Massiva protester i Frankrike efter Macrons svek

I två månader vägrade Macron att tillsätta en ny regering. Han avvisade bestämt kraven att respektera valutgången och låta Folkfronten som största block få utse premiärminister. När han slutligen bestämde sig valde han istället att vända sig långt till höger och utsåg Michel Barnier till regeringsbildare.

Utrikes|Kjell Östberg

I somras upplöste president Emmanuel Macron den franska nationalförsamlingen.
Förvåningen, ja, för vissa bestörtningen, var stor. Den direkta anledningen var succén för Le Pens parti Nationell Samling, RN, som hade fått över 30 procent av rösterna i EU-valet.
Framgången presenterades som ett hot mot Frankrikes sammanhållning. Det är jag eller kaos, var Macrons tydliga budskap.
Nu har Frankrike fått både politisk kaos – och ett större inflytande för den rasistiska
högerpopulismen än någonsin.
Valet blev ett svidande nederlag för Macrons regeringsallians som förlorade en tredjedel
av sina mandat. Le Pens RN nästan fördubblade sina. Klart störst, dock utan egen
majoritet, blev den Nya folkfronten mellan socialister, socialdemokrater, kommunister
och De gröna.

I två månader vägrade Macron att tillsätta en ny regering. Han avvisade bestämt kraven
att respektera valutgången och låta Folkfronten som största block få utse premiärminister.
Förgäves försökte han splittra fronten genom att testa olika mittenorienterade
socialdemokrater som alternativ. När han slutligen bestämde sig valde han istället att
vända sig långt till höger och utsåg Michel Barnier till regeringsbildare. Barnier är en av det
lilla högerpartiet Republikanernas (LR) mer konservativa företrädare. Att hans parti
tillhörde valets allra största förlorare var uppenbart inget hinder. Han har en annan
fördel – möjligheten att få Le Pens stöd.

När han härom året försökte bli sitt partis presidentkandidat förde han fram ett program
som i många avseenden låg Le Pens nära.
Han ville stoppa invandringen i upp till fem år, kraftigt försvåra familjeinvandringen,
stoppa legaliseringen av papperslösa och snabbare avvisa asylsökande. Den gamle EU-
kommissionären föreslog till och med att en folkomröstning skulle kunna upphäva EUs
migrationsbestämmelser.
Han förespråkade en skärpt socialpolitik och stöd åt Macrons höjda pensionsålder. Han
vill investera i kärnkraft men inte vindkraft och att miljöpolitiken ska blir mer
företagsvänlig. Han kan även tänka sej att förändra det franska valsystemet i en riktning
som skulle gynna Le Pen. Till bilden av reaktionär högerman hör också att han röstat mot
legaliseringen av homosexuella relationer.

Barniers LR har ynka 39 mandat. Vänsterfronten har 182, Macrons allians 168 och Le Pen 143. Presidenten utser premiärminister, men Nationalförsamlingen kan genom
misstroendeomröstning avsätta honom. En enkel matematik ger vid handen att Barniers
framtid ligger i händerna på Le Pens RN.

Detta kommer naturligtvis RN att utnyttja maximalt. De har förklarat att de accepterar
Barnier tills vidare men att de noga kommer följa och bedöma hans politik.
Invandringspolitiken naturligtvis, men de kommer också att ha synpunkter på budgeten och
andra viktiga frågor. Även om det inte finns någon Tidööverenskommelse (än) är
parallellerna till den svenska utvecklingen givna.

Ett jordskred sker just nu i fransk politik. Med undantag för Barniers höger har samtliga
andra partier hittills slutit upp i en ”republikansk front” för att inte ge Le Pen något
politiskt inflytande.

Macrons ryggradslösa manövrerande har – tvärt emot vad han påstod var syftet med
nyvalet – lett fram till en regering som kommer att vara helt beroende av att hålla rasistiska
högerpopulister på gott humör.

Vreden inom vänstern är lätt att förstå. De känner sig på goda grunder bestulna på
valsegern och djupt oroade för den politik som den nya regeringen kommer att föra. I
lördags samlades många hundra tusen anhängare till den Nya folkfronten i
demonstrationer på 150 orter runt om i landet. Och det är med all säkerhet bara början.
De stora fackföreningarna har utlyst en protestdag till 1 oktober.

Nu gäller det att vi slipar våra verktyg, sade Antikapitalisterna NPA:s ledare Philippe
Poutou när han talade vid sin valkrets i Carcassone i syd. Vi måste bygga vidare på
entusiasmen från valrörelsen i somras och vi måste se till att det blir en rörelse som
skakar hela Frankrike.