Medborgarskap för vem?

▶ Tidölagets separationskvarn maler på

▶ Ett vi och dom samhälle tonar fram

▶ Högerns två grenar flätas ihop

Ledare| Vecka 3

Gör din plikt, kräv din rätt, en gång i tiden en av arbetarrörelsens främsta paroller. I Sverige anno 2025 ska du dock göra din plikt av rädsla för att annars bli rättslös. Kriminalitet ska inte mötas med löftet att det finns bättre och mer värdiga alternativ, utan med fruktan. Att straff och otrygghet aldrig fungerat som botemedel mot kriminalitet i något samhälle någonsin gör det samma ty i vår samtid handlar politik om signaler och inte om faktiska utfall.

Därför är det logiskt att högerregeringen med sin grundlagsutredning nu försöker öppna för att villkora själva det svenska medborgarskapet. Det är helt i linje med deras övriga politik.

Medborgarskapsprocessen ska dras ut på tiden, medborgarskap ska kunna upphävas, permanent kan bli temporärt. Socialdemokraterna har sagt nej till förslaget med hänvisning till att det är för otydligt och luddigt för att vara ett verktyg endast mot gängkriminalitet – och det är förstås den djupare drivkraften bakom utredningen. I ett klimat av ständigt grövre högerpopulism och rasism skulle möjligheten att dra tillbaka medborgarskap förstås ge näring åt nya sätt att misstänkliggöra, definiera ut och hetsa mot de delar av befolkningen som högern redan stämplat som ”de andra”, för utredningen utgör inte en enskild insats mot gängkriminaliteten utan kuggar in i en mer djupgående strukturomvandling av hela samhället.

Är du för fattig kan du inte bli svensk, kommer du någon annanstans ifrån kommer du aldrig att få höra till; olika inför lagen ska vi stå. Vårt samhälle är redan präglat av avgrundsdjupa klyftor, men det vi nu ser regeringen försöka göra är att klyva själva medborgarskapet. I en tid av extrema klassklyftor är det förstås ett ganska smart sätt att försöka få den svenskdefinierade delen av befolkningen att identifiera sig med den kapitalägarklass som lever på att suga ut våra gemensamma resurser och rikedomar. Men, förutom att vara ett väg för att helt undergräva själva idén om medborgarskapet som ett socialt kontrakt och ersätta det med något betydligt ideologiskt grumligare, belyser det även den paradoxala allians mellan de två grenar av högern som just nu driver på samhällsutvecklingen.

För det är två grenar som drivs av klart skilda intressen. En gren som vill garantera tillgång på billig, utbytbar och lågutbildad arbetskraft, en arbetskraftsreserv som går att använda hur som helst. Rädda, otrygga människor utan någon plats att kalla hemma som kan skickas dit behoven för tillfället finns för att sedan sållas bort. En sådan arbetskraft kan användas för att pressa ner löne- och välfärdsnivåer för alla andra samhällsgrupper, det vill säga göra verklighet av den paranoida föreställning som högerns rasister i 100 år skrämts med – att invandring leder till arbetslöshet; och att det är invandraren som tar ’våra’ jobb. Men den nyliberala grenen av högern vill i grunden ha lugn och ro och fria tyglar för kapitalet samt permanent tillgång på billig arbetskraft.

Den andra grenen av högern befinner sig mentalt i ett raskrig, ofta omskrivet i termer av krig mellan kulturer eller ”civilisationer”. I den högerns intresse ligger ett samhälle med maximal polarisering och konflikter, eftersom alla motsättningar bevisar deras tes om att samhället redan befinner sig i krig.

Det är inte svårt att se vilken fruktansvärt instabil social cocktail som skapas när de här två grenarna av högern strålar samman. Vi riskerar få ett samhälle med ständigt stegrande sociala spänningar, parat med konstant skrämselpropaganda om hur utsatta, naiva, oskuldsfulla och direkt hotade till livet vi alla är.                                                                                     För rasister som fantiserar om ett etniskt homogent Sverige är sanningen att detta kommer att förbli en dröm. Men med en utpekad inre fiende som det går att skylla alla misslyckanden på och hetsa mot

Det är en utveckling så dystopisk att det är svårt att inte drömma sig tillbaka till tiden som föregick, antingen det var reformismens guldålder eller den liberala drömmen om när det gick att vara höger och tolerant på en och samma gång. Men vi måste komma ihåg att inget av det vi ser nu i grunden handlar om idéer. Det handlar om historiska processer, om ekonomiska förändringar – Om ett nyliberalt samhällsbygge som växte fram ur en välfärdskapitalism i kris som nu befinner sig i total kris.