Skål för femtioåringen!
I helgen fyllde Internationalen 50 år. Inte jättemycket för en människa, men för en socialistisk och revolutionär tidning mer än de flesta. I Malmö och Stockholm firades det extra mycket.
INTIS | Håkan Blomqvist
Så klirrades och skålades det lite här och var i vårt avlånga land när Internationalen under helgen fyllde 50. Det var den 19 april 1974 som månadstidningen Mullvaden ersattes av veckotidningen Internationalen i en tid när de vilda strejkerna rullade över landet, nya sociala rörelser föddes och etablerade ordningar utmanades. Vietnam, Chile, Angola, Portugal, striden rasade mellan framsteg, demokrati och imperialism. Stalinism, maoism eller trotskism… den nya radikala vänstern slets mellan vägvalen. Och att flera som firade i helgen var med redan när det begav sig var inget att dölja. Tvärtom, att många hållit fast vid sin övertygelse genom årtiondens ebb och flod är ju något löftesrikt i våra tider.
I Malmö möttes kamrater från SP-Skåne till en träff på ”Poeten på hörnet” med inledande toner av Grândola, Vila Morena, sången som signalerade inledningen av den portugisiska nejlikerevolutionen 25 april 1974. Några dagar tidigare hade ju Internationalens första nummer publicerats och Gay Glans berättade om sin vistelse i Portugal 1975 och hur den glänsande revolutionen genomsyrade det nya läget i landet. Gunnar Wall, känd i Sverige som författare av de bästa böckerna om Palmemordet och en av Internationalens första chefredaktörer (nyligen åter belönad som Guldspadevinnaren) skickade en hälsning. Därefter visade Agnes Callewaert bilder från de första numren av Internationalen och presenterades auktionen på inbundna årgångar från 1980-talet vars överskott går till insamlingen för Webb-Internationalen – plus förstås mingel med tilltugg, trevliga samtal och en ny medlem.
I Stockholm fylldes Världsbiblioteket på Solidaritetshuset när Internationalen-trogna vimlade bland borden och skålade till tonerna från Robert Robertssons gitarr och Eva Nikells sång om bröduppror, stenciler och drömmar. Den sista pappersredaktionen avtackades, inte helt utan tårar, med stöd till Gaza. Håkan Blomqvist berättade till bilder från Internationalens första veckor varefter framtidspanelen utmanade. Åke Eriksson från Svenska Freds bidrog med behovet av förening av freds- och klimatkampen. Eva Ekselius, författare till den storartade ”Vakna mitt folk” – påminde om det judiska Europas kamp för både integrering och egenart mellan franska och ryska revolutionen. Kan historien lära oss något av det? Rickard Warlenius, humanekolog med bakgrund på 1990-talets Internationalen, ”som öppnade en värld”, påminde om betydelsen av att vinna arbetarklassen för samhällsförändring, nu för klimatomställningen. Och Emma Lundström, född in i Internationalen bidrog känslosamt om betydelsen av själva rörelsen, den hon som skribent sökt skildra från Ojnareskog till Sapmi och USA. Men var finns rörelsen idag?
Många tankar, minnen och framtidsperspektiv i ett tårtkalas med sällan så rungande allsång av Internationalens länge nedhyschade vers om militarismens kannibaler. Och där de församlade på Solidaritetshuset firade i varm kontrast till de iskalla nordanvindarna utanför.
”Till krigets slaktande vi dragits,
Upp till kamp emot kvalen
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver,
dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger syskonskapets sång
Sista striden det är
Ty Internationalen åt alla lycka bär!”
BILD Marco, Jonatan, Emma och Per från redaktionen