De allra rikaste svenskarna utgör bara en promille av befolkningen – men de släpper ut 30 gånger mer per år bara genom konsumtion, än en svensk låg- eller medelinkomsttagare. Samtidigt minskar svenskarna sitt klimatavtryck och vill ha en mer ambitiös klimatpolitik.
Inrikes|Erik Edlund
Det visar rapporten Sveriges vägval: Folkvilja eller vinstintresse som Oxfam tagit fram tillsammans med Stockholm Environment Institute. Rapporten kopplar ihop den accelererande klimatkrisen med den ökande ojämlikheten. Både globalt och i Sverige. Statistiken i rapporten bygger på siffror från 2019, det senaste året med fullständiga globala uppgifter om konsumtionsutsläpp.
Enligt Oxfams egen statistik är 60 procent av svenskarna oroliga för klimatförändringarna och 85 procent vill att staten ska göra mer för att vända utvecklingen.
Trots det så blir den svenska klimatpolitiken allt mindre ambitiös. Varför? För att de rikastes makt över ekonomin och politiken fördröjer klimatomställningen.
”Den ökande ojämlikheten undergräver och i vissa fall omöjliggör klimatomställningen. Själva förekomsten av extrem rikedom driver upp utsläppen, och samma ideologier som skapat ökad ojämlikhet låter företag och deras rika ägare hålla världen fortsatt beroende av fossila bränslen.”
Oxfams statistik visar att 99 procent av svenskarna har minskat sina konsumtionsbaserade utsläpp sedan 1990, men att den rikaste 1 procenten har ökat sina utsläpp med hela 24 procent.
Det skulle alltså ta en genomsnittlig svensk 30 år att släppa ut lika mycket koldioxid i atmosfären som en person från den allra rikaste procenten.
De allra rikaste, de 0,1 procent rikaste, har genom lyxkonsumtion ökat sin klimatpåverkan med hela 44 procent, och släpper i genomsnitt ut cirka 200 ton CO₂ per person och år. Det är 45 gånger mer än en person från den halva av befolkningen som har lägst inkomst.
Globalt är skillnaderna i utsläpp ännu mer extrema. En person från de rikaste 0,1 procenten i världen släpper ut mer på en dag än en person från de 50 procenten med lägst inkomst gör på ett helt år.
— Vanligt folk har burit ett stort ansvar för Sveriges klimatomställning, medan de allra rikaste lever som om det inte finns någon morgondag, säger Astrid Nilsson Lewis, Oxfam Sveriges sakkunnige i klimatojämlikhet.
— Det krävs ett systemskifte för att lyckas med klimatomställningen, tillägger hon.
Oxfam menar att klimatfrågan i grunden handlar om klass, konsumtion och global fördelningspolitik.
Oxfam har analyserat investeringarna hos 308 av världens 500 rikaste människor – varav 6 svenskar. Nästan 60 procent av deras investeringar görs i industrier med hög klimatpåverkan – gruvor, olje- eller gasbolag.
Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige säger att det är fullständigt omöjligt att försvara den nivån av utsläpp när tiden rinner ut för planeten. Hon tycker att de allra rikaste måste ta sitt ansvar.
— Istället fortsätter de att tjäna på klimatkrisen och låser fast oss i en fossildominerad ekonomi med förödande konsekvenser på människoliv.
Ett annat exempel på hur storkapitalet skadar klimatarbetet, som rapporten nämner, är nuvarande och tidigare regeringars satsningar på flyget. Flyget hade stora problem under covid-19-pandemin. Efter påtryckningar från Wallenberg-sfären, då den största enskilda ägaren i SAS, pumpade staten in miljarder i flygbolaget. 2024 avskaffade regeringen dessutom flygskatten helt.
Världens rikaste har många olika metoder för att påverka politiken. Tankesmedjor, lobbyfirmor och ekonomiska bidrag till partier och kandidater är några av deras metoder.
”Samtidigt pågår en utveckling som försvårar för många människor att påverka klimatpolitiken. Klimataktivister svartmålas i den allmänna debatten, regeringsföreträdare hävdar att det inte finns folkligt stöd för klimatomställningen och klimataktivister motarbetas även juridiskt.” skriver Oxfam.
Som exempel nämner de att påföljderna i Sverige för fredlig civil olydnad gått från att protesterande döms till böter, till att de kan åtalas för sabotage, och därmed riskera fängelsestraff. Sammantaget innebär det, enligt Oxfam, ”ett allt större glapp mellan de rikastes och mer etablerade aktörernas möjlighet att påverka klimatpolitiken, och vanliga människors möjlighet att göra sig hörda.”
Trots den dystra bilden vill Oxfam ändå lyfta fram att det inte är försent att göra något. De föreslår flera åtgärder som de menar krävs för att förhindra en mycket allvarlig klimatkris. Åtgärder som minskar ojämlikheten och låter rika förorenare betala, ökar transparensen och vanliga människors möjligheter att påverka, begränsar fossilindustrins makt, och inte minst främjar en ny ekonomisk modell som prioriterar mänskligt välbefinnande och planetens överlevnad framför kortsiktiga ekonomiska vinster.
”Ett sådant system betyder inte att svenskar får sämre levnadsstandard. Det handlar snarare om att ändra lagar och incitament för att öka livskvaliteten där alla människor har möjlighet att leva och utvecklas i harmoni med naturen. För att göra det krävs en djupgående förändring av våra ekonomiers syfte och utformning.”
Oxfams slutsats är tydlig: utan ökad jämlikhet är ingen hållbar klimatomställning möjlig.