Tidöregeringen fortsätter sin nedmontering av det svenska naturskyddet. Efter omfattande nedskärningar i miljöbudgeten, med allvarliga konsekvenser för det praktiska naturvårdsarbetet, står nu strandskyddet i skottlinjen.
Miljö|Göran Eklöf
Regeringen lade i veckan fram ett förslag om att avskaffa strandskyddet för små sjöar och längs vattendrag som är smalare än två meter. Miljöminister Romina Pourmokhtari framställer det hela som en efterfrågad frihetsreform:
— Det här är det första steget av vår liberalisering av strandskyddet som vi vet är mycket efterlängtat av det svenska folket, sade hon när förslaget presenterades.
Men att en urvattning av strandskyddet är något som majoriteten önskar är minst sagt tvivelaktigt.
— Det finns inget stöd för detta i opinionsundersökningar. Det finns däremot en stark majoritet för att skärpa strandskyddet i områden med högt exploateringstryck, säger Emelie Nilsson på Världsnaturfonden WWF.
Snarare är det främst de som vill exploatera flera strandmiljöer som vill se en försvagning av skyddet. Det syns redan tydligt i statistiken över dispenser – undantag – från strandskyddet, där skärgårdskommunerna Värmdö och Norrtälje ligger i topp med ungefär 300 respektive 200 beviljade dispenser per år under de senaste fem åren.
— Om man låter de som har mest pengar bygga på de vackraste stränderna, även vid små vattendrag, innebär ju det att allmänheten får svårare att komma till, säger Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén.
Strandskyddet är den lagstiftning som ska säkra allmänhetens tillgång till stränder och bevara livsvillkor för de djur och växter som lever där – både på land och i vattnet. När det först infördes, stegvis mellan 1947 och 1953, var syftet begränsat till att säkerställa rätten att nyttja strandområden även för de som inte äger marken. Skyddet var alltså nära knutet till den svenska allemansrätten, som bygger på mycket gamla sedvänjor men som reglerades först på 1950-talet för att sedan skrivas in i grundlagen 1994.
Samma år, 1994, utvidgades syftet med strandskyddslagen till att också omfatta skydd för djur och växter. Många vattenlevande organismer är beroende av orörda strandnära livsmiljöer. Av landets rödlistade arter är cirka en tredjedel knutna till strand- och vattenmiljöer. För dem är ett fungerande strandskydd livsavgörande, menar Naturskyddsföreningen.
I sin egen promemoria om de föreslagna ändringarna skriver regeringen själv att förslaget bedöms leda till negativa konsekvenser både för livsvillkoren för djur- och växtlivet på land och i vatten, och för tillgängligheten till strandområden i enlighet med allemansrätten. De konstaterar bland annat att vattenmiljön i en liten insjö eller ett smalt vattendrag kan vara många gånger känsligare för påverkan, just på grund av att de är små. Konsekvenserna mildras, enligt regeringen, av att strandskyddet kring små vatten delvis redan har upphävts. Skadan där är, med andra ord, redan skedd.
Företrädare för Tidöpartierna talar också gärna om hinder mot att bygga i närheten av diken som exempel på löjliga eller ”bisarra detaljregleringar” (infrastrukturministern) som de nu vill avskaffa. Men diken, dammar och andra anlagda småvatten är redan idag möjliga att undanta, om de inte bidrar till sådana goda livsvillkor för det växt- och djurliv som strandskyddet syftar till att bevara. Det är alltså just dessa mer värdefulla naturmiljöer som regeringen nu vill avskaffa skyddet för.
Länsstyrelserna har dessutom redan möjlighet att upphäva strandskyddet i fall där det är uppenbart att området saknar betydelse för strandskyddets syften, och även vid små sjöar och vattendrag. Sedan 2009 har det också blivit lättare för kommunerna att besluta om dispenser från strandskyddet.
Som miljöministern påpekade så är det nuvarande förslaget bara ett första steg. Regeringen aviserar att en ny utredning ska tillsättas för att ytterligare försvaga strandskyddet.
— Det här kommer att försvåra för att uppnå våra svenska miljömål och EU-lagstiftning kring biologisk mångfald, säger WWF:s Emilie Nilsson till DN.