småjordbrukare och – som ett enda av flera exempel – anhöriga till journalisten Shasikant Warishe, som rammades av en bil i den indiska staden Bamanpukur 2023 lär varken känna igen sig i eller bli attraherade av en rörelse som poserar med sådana ordalag. Innehåll spelar roll, inte etiketter.

Det planerades för ett oljeraffinaderi i Bamanpukur. Lokalbefolkningen protesterade. Warishe rapporterade. Var någon av dem vegan, feminist eller queer? Spelar det roll? Det spelar roll att den som körde den dödande bilen var affärsmannen bakom projektet.

Juridiska attacker, hot och trakasserier mot miljöjournalister och rörelseaktiva växer. Som alltid är det värre i fattiga delar av världen utanför medietäckning, men det växer även hos oss. Vad kan ändra läget? Allmän förståelse för vad fortsatt destruktiv exploatering kommer att ställa till med.

För att hjälpa till med det behövs en annan sorts bok än Halvjordssocialism.

*Min 93-åriga kusins beteckning för världens politiker.