Del 1. Antimilitarism, reformism och pacifism
I situationer av krig testas alla politiska inriktningar. Vissa går vilse under trycket av ”nationell enhet” och ”allt för fronten”. Andra klarar att hålla huvudet någorlunda klart. Ser man till alla militära konflikter det senaste seklet har det varit förvånansvärt svårt för arbetarrörelsen att vara en motverkande kraft mot imperialistiska rustningar och krig.
Fokus|Patrik Olofsson
Det första som händer i tider av krig är att man lyfter fram nationalstaten; det ”nationella intresset”, som om nationalstaten var en klasslös opolitisk skapelse och står över sociala och politiska motsättningar.
”Nationen” är en klasslös företeelse där arbetare och kapitalägare kämpar lika hårt, sida vid sida och för samma sak. Eller inte.
Nationalstaten är en produkt av kapitalismens utveckling, då feodalismens hertigdömen/län gick upp i en nationalstat med en enhetlig lagstiftning, en nationell marknad m m. I den mening är nationalstaten i grunden borgerlig.
Den ska erbjuda stabilitet åt systemet och i den mån det inhemska kapitalet haft intressen utanför nationalstatens gränser (imperialism) har staten tillgodosett dessa. I lindrig form; statligt stöd till handelskompanier, diplomati och handelsavtal, skyddstullar, exportkrediter, till mera aggressiva uttryck som att militärt slå ut konkurrenter eller lägga under sig kolonier.
I en modern europeisk stat gör staten naturligtvis fler saker, men statsbidrag till fritidsgårdar ändrar inte statens grundläggande karaktär eller funktion gentemot det ekonomiska system den vilar på.
Så det kan inte vara så att socialister betraktar nationalstaten som neutral eller att det sociala eller den politiska kampen upphör om det uppstår yttre hot.
1. Före första världskriget
Arbetarrörelsen hade före det första världskriget gott om erfarenheter av hur kapitalismen blev mer och mer rovgirig och imperialistisk.
Under upptakten till första världskriget kunde vi se t ex Boerkrigen (1880-1881 och 1899–1902), Första kinesisk-japanska kriget (1894–1895) Italiensk–etiopiska kriget (1895–1896), Fashodakrisen (1898) mellan Storbritannien och Frankrike i Sudan, Spansk–amerikanska kriget (1898), Boxarupproret (1899–1901) med Kina mot flera västmakter, Filippinsk–amerikanska kriget (1899–1902), Tysk–hererokriget (1904–1908) i Namibia, Rysk-japanska kriget (1904–1905),Japans annektering av Korea (1910), Italiensk–turkiska kriget (1911–1912) och Balkankrigen (1912–1913), för att nämna de mest kända.
Första världskriget var ingen blixt från klar himmel eller bara resultatet av ett skott i Sarajevo. De imperialistiska motsättningarna hade byggts upp till bristningsgränsen och att ett storkrig stod för dörren var man tämligen medveten om.
”Alla arbetare måste protestera mot det moderna krigets fasor mot arbetarklassen.” (Ungersk anti-krigsaffisch 1912)
Arbetarrörelsen före 1914 försökte formulera en socialistisk politik. På den andra internationalens kongresser i Stuttgart 1907 och i Basel 1912 fattade man beslut om:
”Krig mellan kapitalistiska stater är i regel en följd av deras konkurrens på världsmarknaden, ty varje stat är angelägen om att inte bara bevara sina marknader utan också att erövra nya, främst genom att underkuva främmande nationer och konfiskera deras mark.
Dessa krig framkallas ytterligare av militarismens oupphörliga och ständigt ökande rustningar, som är ett av de viktigaste instrumenten för att upprätthålla det borgerliga klass-styret och för att underkuva arbetarklasserna politiskt och ekonomiskt.
Krigsutbrottet främjas ytterligare av de nationella fördomar som systematiskt odlas i de härskande klassernas intresse, för att avleda proletariatets massor från sina klassplikter och internationella solidaritet. Krig är därför avgörande för kapitalismen; de kommer inte att upphöra förrän det kapitalistiska systemet har avskaffats…
Kongressen anser det därför vara arbetarklassens, och särskilt dess parlamentariska representanters, plikt att med all kraft kämpa mot militära och marina rustningar, att inte bevilja några pengar för sådana ändamål, samtidigt som den påpekar det borgerliga samhällets klasskaraktär och de verkliga motiven för att upprätthålla nationella motsättningar, och vidare att genomsyra arbetarklassens ungdom med den socialistiska andan av universellt broderskap och utveckla deras klassmedvetande.
Det här kan låta som väldigt hårda ord, men den svenska delegationen med Hjalmar Branting i spetsen skrev under på det här. Det här var då en grundförståelse vad krig är och hur det uppstår.
Kongressen tog också upp socialisters motstånd mot kolonialism:
”Kongressen fördömer de barbariska metoderna för kapitalistisk kolonisering och kräver, i produktivkrafternas utveckling, en politik som garanterar civilisationens fredliga utveckling och ställer naturrikedomarna till hela mänsklighetens förfogande.
Som en bekräftelse av Parisresolutionerna (1900) och Amsterdamresolutionerna (1904) förkastar kongressen koloniseringen, som den för närvarande bedrivs, eftersom den är av kapitalistisk karaktär, inte har något annat mål än att erövra nya länder och att underkuva deras befolkningar för att skoningslöst utnyttja dem till förmån för en obetydlig minoritet, samtidigt som den ökar bördan på proletariatet hemma.
Kongressen, som fiende till all exploatering av människor gentemot andra människor och försvarare av alla förtryckta, utan åtskillnad av ras, fördömer denna politik av röveri och erövring, denna skamlösa tillämpning av den starkes rätt som trampar under de besegrade rasernas rättigheter; och konstaterar vidare att detta koloniala system ökar faran för internationella komplikationer och krig, vilket tynger de ekonomiska bördorna för flotta och armé.”
(Andra Internationalens kongress i Stuttgart, aug 1907)
Det är väldigt långa citat, men fast de är skrivna för nästan 120 år sedan finns det en fräschör som man sällan hör idag; att få lämna det ytliga bruset och få återvända till grundfundamenten.
Krig mellan kapitalistiska stater måste ses som en oundviklig följd av konkurrens om marknader och kolonier, samt av kapprustning. Arbetarklassen, som främst drabbas av krig – som soldater, genom sitt svett i krigsindustrin och övriga ekonomin och de som bär merparten av krigets bördor – är naturligt motståndare till krig och bör aktivt kämpa mot arméer och militära utgifter.
Två år senare – och mindre än två år innan första världskrigets utbrott – beslutade man:
”I händelse av att krig är nära förestående ska arbetarklassen och dess parlamentariska representanter i berörda länder vara skyldiga att, med hjälp av Internationella socialistbyrån, göra allt de kan för att förhindra krigsutbrott och för detta ändamål använda de medel som för dem synes mest effektiva och som naturligtvis måste variera beroende på klasskampens skärpa och de allmänna politiska förhållandena.
Om krig trots allt skulle bryta ut ska de vara skyldiga att ingripa för dess snabba slut och att använda alla sina krafter för att utnyttja den ekonomiska och politiska kris som skapats av kriget för att väcka folkets massor och därigenom påskynda det kapitalistiska klass-styrets fall.”
Och vidare:
”Kongressen vädjar till er, proletärer och socialister i alla länder, att ni i denna avgörande timme låter era röster höras. Gör era önskningar kända i alla former och överallt med all er energi. Res enhälliga protester i varje parlament, i demonstrationer och massaktioner. Använd alla medel som proletariatets organisation och makt ger er, på ett sådant sätt att regeringarna ständigt känner arbetarklassens uppmärksamma och aktiva vilja till fred.”
(Andra Internationalens kongress, Basel, nov 1912)
Hjalmar Branting, Zeth Höglund, Fredrik Ström, Herman Lindqvist och Ture Nerman var bland de svenska delegaterna.
När Hjalmar Branting rapporterade tillbaka från kongressen till den svenska arbetarrörelsen, i tidningen Social-Demokraten, skrev han:
”Världshistorien är världsdomen… på världskriget följer världsrevolutionen”.
Stämningen var minst sagt hög på kongressen och kanske trodde man på riktigt att arbetarrörelsen kunde skrämma den egna borgarklassen att lägga band på sig? Skulle den egna borgerligheten inse att om man gapar efter mycket riskerar man hela stycket – att de eventuella vinsterna med ett imperialistiskt krig inte kan motiveras med att riskera hela det kapitalistiska systemets existens?
Det man inte då fullt förstått var den glidning som hade börjat ske inom socialdemokratin, inte minst den tyska socialdemokratin; en glidning mot anpassning till den egna borgerligheten och det kapitalistiska systemet – det som sen kom att kallas ”reformism”.
Man var medveten om den här strömningen och om Eduard Bernsteins teorier om en ”evolutionär” väg till socialismen och betoningen på sociala reformer. Men på ytan kanske det mest såg ut som en filosofisk debatt mellan ”tålmodiga reformister” och ”ivriga revolutionärer”.
På ytan kan det ju se ut som obetydliga skillnader och i fråga om t ex sociala reformer så är det ju något som både ”reformister” och ”revolutionärer” bejakar.
Det var ytterst få som såg att problemet med teorin om den ”evolutionära” socialismen inte är frågan om sociala reformer eller ej, eller om den socialistiska omvandlingen ska gå fort eller långsamt, utan det kokar ner till två saker;
- Är man beredd att kräva mer än vad kapitalägarna är beredda att avstå?
- Är man lojal till sin egna nationella borgarklass och dess imperialistiska ambitioner?
Ett av de tidigaste tecknen på att förespråkarna för den ”evolutionära” socialismen – reformisterna – stod för en i praktiken fundamentalt annan idé om socialismen var Eduard Bernsteins kritik av Stuttgart-kongressens kategoriska motstånd mot kolonialt förtryck:
”I kolonialpolitiken får vi inte inta en rent negativ ståndpunkt, utan vi måste föra en positiv socialistisk kolonialpolitik. … Kolonierna finns där, det måste man stå ut med.” ”… Även socialister bör erkänna behovet av att civiliserade folk agerar något som väktare av de ociviliserade.”
(Eduard Bernstein, 1907)
Här ser man tydligt att det finns en anpassning till det tyska kapitalets imperialism. Det är lite ironiskt att kolonialismen försvaras med att det är ”civiliserade folks” uppgift. Den europeiska kolonialismen var allt annat än ”civiliserad”.
Det skulle fullbordas 1914 när de tyska socialdemokraterna röstade för att staten skulle kunna uppta lån för att starta krig.
Den 4:e augusti 1914 publicerade partiorganet Vorwärts artikeln ”Die Sozialdemokratie und der Krieg!”. Där förklarade man att socialdemokraterna röstat för att finansiera Tysklands krigsinsatser. Samma dag invaderade Tyskland Belgien. Den 7:e augusti nådde man Frankrike.
Extra-nummer av tyska socialdemokraternas tidning Vorwärts som förklarar att den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstat för att finansiera kriget.
Ledningen för SDP hävdade att kriget måste beskrivas som ett försvarskrig.
Vorwärts hävdade att Tyskland var hotat, framför allt av tsarens Ryssland, som framställdes som reaktionärt, förtryckande och ett hot mot den tyska arbetarrörelsens demokratiska landvinningar. Att stödja kriget sågs därför som att försvara civilisation och demokratiska möjligheter mot den ryska tsarismen.
Och det är sant att det fanns vissa skillnader. I Tyskland hade i alla fall män rösträtt, fackföreningar tilläts i större omfattning och pressfriheten var större än i Ryssland. Arbetare i Tyskland hade tillgång till ett visst social- och sjukförsäkringsskydd.
Så i SPD- ledningens argumentationen var att försvara nationen var liktydigt med att försvara arbetarklassen, I Vorwärts skrev man:
”Den tyska arbetarrörelsens frihet och landvinningar står på spel. Mot den ryska despotismen gäller det att försvara landet och dess utveckling.”
”Det som den tyska arbetarklassen har vunnit genom årtionden av kamp får inte ges bort. Tsarismens seger skulle innebära den allvarligaste faran för Europas frihet. I farans stund träder klassmotsättningarna tillbaka.”
Man lovade också de tyska arbetarna att gräset var grönare på andra sidan kriget:
”Den som nu fullgör sin plikt för fäderneslandet kommer att ha rätt till full politisk likställighet. En stat som kallar miljoner till sitt försvar kommer efter kriget att stå i skuld till dem i form av social trygghet. Kampen gäller att säkra en framtid där sociala reformer förblir möjliga.”
Det var rätt ihåliga argument. Man skrämdes med Ryssland, men samtidigt anföll man Belgien och Frankrike.
Man försvarade de demokratiska landvinningarna hemma i Tyskland, men understödde samtidigt förtrycket av folken i kolonierna; Namibia, Tanzania, Rwanda, Burundi, Kamerun, Togo, delar av Ghana, Nya Guinea, Marshallöarna och Samoa, för att nämna de största tyska imperialistiska erövringarna.
De demokratiska landvinningarna som man ville gå i krig för tog den tyska staten bort med krigslagar – Kriegszustand.
Det gav militären rätt att förbjuda möten, införa utegångsförbud och arrestera personer utan normal rättsprocess. Förhandscensur infördes också för tidningar och antikrigspropaganda förbjöds.
Fackföreningarna gick med på Burgfrieden (borgfred) och reallönerna sjönk, strejker förbjöds, arbetsgivarna kunde fritt förlänga arbetstiden och militären kunde beordra arbetare till företag som behövde mer arbetskraft.
Allt det som skulle motivera krigsansträngningarna försvann. Det slutade i en revolution i Tyskland 1918. Tyvärr lyckades inte den fullföljas, utan efter några år började en ny cykel av nationalism, imperialistiska anspråk, rustningsekonomi och sedermera nytt världskrig.
2. Pacifismens roll
Det finns en skillnad mellan arbetarrörelsens traditionella antimilitarism och pacifism. Ofta används begreppen som likvärdiga i debatten.
Antimilitarism utesluter inte bruket av våld utifrån vilken situation som det gäller. Antimilitarism är emot kapitalets rustning, emot imperialism och emot militärens och krigsindustrins makt i samhället. Våld i självförsvar och mot förtryck är i regel accepterat. Inte minst är det självklart att arbetarklassen får försvara sig själv, som t ex under Pariskommunen 1871. Det får avgöras från fall till fall.
Pacifism som idé har annat ursprung. Kärnan i pacifismen är övertygelsen att våld i sig är moraliskt fel och att fredliga metoder som dialog, diplomati, civil olydnad, icke-våld, starka internationella institutioner och regelverk är det som kan hindra krig.
Det är klart att mycket av det som pacifismen står för är saker som är bra. Internationella institutioner som t ex den Svensk-norska gränskommissionen är jättebra; varje gång man hittar ett gränsröse som står fel eller behöver restaureras eller när det uppstår frågor om hur gränsgator ska röjas genom skogarna, så är Svensk-norska gränskommissionen där och löser frågorna.
Man sammanträder ungefär 4 gånger per sekel. Det behöver inte bli krig varje gång vi får problem med gränsen mot Norge. Och det är jättebra.
Men det här är också tankegångar som är ofullständiga i ett större perspektiv. Det är inte en slump att pacifism och reformism utvecklades parallellt i den tyska socialdemokratin.
Reformismen uppstod inte som en färdig ideologi. Reformismen är i första hand ett resultat av det rådande systemets tryck på arbetarrörelsen.
”Den härskande klassens idéer är i varje epok de härskande idéerna, dvs. den klass som är samhällets härskande materiella kraft, är samtidigt dess härskande intellektuella kraft. ”
”De härskande idéerna är inget annat än det idémässiga uttrycket för de dominerande materiella förhållandena, de dominerande materiella förhållandena uppfattade som idéer.”
(Karl Marx, Den Tyska ideologin)
För de som arbetar i botten av systemet, vilket är i många stycken outhärdligt, produceras andra tankar som går stick i stäv med det rådande systemet.
Framväxten av ett nytt skikt inom arbetarrörelsen; arbetararistokratin, byråkratin genom arbetarrörelsens institutionalisering, får helt andra livsvillkor och upplever inte alls systemet som outhärdligt. Det nya skiktet måste klä sin tillvaro med idéer som rättfärdigar dess existens; t ex parlamentarism som politikens högsta väsen och förhandlingsordningen som det fackliga arbetets yttersta mening.
För dem var inte längre Marx och Engels idéer bekväma, så man skannade idévärlden efter halmstrån att bygga en teori kring.
Man hittade Immanuel Kant (1724-1804). Från runt 1880 till 1920-talet svepte en våg av nykantianism genom den tyska akademin och drog med sig väldigt många ledande socialdemokrater i SPD.
Kant är mest känd för att inom kunskapsteorin ha argumenterat för att strävan efter kunskap är bra och ger ökade erfarenheter, men det finns gränser för kunskapen och vi kommer aldrig att nå ända fram; att kunna förstå tinget-i-sig.
Det var ju precis så Eduard Bernstein och hans kollegor kände inför socialismen. Detta eviga tjat om det socialistiska slutmålet. Vad är socialism egentligen?
För Bernstein var socialismen hans ”tinget-i-sig” och han gav reformismen, som hittills existerat som anpassnings- och eftergiftspolitik, en mer omfattande teoretisk skrud.
Han formulerade sin slutsatser om ”evolutionär” socialism så här:
”Målet, vad det än må vara, är ingenting; rörelsen är allt.”
”Socialismen är inte ett tillstånd som skall förverkligas, utan en rörelse i bestämd riktning.”
Parallellt med detta återupptäcktes Immanuel Kants lösning på världsfreden.
Enligt Kant är krig resultatet av dåligt statsmannaskap. Med demokratiska nationella författningar och internationella institutioner som överser regelbaserade och rättsliga relationer mellan stater skulle evig fred kunna säkras.
Ledningen för SPD eftersträvade före första världskriget ett organiserat samarbete mellan nationer med gemensamma regler för konfliktlösning, rättslig bindning skiljedomar, men utan att vara en världsstat, motsvarar i stort Kants Völkerbund i Den eviga freden.
Efter första världskriget var SPD för, och var varma anhängare av, Nationernas Förbund som bildades 1920.
När en socialdemokratisk riksdagsgrupp hör att freden kan säkras med gott statsmannaskap och överstatliga institutioner, så känner man verkligen uppenbarelsen och hur historien kallar dem.
Men 20 år senare får vi ändå det värsta kriget världen någonsin skådat.