Kultur | Håkan Blomqvist
Men vad hände nu? Wham, blixten slog ner i Kvidinge och krossade inte bara det nära tvåhundraåriga jättelika Prinsmonumentet. En bräsch öppnades plötsligt till ett stycke svensk historia av krig, revolutioner, folkupplopp och bondeuppror – när det gamla för två sekel sedan bröts sönder och det nya ännu inte skapats.
Gustav IV Adolfs krig mot Ryssland 1809 har slutat i nationell katastrof. Finland är förlorat, ryska styrkor rycker fram genom Norrbotten, Stockholm hotas från Åland, konungen störtas av upproriska officerare. Den något åldrige och skröplige Hertig Karl av Södermanland utnämns till vikarierande kung, Karl XIII. Tills en ny yngre förmåga värvats, typ det danska kungahusets Karl August i Norge. Smart, en fredschans med Danmark – och kanske plus Norge som ersättning för Finland, den förlorade östra rikshalvan.
Och Karl August får god press, adopteras av Karl XIII och utses till tronföljare, men ogillas av gustavianerna, alltså adeln och anhängare av det nyligen störtade enväldet. De avskyr Karl August som bondlurk, pöbelprins och 42-årig ungkarl tydligen ointresserade av aristokratins damer. Och dessutom, som Svenséns Svenska Historien sammanfattade 1922:
”Prinsen var ganska sjuklig, och hans undersätsiga figur, korta hals och pussiga ansikte utan varje spår av yttre skönhet visade, att han när som helst kunde utsättas för ett slaganfall, som gjorde slut på hans liv. Hans mage var förstörd av otjänlig mathållning och överdrivet rökande… Inom det gustavianska lägret framkallades härav förväntningar på hans snara bortgång.”
Och förväntningarna infriades den 28 maj 1810.
Vid en inspektion av Mörnerska dragonregementet på Kvidinge hed, alltså just där blixten slog ner 215 år senare, föll prinsen ur sadeln och dog. Slaganfall, sa läkarna. Giftmördad, sa folkopinionen. Den hade även långt dessförinnan misstänkt att gustavianerna tänkte röja honom ur vägen. ”Rävarna” kallades aristokrater som misstänktes planera lönnmord, i synnerhet deras top notch Axel von Fersen och dennes syster Sophie Piper. Fersens relation med Marie Antoinette hör väl nuförtiden till det mest omtalade, liksom möjligen hans död i folkmassornas händer – och fötter. Men han var främst förespråkare av det gustavianska enväldet och dess drömmar om att stå i spetsen för en helig allians mot franska revolutionen och Napoleon.
Alltså just vad de breda folklagren avskydde. Paskiller, handmålade plakat, och ”biljetter”, typ flygblad, draperade snart huvudstaden gatustråk:
”Folk! Hämndens stund nalkas. Redliga svenskar hafva svurit och räckt varandra handen uppå, att dö eller hämnas Augusts död. Om söndag den 10, då aftonsångsklockan hörs, blifve den signalen för eder att samlas på Blasieholmen och Stortorget, der ni skolen finna anförare, hvilkas plan ni med ert mod, styrka och enighet skolen verkställa. Hämnd och död blifve vår lösen!”
Så när Karl August begravningsfölje nådde Stockholm stormades Fersens vagn och den ståtlige aristokraten jagades och stampades ihjäl på Riddarhustorget medan vakten stod för fot gevär. Den som vill veta mer kan följa händelserna i historisk realtid i Lars Hultmans ”I skuggan av Karl August – Nya perspektiv på Fersenska upploppet 1810” (från 2024).
Sveriges historia stjälptes på ända. En ny tronföljare, Jean Baptiste Bernadotte värvades från Napoleons generaler, genomförde en utrikespolitisk u-sväng genom att alliera sig med Ryssland och besegra sin forne befälhavare samt tvångsansluta Norge men dessförinnan låtit bondlurken Karl Augusts Mörnerska husarer från Kvidinge hed krossa Sveriges sista större bondeuppror i skånska Klågerup 1811.
So what? Ja, kanske bara som blixtbelysning av ett stycke historia. Eller en påminnelse om hur hastigt inte bara ett gammalt prinsmonument utan även hela samhällssystem kan slås i spillror.
