Metallstrejken våren 1945, just när Europa var på väg mot fred i Andra Världskriget, var den största arbetarstrejken i Sveriges historia, räknat i antalet strejkande och strejkdagar. Ändå tillhör den en av de minst omskrivna i den fackliga arbetarrörelsens historia. Håkan Blomqvist skriver om den glömda strejken som förändrade Sveriges historia.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Metallstrejken våren 1945 var den största arbetarstrejken i Sveriges historia. Ändå är den en av de minst omskrivna i den fackliga arbetarrörelsehistorien och kanske minst ihågkomna.
Kanske för att den drunknade i historien om Nazitysklands fall och freden i maj. Men kanske också för att den varken ledde till seger eller nederlag (som storstrejkens förkrossande nederlag 1909) och för att den inte passade väl in i vare sig socialdemokraternas eller kommunisternas framgångsbeskrivningar. Att den inte, som någon skrev, kunde beskrivas i svartvitt.
”Strejken som inte ville ta slut”, har Metallstrejken kallats i Dagens Arbetes poddserie ”Lön och makt”. Den pågick mellan den 5 februari 1945 till den 7 juli, alltså i 22 veckor, med nära 130 000 strejkande metallarbetare. Den lamslog Sveriges verkstadsindustri och stora delar av den övriga industrin just under de vårmånader då Hitlers tredje rike gick mot sitt förkrossande nederlag och freden firades den 8 eller 9 maj (beroende på vem som firade i väst eller öst).
Men strejken, som inleddes under den tyska så kallade Ardenneroffensiven under vintern 1944-45, alltså när Berlin ännu kunde hoppas på att undvika nederlaget, fortsatte trots freden tre månader senare i nära två månader till.
Fyra allmänna medlemsomröstningar hölls, alla med en majoritet för fortsatt strejk, även den sista som hölls första veckan i juli. När en överenskommelse slöts mellan Metall och arbetsgivarnas Verkstadsföreningen var det vid sittande bord trots omröstningarnas resultat, med 8 öre i generellt lönepåslag, långt ifrån de 15 öre som Metalls förhandlare ursprungligen krävt – och på samma nivå som Förbundsstyrelsen i Metall ursprungligen begärt och den nivå som en statlig medlingskommission föreslagit men som avvisats i en medlemsomröstning.
Kommunisterna hade fått majoritet på Metalls avtalskonferens med kravet på 15 öre i löneökning per timme, mot förbundsledningens 8 öre. På bilden en kommunistisk broschyr om strejken.
Strejken hade tömt Metalls strejkkassor och tvingat förbundet att låna upp stora belopp. Metalls medlemmar förlorade, menade kritikerna, betydligt mer i arbetsinkomst, trots strejkunderstöd som krympte efterhand, än vad de vann i reda pengar. Och samhället förlorade förstås enorma belopp.
Att strejken inte blev den seger som över hundratusen metallarbetare hade hoppats på i februari, var uppenbart. Men var den ett nederlag – och vem bar i så fall ansvaret?
Här ska jag inte förlora mig helt i kampen mellan socialdemokrater och kommunister i utvärderingen av strejken, utan ge några inblickar i själva strejkens vardag under Sveriges genom tiderna största arbetskonflikt.
Men först några ord om läget i arbetarrörelsen.
Socialdemokraterna hade i december 1939, efter Sovjets angrepp på Finland och andra världskrigets utbrott ingått regeringssamverkan med riksdagens borgerliga partier i den s k Samlingsregeringen. Bara kommunisterna i SKP – Sveriges Kommunistiska Parti som understödde Sovjet – ställdes utanför.
Vis av skadan från hungerkrisen under första världskriget införde samlingsregeringen regleringar för folkförsörjningen med efterhand ett statligt reglerat prisstopp och lönestopp. Det kom ofrånkomligen att påverka reallönerna även om det också undvek det tidigare världskrigets försörjningskris.
För att motverka hungerkrisen som rått efter det första världskriget talade LO 1945 om två krig, ett mot fascismen och ett mot nöden. Broschyren mitt under strejken kunde också tolkas som krig på två fronter, mot den yttre fienden och mot motståndarna på arbetsgivarsidan, Verkstadsföreningen.
Kommunisterna som stått utanför samlingsregeringen hade kunnat ställa försämringen av arbetarklassens reallöner och livssituation i motsatsställning till näringslivets stora vinster på handeln med Tyskland och de välbeställdas goda levnadsvillkor, men fram till 1943 utan större framgång. Hetsen mot kommunisterna under Finlandskriget med LO-förbud mot att välja kommunister till fackliga ansvarsposter hade hållit tillbaka allt kommunistiskt inflytande. Men när tyskarnas nederlag vid Stalingrad i januari 1943 förändrade världsläget och den politiska situationen även i Sverige ökade kommunisternas popularitet i arbetarklassen i takt med Röda Arméns framsteg i öster.
Vid andrakammarvalet 1944 nådde SKP över 10 procent av rösterna, det var en formidabel ökning, från 3,5 procent 1940 och en tredubbling av antalet väljare från 100 000 till över 300 000. Samtidigt tappade socialdemokraterna över 7 procentenheter och förlorade sin egen majoritet i väljarkåren. Och förändringen uttryckte framförallt stämningsläget i arbetarklassen där SKP nu organiserade 50 000 medlemmar, i första hand industriarbetare som backade upp partiets krav på att bryta lönestoppet och förverkliga Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram, de radikala 27 punkter för jämlikhetsreformer och planhushållning som socialdemokraterna lanserat 1944 och kommunisterna ställt sig bakom.
Just 1944 präglades av växande radikalism i Europa där ockupationsregimer och fascism bröt samman i Frankrike, Italien, Grekland och Jugoslavien. Överallt tycktes kommunister och vänsterkrafter vara på frammarsch. I Frankrike svepte stora strejker över Renault och andra industrier efter befrielsen. Det italienska kommunistpartiet trädde fram som Europas största, kommunistledda partisaner var på väg mot makten i Grekland och Jugoslavien. Och bakom Röda Arméns framryckande linjer återuppbyggdes kommunistiska organisationer.
Allt detta påverkade även den svenska utvecklingen.
Inför Metalls avtalskonferens i september 1944 hade kommunisterna vunnit majoritet inom de största avdelningarna, som Metall 41:an i Göteborg och Metall-ettan i Stockholm och fick majoritet på avtalskonferensen vars uppgift var att fastställa kraven inför 1945 års avtalsrörelse. Nu gällde det att bryta lönestoppet. Krav föreslogs på 25 öres allmän löneökning men landade slutligen på 15 öre, mot förbundsledningens förslag på 8 öre. Plus olika krav vad gällde ackorden och andra förhållanden.
Förbundsledningen dominerades av fackliga socialdemokrater med Oscar Westerlund som ordförande. Han hade varit så kallad Kilbomskommunist – alltså kritisk mot Moskva – under 1930-talet men anslutit sig till socialdemokraterna tillsammans med kommunistledaren Karl Kilbom själv efter en partisplittring 1937.
Efter att Förbundsstyrelsen förlorade omröstningen valdes åtta kommunister och två medlemmar från det oberoende Fria Fackföreningsfolket till förhandlingsdelegation. Konferensen sade upp det gällande Verkstadsavtalet, förhandlingar inleddes i december, medlare tillsattes men läget var låst. Förbundsstyrelsen utlyste då en första medlemsomröstning om Ja till fortsatte förhandlingar eller Nej som betydde att utlysa strejk för att genomdriva avtalskonferensens krav.
Fyra medlemsomröstningar genomfördes under strejken, alla med skiftande majoriteter för konflikt. 130 000 metallare deltog i strejken.
Resultatet har beskrivits som en kalldusch för förbundsledningen:
23 771 medlemmar röstade Ja till fortsatta förhandlingar, 60 502 nej, och därmed för strejk. En dryg vecka senare varslade Metall- och Gjutareförbundet om strejk som utbröt den 5 februari på nära tusen företag (814 st) inom Svenska Verkstadsföreningen med över 123 000 arbetare. Förbundsstyrelsen angav i en rapport efteråt att 130 000 medlemmar deltagit.
Och mobiliseringen bland metallarna på landets industriorter var enorm.
Bland kommunisterna förstås, som fått igenom sina krav på avtalskonferensen och nu ledde förhandlarna. ”Metallarbetarna är murbräckan i kampen för bättre livsvillkor. Deras seger blir hela arbetarklassens seger”, skrev kommunistiska Ny Dag över förstasidan. ”Som en enda man mot ett mål: Slå Verkstadsföreningen!”, med reportage från kampmobiliserade strejkmöten med tusentals arbetare runt om i landet; Scania Vabis i Södertälje, Separator i Stockholm, Atlas Diesel i Nacka och förstås från Göteborg: ”Göteborgs metallarbetare bildar en pansarmur av segervilja”. Och redan efter första strejkdagen hade 15 000 av de uttagna 17 000 metallarbetarna vid Götaverken och de olika verkstäderna, mött upp vid strejkmöten ”med ovationsartade bifall, dånande hurrarop och ’Internationalen’ ”, rapporterade tidningen. Just på Götaverken hade 91 procent röstat för strejk och bara 9 procent ja till fortsatta förhandlingar.
Strejken var alla metallarbetares strejk. Splittringen mellan socialdemokrater och kommunister blev efterhand djupare på ledningsnivåer, men medlemmarna höll ihop in till slutet. Här den socialdemokratiska strejktidningen i Göteborg.
I denna strid är vi inte socialdemokrater eller kommunister utan en ”i järnhård vilja sammansvetsad metallarbetarkår, och det är det väsentliga”, skrev Ny Dag.
Men det var inte bara i kommunistpressen mobiliseringen var stor. Både i förbundets tidning Metallarbetaren och särskilt i den socialdemokratiska strejktidningen för metallarbetare i Göteborg, STREJKEN, var beslutsamheten stor. ”Strejkstämningen är prima” rubricerade tidningen sitt första nummer och fyllde nummer efter nummer på med rapporter och reportage om beslutsamheten och strejkaktiviteter.
När det gällde de strejkandes försörjning stod det förstås omedelbart klart att den skulle innebära prövningar. Redan veckan efter strejkstarten höjdes medlemsavgiften till förbundet och i slutet av april sänktes strejkunderstödet med en tredjedel.
De strejkande hade redan från första veckan uppmanats att ta extraarbeten utanför förbundets område, framförallt gällde det skogsarbete, där mobilisering skedde bland medlemmar för att gemensamt bege sig till skogsarbete på olika håll – det här var ju före mekaniseringen av skogsbruket, så många händer behövdes för sågar och transporter.
Även fiske rekommenderades för hushållen och förstås odling i koloniträdgårdar till våren. A-pressen och Metallarbetareförbundet organiserade insamlingar för att kunna köpa in och fördela sättpotatis: ”bidrag ur potatisfonden utbetalas varje måndag”, meddelade annonser. Verkstadsklubbar organiserade inköp av livsmedel för att sälja till självkostnadspris till de strejkande medlemmarna.
Kommunalt agerade företrädare för socialdemokrater och kommunister för fria skolmåltider åt barn till strejkande och mot indragna bostadsstöd. Riksbankens lokalkontor meddelade under press från strejkfronten anstånd för betalning av bosättningslån till strejkande. Förbundet utverkade efter sex veckors strejk rabattkort från kristidsorganisationer för mjölk och matfett till strejkandes barn och åldringar.
Vad gäller fritiden rekommenderades först och främst studier, på ABF men också kurser på Hermods och NKI-skolan, Nordiska korrespondensinstitutet, som annonserade stort i arbetarpressen.
Men här var också mängder av andra aktiviteter, långt ifrån ”de korslagda armarnas revolution”, som det hade hetat under Storstrejken 1909.
Strejkvardagen innebar inte korslagda armar, utan mängder av aktiviteter från skogsarbete och fiske till idrott, konstutställningar och strejkrevyer. Och i Göteborg förstås tävling i ”strejkvitsar”.
Idrottsturneringar i boxning, fotboll och handboll. Schackkvällar, musik och teater. Ja medlemmar satte upp egna körer och revyer, som en populär strejk-cabaré i Göteborg med 50 medverkande. I Stockholm inbjöds strejkande metallare till Liljevalchs vårsalong och utställningar av strejkkonst av metallare anordnades. Särskild rådgivning erbjöds till strejkhustrur och om familjelivet under de långa strejkveckorna. Till det göteborgska hörde förstås en pristävling om ”de bästa strejkvitsarna” av skiftande kvalitet: ”Två metallarbetare går förbi en bil utanför en av våra större verkstäder. Bilen vill, trots chaufförens ansträngningar, inte starta. Den ena kamraten lyfter på hatten och säger till kompisen: – Hatten av för alla som sympatistrejkar!”
Att verkstadsföreningen skulle vara stenhårt omedgörlig visste de strejkande från början. Järnbruksarbetarna hade lyckats nå 6 öre i generellt påslag vilket var den absoluta gränsen, hade arbetsgivarsidan meddelat. Och förhandlingar och medling var helt låsta.
Den 27 mars genomförde förbundsstyrelsen en ny omröstning där nu 32 593 röstade för förhandlingar utifrån reviderade bud men 46 707 röstade för fortsatt strejk, och strejken rullade vidare trots att nästan hälften inte deltagit i omröstningen.
Den 11 maj samlades avtalskonferensen igen men avslog med bara en rösts övervikt ett förslag från förbundsstyrelsen att jämka kraven. Men när den statliga medlingskommissionen några dagar senare lade fram ett 6-öresförslag avvisades det av både förhandlingsdelegationen och förbundsstyrelsen. En ny, tredje, omröstning den 27 maj gav då bara 18 519 röster för förhandlingar och hela 60 519 för fortsatt strejk – i praktiken ett nej till 6 öre.
Efter tre månaders strejk var alltså strejkfronten ännu helt obruten men samtidigt ökade motsättningen mellan de fackliga socialdemokratiska ledarna och kommunisterna. Kriget i Europa var över, nu skulle fredens samhälle byggas och socialdemokraterna förberedde sig för att avbryta tiden med samlingsregering tillsammans med de borgerliga.
Redan vid de första stora strejkmötena hade krav ställts till LO-ledningen om att utlysa solidaritetsaktioner över hela det fackliga fältet, vilket avvisats, trots att några förbund förberedde sig. Även begäran om ökat ekonomiskt stöd från LO genom uttaxeringar från de övriga förbunden avvisades med stöd av stadgarna. I riksdagen motionerade Hilding Hagberg för kommunisterna om statligt ingripande med en tvångslag mot arbetsgivarsidan, vilket inte oväntat helt avvisades av LO och de socialdemokratiska fackföreningsledarna. Statliga ingrepp i förhandlingssystemet var ju just vad fackföreningsrörelsen lyckats undvika genom Saltsjöbadsavtalet före kriget.
Under perioden började den kommunistiskt dominerade förhandlingsdelegationen backa från 15 till en möjlig kompromiss kring 11 öre men under ytterligare en avtalskonferens i mitten av juni fick Förbundsstyrelsen en majoritet på två röster för sitt förslag om att kunna acceptera 8 öre (alltså förbundsstyrelsens utgångsförslag under hösten 1944).
Men i en ny medlemsomröstning den 4 juli, den fjärde i ordningen, röstade ännu en majoritet, där ungefär hälften av de strejkande deltog, för fortsatt strejk, 37 908 mot 30 721.
Verkstadsföreningen hotade därmed direkt med lockout av 34 000 arbetare inom järn- och stålindustrin, de som sedan tidigare slutit avtal om 6 öre. Lockouten skulle verkställas från och med den 7 juli. Dagen innan undertecknade Metalls förbundsstyrelse och förhandlingsdelegation avtalet om 8 öre – och strejken blåstes av.
Nära 130 000 metallarbetare återvände i god ordning mitt i högsommaren till sina arbetsplatser.
Nå, var det värt det?
Oenigheten mellan kommunister och Metalls och LO:s socialdemokratiska ledning hade förstås gamla anor tillbaka till de hårda internfackliga striderna på 1920- och 30-talet då kommunister anklagade S-ledarna för klassförräderi och själva ofta hotades av uteslutningar. Inte minst under Hitler-Stalinpakten från sommaren 1939 när kommunisterna stämplades som ”nazikommunister”.
Sådana tongångar hade legat lågt under inledningen av Metallstrejken, från båda håll. Majoriteten av de strejkande röstade ju i riksdagsvalen på socialdemokratin även om kommunisterna var starka fackligt inom Metall.
Men ju längre strejken drog ut på tiden desto hårdare blev tongångarna.
Att LO inte utlyste solidaritetsaktioner, höjde strejkunderstödet till Metall och utlyste storstrejk angreps av den kommunistiska pressen som uttryck för klassamarbete och svek. Att Metalls förbundsstyrelse under hela perioden verkade för att pruta på kraven (även öppet inför Verkstadsföreningens förhandlare), formulerade de ideliga omröstningsfrågorna oklart, godtog alltför många undantag från blockader och inte drev på för solidaritetsstrejker betraktades, med allt aggressivare formuleringar som förbundsordförande Oscar Westerlunds ”drängtjänst” åt arbetsgivarna.
Hela Förbundsstyrelsen och särskilt Oscar Westerlund måste avsättas genom inkallandet av en extra förbundskongress, menade kommunisterna. Verkstadsföreningen hade mot slutet kunnat tvingas till reträtt, segern låg inom räckhåll om bara LO backat upp Metall med all kraft, inklusive storstrejk, löd argumenten.
Från de fackliga S-ledningarnas sida fördömdes kommunisterna för ren överbudspolitik (populism skulle vi kallat det idag), bristande förhandlingsförmåga, ”nedbusning” av det fackliga och politiska samtalet, ja för att sprida en ”dolkstödslegend” av nazistisk typ – och allmänt för ansvarslöshet, styrd av kommunistiska partiets politiska intressen. Och kunde inte kommunisterna stadgarna? En extra kongress kunde inte välja en ny förbundsstyrelse. En storstrejk från sommaren 1945 hade, menade de fackliga S-ledarna, varit rena självmordet och störtat samhället i fördärv just när freden skulle byggas – (för att inte tala om, vilket inte framfördes offentligt, när socialdemokraterna själva skulle ta över regeringsmakten efter samlingsregeringens upplösning).
Ännu visste ju heller ingen att freden skulle förebåda det senare 1940-talets högkonjunktur, kanske skulle efterkrigskrisen komma tillbaka som 1918, med massarbetslöshet och sänkta löner.
Medan SKP:s facklige sekreterare Knut Tell efter strejken publicerade en genomgång på temat ”Fakta om Metallstrejken”, på 30 sidor, om kommunisternas linje och de fackliga S-ledarnas svek, publicerade Metalls förbundsstyrelse en 140 sidig detaljerad genomgång av avtalskonferensernas diskussioner och de olika förhandlingsomgångarna som påstods visa på de kommunistiska förhandlarnas odugliga ansvarslöshet – och i faksimil visa hur dessa med namnteckningar ställt sig bakom 8-öreslinjen från juni, som de senare kritiserade inför omröstningen i juli. Och i LO:s skriftserie fick Axel Uhlén brassa på mot kommunisternas oduglighet och nazistliknande hets.
Ibland har det sagts att LO och de ledande fackliga socialdemokraterna avsiktligt lät kommunisterna ”strejka ihjäl sig” med Metallstrejken. Och att kommunisternas uppgång i arbetaropinionen därmed bröts redan sommaren 1945. Det kan nog verkligen ifrågasättas. Att splittringen mellan socialdemokrater och kommunister återigen ökade under slutskedet av konflikten är uppenbart. Men Metallstrejken var ingen ”kommunistisk” strejk, utan de breda medlemslagren av metallarbetares strejk, såväl socialdemokratiska, kommunistiska som partilösa och politiskt ointresserade arbetares. Det var också det som så starkt präglade strejkens vardag och omsorger på livets olika områden.
”Raka i ryggen med nyvunnen respekt”, återgick metallarbetarna till jobbet efter fem månaders strejk med stora uppoffringar. Lönemässigt var strejken en mycket knapp framgång, men till skillnad från storstrejken 1909 med dess svåra nederlag hade metallarbetarna visat att arbetarklassen var att räkna med när efterkrigstidens samhälle skulle byggas.
Metallstrejken var helt enkelt den största arbetarklasstrejken i Sveriges historia och till skillnad från Storstrejken 1909 slutade den inte i nederlag. Visserligen vann strejken bara ett påslag som låg två öre högre än andra avtalsområden och långt ifrån utgångskravet på 15 öre. Men metallarna gick tillbaka obesegrade efter fem månader, disciplinerade med sammanhållna led, ”raka i ryggen och stolta med nyvunnen respekt”, som Harald Gatu på Dagens Arbete uttryckt det.
Den kraften i arbetarklassens sammanhållna kamp bidrog antagligen långt mer än något öre hit eller dit, till den sociala utmaning som så länge tvingade borgerligheten och den tidens kapitalister att böja sig för kraven på ökad jämlikhet, social rättvisa och gemensam, offentlig välfärd under framväxten av efterkrigstidens nya samhälle.
Historiken om Metallstrejken finns också som pod;