Underbemanning, utbränd personal och allt längre vårdköer. Facken i Välfärden, ett samarbete mellan fem fackförbund, varnar nu för att välfärden är i kris. I rapporten Från urholkning till utveckling visar de varför välfärden är nödvändig, men också hur välfärdens personal pressas allt hårdare med krympande resurser. I rapporten föreslår de fem olika förändringar för en hållbar välfärd.
– Krisen i välfärden är inget framtida hot, den är här nu och den är systemhotande, säger Kommunals ordförande Malin Ragnegård i ett pressmeddelande.
Inrikes|Erik Edlund
Rapporten visar hur stressen ökar för en personalstyrka som inte alls motsvarar behoven, hur allt fler tvingas sjukskriva sig, och hur resurserna inte räcker till. I slutändan drabbas förstås patienter och elever av välfärdens kris. Slutsatsen blir att välfärden är både underfinansierad och felstyrd.
Rapportförfattarna sätter den svåra situationen i samband med den ekonomiska politiken och regeringens skattesänkningar. Skatteuttaget har nämligen sjunkit från 49 procent till drygt 41 procent av BNP sedan år 2000. Det motsvarar cirka 450 miljarder kronor mindre att fördela mellan välfärdens olika verksamheter. Men behoven i välfärden har inte minskat. Tvärtom har det ökat med en växande befolkning som blir allt äldre.
— Underbemanningen i välfärden har blivit normalläge för medlemmarna i Kommunal. Personalen vittnar om en ständig stress och tidspress som ökar risken för omfattande hälsoproblem.
Samtidigt som vården får mindre resurser ökar vinsterna. Över 5 miljarder går varje år till de privata välfärdsbolagens vinster. Summorna som går till välfärdsbolagen har ökat samtidigt som antalet välfärdsbolag ökat. 2022 omsatte närmare 61000 välfärdsbolag tillsammans cirka 262 miljarder. Av dessa bolag är en majoritet små företag med några få anställda. Men de största vinsterna går till ett fåtal större bolag med mer än 250 anställda. Rapportens författare tillägger att det dessutom är möjligt att även de mindre företagen ingår i ”större, ibland multinationella koncerner”.
Facken i Välfärden har fem krav för en hållbar välfärd:
1. Värdesäkra statsbidragen. De statliga bidragen till kommuner och regioner måste automatiskt kompensera för pris- och löneökningar, inflation, och förändringar i befolkningens sammansättning.
2. Stopp för ”pressmeddelandepengarna” – nedskärningar i välfärden brukar allt för ofta maskeras som ”satsningar”. Regeringen kan gå ut med att de anslår en ny summa pengar till välfärden. Men på grund av prisökningar och tidigare nedskärningar kommer man i praktiken inte ens upp till miniminivå. Facken kallar detta pressmeddelandepengar – de tillför inte mer resurser, men ser snygga ut i ett pressmeddelande. Därför kräver facken att det måste därför vara tydligt hur en ökning av anslagen förhåller sig till de verkliga kostnaderna, och att budgetsatsningar ska räknas upp med kostnadsökningar så att de blir faktiska resursökningar – annars är det ingen satsning.
3. Det behövs bättre kunskap om vad valfrihetssystemen faktiskt kostar skattebetalarna. Vinstutdelningarna är bara en av de kostnader som tillkommer. När privata välfärdsföretag får rätt att etablera och konkurrera kan flera faktorer leda till ökade kostnader, bland annat ökar kostnaderna för administration och tillsyn med antalet aktörer.
4. En översyn av de per capita-baserade ersättningssystemen. Systemen innebär att kommunen eller staten betalar ut pengar till exempelvis skolor eller vårdcentraler beroende på antalet elever eller patienter. Skolor har stora fasta kostnader per elev, därför kan en tillfällig minskning i barnkullarnas storlek leda till drastiska nedskärningar.
5. Digitaliseringen behöver samordnas nationellt. Som det ser ut idag använder kommuner och regioner runtom i landet olika digitala lösningar, vilket leder till ojämlika förutsättningar för både personal och brukare i olika delar av landet. Därför föreslår facken att staten bör ta ett nationellt ansvar för digitaliseringen.
Rapportförfattarna återkommer flera gånger till att problemen i välfärden beror på bristande finansiering. De räknar upp tre exempel på varför finansieringen av välfärden måste öka.
1. God krisberedskap och ett starkt civilt försvar är inte möjligt utan ökade resurser. I händelse av allvarliga samhällskriser, som krig eller pandemier, spelar de sociala välfärdssystemen en viktig roll för att samhället ska fungera. Regeringen har rustat upp det militära försvaret sedan kriget i Ukraina började, men de har fortfarande inte genomfört en motsvarande upprustning av vården. ”För att kunna leverera välfärd i kristid behöver regeringen säkerställa att personalresurserna inom välfärden är tillräckliga.”
2. Åldrande befolkning kräver ökat omsorgsbehov, mer personal och därmed ökade ekonomiska resurser. Svenskarna blir allt äldre. Rapportförfattarna betonar att det är i grunden positivt att vi lever längre och har fler friska år, men påpekar att de i arbetsför ålder måste ta hand om de äldre och att deras arbetssituation måste förbättras för att fler ska vilja jobba inom vård och omsorg, och dessutom orka stanna kvar.
3. Ambitionshöjningar och en växande välfärd kräver att finansieringen följer med. Välfärdens uppdrag har blivit större på flera områden. Men när fler ska vårdas, när fler barn ska gå i förskolan, och alla elever gå ut grundskolan med fullständiga betyg, behövs också mer personal och mer resurser. ”Trots de breda ambitionshöjningarna har inte de ekonomiska anslagen ökat. I stället har förbättringarna upprätthållits genom löner som släpar efter, kontinuerlig ökning av arbetsuppgifter och minskad tid för återhämtning och kompetensutveckling.”
Rapportförfattarna skriver att behoven av stärkt beredskap och att hantera effekterna av en växande befolkning som lever längre kräver mer resurser och en stärkt finansiering. Teknikutveckling och digitalisering har hittills inte räckt till för att lösa problemen. ”Om allmänheten även i fortsättningen ska kunna förvänta sig en bättre välfärd krävs resursökningar.
— Ulf Kristersson har lovat gång på gång att den här regeringen inte skulle svika välfärden. Han lovade att vården, skolan och omsorgen inte skulle lämnas åt sitt öde. Än så länge har han inte infriat sitt löfte, är det dags nu? säger Malin Ragnegård, Kommunals ordförande.
Läkaren Roya Hakimnia intervjuas om den svåra situationen i vården i senaste avsnittet av Internationalens podd Studio Internationalen.