Det finns människor som fungerar som fyrbåkar i mörkret. Greta Thunberg har blivit en sådan för klimat- och Palestinafrågan. I vår samtid har även juristen och FN-rapportören Francesca Albanese trätt fram som en annan, med samma orubbliga vägran att tiga när liv står på spel.
Alex Fuentes gar läst Albaneses nya bok.
Fokus|Alex Fuentes
Quando il mondo dorme – Storie, parole e ferite della Palestina (När världen sover – berättelser, ord och sår från Palestina), är en blandning av reportage, vittnesbörd och etisk uppgörelse som skär rakt igenom det dominerande mediesystemets dimridåer kring Palestina och Gaza. Francesca Albanese är italiensk folkrättsjurist och sedan 2022 FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska territorierna. Mandatet förlängdes 2025. Hennes uppdrag: att oberoende dokumentera och analysera människorättsläget under ockupationen. Hon är även känd som medförfattare till standardverket Palestinian Refugees in International Law, en referensbok om palestinska flyktingars rättsliga ställning.
Quando il mondo dorme är inte en ”FN-rapport i bokform”. Det är en djupt mänsklig skildring där tio personer, bland dem den sexåriga Hind Rajab, kirurgen Ghassan Abu-Sittah, forskare som Eyal Weizman och konstnären Malak Mattar, blir ledsagare genom ett land där ockupation och krig har gjort vardagen till undantagstillstånd. På omslaget syns Mattars målning Last Night in Gaza, vilket förstärker bokens tonläge: sorg, värdighet och trots. Italiensk kvalitetskritik (L’indiependente) har beskrivit verket som ”välunderbyggt men framför allt djupt mänskligt”, där Albanese förenar juristens stringens med vittnesmålets nerv, en medveten vägran att normalisera masslidande. Som rapportör har Albanese gång på gång dokumenterat att Israels krigföring i Gaza uppfyller kriterierna för folkmord, först i rapporten ”Genocide as Colonial Erasure” (2024) och i år i ”Gaza Genocide: a Collective Crime”, där hon dessutom visar hur tredje stater och bolag med vapen, diplomatiskt skydd och affärer möjliggör övergreppen. Här finns en klar mediesamhällskritik: utan det västliga narrativets skydd – och utan ”balanserande” nyhetsramar som likställer ockupant och ockuperad – hade folkrätten stått starkare.
I den senaste rapporten drar hon den logiska slutsatsen: avbryt militära, diplomatiska och ekonomiska relationer med Israel för att undvika fortsatt medskyldighet, en linje som sätter journalistiken på prov. Vem berättar vad, för vems räkning, och vad kallas saker när kamerorna är avstängda? Den politiska kostnaden har blivit hög. USA:s Trump-administration har i sommar sanktionerat Albanese, ett försök att tysta en oberoende FN-röst. Hon själv kallar sanktionerna ett kvitto på skuldmedvetenhet hos dem som vill förhindra rättslig prövning av krigsförbrytelser. Försöket har mött protester från FN-kretsar och människorättsorganisationer. Att bli fiende för makthavare som Trump säger egentligen mer om maktens sårbarhet inför fakta än om Albanese. Hennes hållning, att kalla saker vid deras rätta namn och kräva ansvar, har gjort henne till mål för drev, men också till en moralisk referens för en växande global opinion.
Quando il mondo dorme är ett anständigt reportage som synliggör en asymmetri av makt, en vardag under ockupation och ett pågående folkrättsbrott. Albanese skriver klart, sakligt och utan figurativa ord; hennes budskap är lika journalistiskt som humanistiskt: att se, att minnas och att kräva ansvar, nu, inte retroaktivt. Boken knyter samman folkrättens språk med levt liv. Den ställer de frågor som återkommer i varje ärlig redaktionskonferens. Det italienska bokförlaget Rizzoli Libri frågar till exempel: Vad betyder ”barndom” där barn saknar trygghet? Var ligger ”hemmet” för den som fördrivits generation efter generation? Och: hur länge kan ett samhälle uthärda att se folkrättens förbud mot kollektiv bestraffning, tvångsförflyttning och svält som vapen brytas, i realtid, utan att reagera?
I svensk offentlighet talas det ofta om ”balans” i rapporteringen. Albaneses bok visar att opartiskhet inte innebär likgiltighet, utan modet att stå på rättens och offrens sida när styrkeförhållandena är asymmetriska. Den ger journalister, lärare, aktivister och beslutsfattare fakta och ett empatiskt underlag för att förstå Palestina före 7 oktober 2023 och nu, bortom PR-språk och geopolitiska förskönande omskrivningar.