Film, palestinska berättelser och samtal om Gaza, folkrätt och kulturens betydelse stod i centrum när Nordic Palestinian Film Festival (NPFF) genomfördes i Visby. Omkring 250 personer besökte festivalen under tre dagar.
Kultur| Wafa Jamil
Genom filmvisningar, föreläsningar och samtal fick publiken ta del av berättelser om livet i Gaza, situationen på Västbanken, palestinsk historia och kulturens betydelse för identitet, värdighet och framtidstro. Festivalen avslutade årets svenska turné och blev också en möjlighet att skapa nya samarbeten och ge palestinska röster större utrymme i det svenska kulturlivet.
Vid invigningen hälsade festivalens grundare och chef, Wafa Jamil, publiken välkommen. Hon berättade om två viktiga lärdomar från sin pappa: att fokusera på det man själv gör och att inte döma andra utan att känna till hela historien. Den tredje lärdomen var att aldrig ge upp när man har bestämt sig för att nå ett mål.
Hon uppmanade publiken att se filmerna och bilda sig en egen uppfattning och uttryckte stolthet över att festivalen för tredje året i rad genomförts på flera platser i Sverige, trots de utmaningar som arbetet inneburit. NPFF vill lyfta palestinska röster och skapa dialog mellan människor och kulturer genom film.
Årets turné inleddes i Helsingborg den 19 mars och fortsatte till Malmö, Stockholm, Göteborg och Luleå, innan den avslutades i Visby. Festivalen fick 57 filmbidrag från 24 länder. En jury bestående av fyra kvinnor med bakgrund inom film och journalistik deltog i urvalet.
På Gotland samarbetade festivalen med Folkets Bio Betty, Svenska Freds Gotland, Gotland for Palestine, Almedalsbiblioteket och Studiefrämjandet Gotland.
En central del av programmet handlade om den humanitära situationen i Gaza. Rebecka Lindholm Schulz föreläste om krigets konsekvenser och lyfte bland annat initiativet Läs namnen, som uppmärksammar barnen som dödats i Gaza.
Under festivalens två första år genomfördes namnuppläsningen fysiskt. Deltagare från olika organisationer läste då namn under tio timmar. I år hölls aktionen digitalt. Trots att uppläsningen pågick i mer än 20 timmar lyckades deltagarna inte läsa upp ens hälften av namnen.
Budskapet var att bakom varje siffra finns en människa med ett namn och en egen berättelse.
Lindholm Schulz tog även upp folkrätten och krigets lagar. Hon betonade vikten av att skilja mellan civila och militära mål och att skydda civilbefolkningen och civila byggnader. Samtalet berörde också utmaningarna mot det internationella regelverket och folkrättens betydelse för att skydda människor i väpnade konflikter.
I anslutning till föreläsningen deltog Mattias Gardell, professor i religionshistoria vid Uppsala universitet, i ett samtal om Gaza och den internationella utvecklingen. Diskussionen berörde även Libanon, USA militära agerande och rapporter om attacker mot båtar.
I sin föreläsning om drönare, artificiell intelligens och folkmordet i Palestina satte Mattias Gardell utvecklingen i Gaza i ett historiskt perspektiv. Han berättade om sitt forskningsprojekt, där han undersöker folkmordet i Palestina i relation till de senaste 500 årens folkmordshistoria.
Gardell lyfte fram två aspekter: den omfattande dokumentationen av det som sker och den moderna militärteknikens betydelse. Han beskrev Gaza som platsen för det första direktsända folkmordet och menade att användningen av AI och drönare visar på en ny teknologisk era inom krigföringen.
Han betonade också Palestiniernas omfattande dokumentation genom filmer, fotografier och personliga vittnesmål. Materialet har betydelse både som historiska källor och som ett sätt att synliggöra människors erfarenheter. Trots extrema förhållanden fortsätter palestinier att dokumentera, berätta och skapa film.
Med dokumentärfilmen Tantura som utgångspunkt diskuterade Gardell fördrivningen och massakrerna på palestinier under 1947–1948, liksom historiskt minne, massgravar och de politiska konflikterna kring historieskrivningen.
Med hänvisning till sociologen Zygmunt Baumans metafor om det moderna samhället som en trädgårdskultur beskrev Gardell hur avhumanisering kan legitimera fördrivning och våld. I metaforen betraktas vissa människor som ogräs som måste avlägsnas för att en föreställd ordnad trädgård ska kunna förverkligas.
Han tog även upp de återkommande israeliska militära angreppen mot Gaza 2008–2009, 2012, 2014 och 2021 samt våldet mot den stora återvändandemarschen 2018–2019. Han diskuterade uttrycket ”klippa gräset”, som använts för att beskriva återkommande militära offensiver mot Gaza.
Enligt Gardells analys förändrades retoriken efter den 7 oktober 2023: från föreställningen om att klippa gräset till att utrota det. Föreläsningen knöt samman historiska folkmordsmönster, koloniala föreställningar och den teknologiska utvecklingens roll i dagens krigföring.
I presentationen av boken A Father’s Notebook from Gaza berättade Iyass Taiseer om sin familjs erfarenheter av kriget och om föräldraskap under förhållanden präglade av förlust och osäkerhet.
Han beskrev barnens frågor som han inte kan besvara: Varför hände detta oss? När kan vi återvända hem? När får vi tillbaka livet som det var före kriget?
Efter att familjen tvingats lämna sitt hem kämpade de för att få tillgång till vatten och sanitära utrymmen. De bodde i tält och försökte ordna provisoriska toaletter. Den första vintern blev särskilt svår. När regn och kyla trängde in i tältet försökte Taiseer hitta material för att skydda barnen, men marknaden var tömd. Till slut fick han hjälp av en person som gav honom material för att täcka tältet.
Taiseer ville dock förmedla mer än berättelsen om kriget och flykten. Han ville påminna om livet i Gaza före kriget: en stad med bostäder, universitet, gator och mötesplatser där människor kunde umgås och njuta av livet. Där fanns elektricitet, vatten och ett vardagsliv som på många sätt liknade det i andra städer.
Han ville att publiken skulle se ppalestinier som människor med vanliga drömmar, relationer och framtidsplaner – inte enbart genom bilder av krig, fördrivning och hjälpbehov.
Boken handlar därför också om barnens känslor och frågor, om faderskap och om en familjs försök att bevara sin mänsklighet och sina minnen när allt omkring den förändras. Taiseers budskap var att människorna i Gaza, precis som människor på andra platser i världen, vill leva sina liv.
Janin, Jenin: Att vittna, minnas och hålla fast vid hoppet
Efter visningen av filmen Jenin, Jenin följde ett samtal med Jonatan Stanczak om livet i Jenins flyktingläger, situationen på Västbanken och kulturens betydelse under ockupation och förtryck.
Stanczak är specialistsjuksköterska från Uppsala och en av grundarna till kulturcentret The Freedom Theatre i Jenins flyktingläger, som startades 2006. Efter sju år i Sverige hade han återvänt till lägret.
Han beskrev hur rörelsefriheten på Västbanken begränsats och hur den ökande fragmentiseringen försvårar samarbetet mellan människor och organisationer. Många känner uppgivenhet, men viljan att stanna kvar, bygga upp samhället och hålla fast vid hoppet är stark.
Stanczak betonade att Jenins flyktingläger är mer än en plats för människor på flykt.
– Jenin är ett flyktingläger, men det är också ett hem för dem som har bott där. Det är minnen och en mångfald av människor och erfarenheter, berättade han.
Samtalet handlade om människor som tvingats lämna sina hem utan att veta när de kan återvända. Stanczak tog också upp utvecklingen kring militära installationer och bosättningar på Västbanken och beskrev hur utbyggnaden begränsar utrymmet för palestinskt vardagsliv. Han nämnde även uppgifter om planer på att bosättare ska kunna färdas genom Jenin under militär eskort samt ny infrastruktur för bosättningar.
Mitt i denna verklighet lyfte han fram kulturens betydelse. Med hänvisning till sin kollega Susanne Rosby beskrev han teatern som en källa till hopp och frihet. För människor i Jenin är The Freedom Theatre inte bara en plats för konst och scenframträdanden, utan också en möjlighet att uttrycka känslor, bearbeta erfarenheter och bevara känslan av handlingskraft.
På frågan hur människor på Gotland kan visa solidaritet med unga kulturarbetare och lokala samhällen på Västbanken uppmuntrade Stanczak till ekonomiskt stöd, opinionsbildning och politiskt engagemang. Han nämnde bland annat att kontakta politiker, sprida information och skriva under upprop.
Han berättade också om initiativet The Freedom Bus, en planerad resa den 12–15 november där fyra kulturinstitutioner skulle besöka utsatta områden på Västbanken för kulturellt utbyte och solidaritet.
Filmberättelser om mark, identitet och mänsklighet
Filmprogrammet gav fler perspektiv på palestinskt liv, historia och motståndskraft.
I dokumentären Land of Canaan (2025), i regi av Maggie Lemere, möter publiken palestinska bönder och deras uråldriga olivträd. Träden blir symboler för tillhörighet, arv och motståndskraft när palestinsk mark och kultur står inför stora hot. Festivalen visade även Palestine Comedy Club (2024), en dokumentär av Alaa Aliabdallah som följer sex palestinska komiker på turné genom Palestina och Israel. Med humor försöker de möta orättvisorna i vardagen och skapa utrymme för mänsklighet mitt i krig och förtryck.
Programmet innehöll också NAZA, som ingick i festivalens fokus på palestinska erfarenheter och berättelser från Gaza.
Tre dagar av film, kunskap och gemenskap
Festivalen avslutades med att Wafa Jamil tackade medverkande, samarbetspartner och publik. Hon lyfte både allvaret i berättelserna och glädjen över de möten och samarbeten som vuxit fram under dagarna.Genom att föra samman filmare, forskare, kulturarbetare, organisationer och publik skapade NPFF utrymme för fler perspektiv på Palestina än de som vanligtvis ryms i nyhetsrapporteringen.
Festivalens ambition sammanfattades i Wafa Jamils ord:
”Breathe the air of freedom with us!” – Andas frihetens luft tillsammans med oss.
NPFF vill fortsätta lyfta palestinska berättelser, skapa möten och hålla samtalet om film, kultur och mänskliga rättigheter levande.
Wafa Jamil, grundare och festivalchef, Nordic Palestinian Film Festival
E-post: info@npff.se
Program och information: www.npff.se
Pressmaterial med bilder: NPFF 2026 Press Kit