▶ Tänderna är en del av kroppen
▶ Tidölaget urholkar tandvårdsförmånen ytterligare
▶ Ett besök hos tandläkaren bör inte vara dyrare än hos doktorn
LEDARE | Vecka 29 2024
Som alla vet avslöjar ditt leende din klasstillhörighet. Närmare 50 procent av de som kommer från socioekonomiskt utsatta områden, har inte varit hos tandläkaren de senaste två åren. Tandläkarförbundet slår larm om att en miljon svenskar inte har råd att gå till tandvården. Egenavgifterna inom tandvården ligger strax över 60 procent jämfört med 15 procent inom hälso- och sjukvården.
Avregleringen av tandvården genomfördes 1999 av Socialdemokraterna, då avskaffades etableringskontrollen och det blev fri prissättning. Det skulle bli billigare och bättre för alla och jada jada, jada, samma argument som vi hör nu när resten av sjukvården ska genomkapitaliseras. Resultatet blev förstås det motsatta: dyrare och vidgade klassklyftor. Tandvård efter behov är nu tandvård efter efterfrågan.
En tillgänglig tandvård är förstås en solklar vänsterfråga, varför Vänsterpartiet 2018 införde gratis tandvård upp till 23 års ålder som ett steg i en mer jämlik riktning. Men vid årsskiftet sänker Tidölaget åldern för gratis tandvård, från 23 år till 19 år. Det kan tyckas vara ett litet steg, men ambitionen är tydlig och grunden för friska tänder läggs förstås i barn- och ungdomsåren.
Men jämlik tandhälsa får inte samma uppmärksamhet som frågan om jämlik hälsa, som att dessa frågor kan separeras. Om en patient har tandlossning, parodontit, finns en 30-procentig ökad risk för hjärtinfarkt. Parodontit är lömsk då det ofta tar tid innan den märks. Det kan börja med ett inflammerat blödande tandkött. Det viktigaste är att komma till tandläkaren i tid, vilket delar av arbetarklassen inte gör – de har inte råd.
Övergången mellan tand och tandkött är en känslig barriär som erbjuder en väg in i kroppen för bakterier och virus, som kan påverka en rad organ. Vi vet att stress, rökning, fetma, depression och klass påverkar såväl tänder som resten av kroppen. Tandohälsa hänger ihop med en rad sjukdomar som reumatism, Alzheimers, cancer i bukspottskörteln, diabetes, och lunginflammation. Exakt hur sambanden ser ut, om det är främst gemensamma riskfaktorer eller orsakssamband, återstår för forskningen att klarlägga.
Men oavsett: en diabetikers sockernivå kommer aldrig att ligga bra utan en god tandhälsa, och vice versa i en medicinsk dialektik. Om sjukvårdspersonalen skulle ha för vana att be patienten att le, och om tandläkaren kunde sätta ett stetoskop mot bröstet på sin patient eller ta ett prov för blodsocker, hade mycket ohälsa kunnat förebyggas – liv hade kunnat räddas.
Detta kräver förstås en helt annan vårdorganisation. Om hälsan hade varit i centrum, i stället för profiten, hade vi haft en mer sammansatt förståelse av kropp och hälsa. Men kapitalismen tjänar på uppdelningen, även vi som socialister har påverkats av uppdelningen och har en tendens att förhålla oss något annorlunda till kropp än tänder.
Vi som socialister kräver stopp för privatiseringar och vinstintresse inom vård- och omsorg, men tar sällan upp tandvården i samma andetag, trots att vinstuttagen här är mycket större. Managementteorier omvandlar såväl den offentliga vården som Folktandvården till företag och gör patienter till kunder. Och även inom tandvården finns en lag som säger att alla har rätt till tandvård på lika villkor, likt den inom hälso- och sjukvården, som står i fullständig konflikt med kapitalismens profitintressen.
Kapitalismen vill få tänder att handla om vita Hollywoodleenden, men tänder handlar om rätten till ett värdigt liv och hälsa. Det återstår för vänstern att vända debatten. Vi bör alltid kräva fri- eller kraftigt subventionerad tandvård i varje diskussion om jämlik hälsa. Vi bör kräva att sjukvård och tandvård på längre sikt blir ett. Läkare och tandläkare måste studera tillsammans och arbeta i hälsans, och inte i kapitalismens tjänst.
FOTO monica y garza @flickr CC BY 2.0