Om livets och politikens villkor, dialektik och motsatsernas kamp i katten Frans’ årstider.
Kultur | Håkan Blomqvist
Vid SP-Stockholms senaste möte liknade kamrat Markus vår organisation vid katten Frans i Pajala. Frans vägrade att gå ut i kylan på vintern, kikade då och då ut genom dörren men drog sig snabbt tillbaka in i stugvärmen i väntan på våren. Men då, när solen börjat värma jublade han ut i vårljuset och sommargrönskan. Men så var det dags för höst igen, och åter till stugan som innekatt.
Just som SP, tyckte kamraten. När det breda antikapitalistiska partiet NPA bildades i Frankrike 2009 jublade SP:arna även i Sverige hoppfullt mot vårljuset för att slokörat släntra tillbaka när projektet pyste ihop. Samma med spanska Podemos 2014, grekiska Syriza 2015, Jeremy Corbyns seger i brittiska Labour samma år, Bernie Sanders framgångar 2016… Likt för Frans övergick vårar och somrar till höst igen. Med förhoppningar om nya ljusglimtar, kanske en V-framgång i valet 2026. För att sedan släntra tillbaka in igen?
Katten Frans drömde om varma sommardagar när snö och kyla rådde i Pajala – som socialister drömmer om ljusare tider efter varje politisk vinter.
Men vilka är katten Frans’ lärdomar? Att besvikelser väntar bakom knuten när höstmörkret kommer och därför ligga kvar i fönstersmygen trots blomprakten utanför? Eller att tanka så mycket energi, solljus och klorofyll som möjligt under de korta sommarveckorna?
För så är det ju med vänsterns chanser. När högerkylan utmanas av mer vårlika vindar gäller det att inte dröna kvar i trygga rum utan välkomna de nya möjligheterna till liv och växtkraft som öppnas. Kanske för bara några veckor eller månader – för att sätta nya kullar till världen och överleva när kylan återkommer.
Tröstlös rundgång? Tvärtom, livets och politikens villkor, dialektik och motsatsernas kamp är livets och samhällsutvecklingens lag, som Herakleitos och Marx en gång lärde.
Det är den stora hemligheten bakom existensens villkor som skymtar i Frans milda leende.