Något har hänt med mig. Från att ha haft stor tillit till mina medmänniskor har jag börjat känna en gnagande misstro. Inte mot min familj, vänner eller bekanta, men mot främlingar, folk på gatan, i kön på ICA. Det är inget jag önskat, inget jag vill kännas vid. Jag har förnekat det länge, men idag gick det inte längre. Och det mår jag dåligt av.
Krönika|Gay Glans
Det började med en kvinna som fångade min uppmärksamhet utanför ICA där vi brukar handla. Hon var helsvensk, med cendréfärgat hår och en smal, nästan anorektisk kropp. I stället för att gå in i butiken ställde hon ner sin ryggsäck på golvet, synlig men lite avsides. Sedan försvann hon utom synhåll, men inte in i butiken.
Jag stod i kön till posten intill och tänkte: Är hon inte rädd att ryggsäcken ska bli stulen? Bostadsområdet är trots allt ett så kallat ”utsatt område” med låg inkomstnivå, hög arbetslöshet, trångboddhet och majoriteten invånare med utländsk bakgrund. Men det var inte risken för stöld av kvinnans ryggsäck som oroade mig. Det var något helt annat – en tanke jag skämdes över men inte kunde släppa: Tänk om det ligger en bomb i ryggsäcken? Som hon kommer att utlösa med mobilen hon höll i handen när hon passerade mig?
Tanken kändes orimlig, men samtidigt inte. Sverige skakar fortfarande av terrorattacken i Örebro, där en helsvensk man kallblodigt försökte döda så många invandrare som möjligt i ett av de värsta terroristdåden i svensk historia. Elva dog, tio av dem hans offer. Två ligger i skrivande stund fortfarande på intensiven. Kan det här vara något liknande? Jag kände tendenser till panik.
Vad gör jag: Ska jag varna folk? Skrika ”Bomb! Utrym!” Men tänk om jag har fel. Då blir jag ihågkommen som den galna mannen som ställde till med kaos på ICA?
Trots att jag tvekade gick jag fram till en anställd på ICA. Att jag var skakig märkte han säkert.
— Ursäkta, sa jag. Jag vet inte om det här är helt fel, men det ligger en ryggsäck på golvet där borta… Tänk om det är en…
Han log milt och pekade mot kvinnan som stod lite längre bort – Ingen fara, sa han. Den är hennes. Jag känner henne.
— Jaha, så bra. Tack.
— Tack själv för att du är uppmärksam, sa han och log igen.
Lättad andades jag ut med en känsla av missmod – Hur kunde jag misstänka den svenska kvinnan för att vara terrorist? En rasistisk mördare, som Rickard Andersson i Örebro, med ambition att döda så många invandrare som möjligt. Helst de med utomeuropeiskt ursprung – de som Tidöregeringen vill förpassa ur landet, som är Sverigedemokraternas främsta hatobjekt, även om de inte uttrycker det i offentligheten.
Resten av kvällen hjälpte min fru mig att bearbeta rädslan. Jag insåg att rädslan jag upplevde är något som allt fler invandrare dagligen tvingas leva med i dagens Sverige.
Men jag kände också skam. Skam över min egen misstänksamhet. Kommer jag i fortsättningen att misstänka personer med svenskt utseende när jag handlar på ICA? Ska jag börja handla på det betydligt dyrare, nästan helt ”invandrarfria” COOP istället för att känna mig trygg?
Nej så fan heller att jag ska! Men det är hit vi har förts av Tidö Gängets främlingsfientliga politik. De har gjort misstänksamheten och rädslan till en del av vår vardag.