För snart sextio år sedan samlades tusentals unga från hela Europa i Bryssel under parollen Rött Europa, mot både kapitalismen och imperialismen i väst och stalinismen i öst för en tredje ”arbetardemokratisk” väg. För den då 19-årige Håkan Blomqvist var upplevelsen livsavgörande.
Krönika | Håkan Blomqvist
Det var min första och länge överlägset största politiska upplevelse, Rött Europamötet i Bryssel i november 1970.
Det var den gamla världsorganisationen Fjärde Internationalen som grundats av den forne ryske revolutionsledaren Leo Trotskij 1938 på tröskeln till andra världskriget, som manade till samling mot både imperialismen i väst och stalinismen i öst. Och ungdomar kom, i massor, i tåg och bussar, på cykel eller till fots från stora delar av Europa. Från Belgiens Jeune Garde Socialiste och Frankrikes redan berömda ”Ligan”, La Ligue Communiste, Storbritanniens IMG, Tysklands Gruppe Internationale Marxisten och Italienska Gruppi Communisti Rivoluzionari, Österrikes och Danmarks unga revolutionärer – och även från två helt nybildade grupper i Sverige, Revolutionära marxister och de med idag närmast exotiska namnet Bolsjevikgruppen…
De möttes till en jättelik samling av en ny tids ”trotskister” – det gamla hatobjektet för härskarna i Kreml, men också orosmomentet för borgerligheten i väst och det röda skynket för delar av den nya vänstern, i synnerhet för maoister som knutit sina upprorsdrömmar till den kinesiska kulturrevolutionen.
I Sverige förbereddes deltagandet i Bryssel genom studiecirklar och kampanjgrupper med en särskild tidskrift om arbetarrörelsen, internationalismen och den europeiska strejkvågen kontra EEC:s planer på ett överstatligt Västeuropa på borgerlig kapitalistisk grund.
Internationalister, revolutionärer och socialistiska anhängare av ”proletär demokrati” mot kapitalismen i väst, imperialismen i Nord och byråkratiska senstalinistiska förtryckarregimer i öst var den gemensamma nämnaren. När de i tusenden och åter tusenden strömmade in till Bryssel var det också för att försöka samla till en tredje oberoende och antikapitalistisk kraft mellan öst och väst som bärare av ett nytt i grunden demokratiskt samhällsprojekt byggt på solidaritet över gränserna, jämlikhetslösningar mot kapitalistisk exploatering och gemensam hushållning med människans och jordens resurser.
Den väldiga samlingens slogan för l’Europe Rouge, A Red Europe, Europa Rossa och Rött Europa handlade också om att inte glida ner i nationalism eller europeisk stormaktspolitik inom EEC, det blivande EU. Delar av vänstern reste parollen ”Nationellt självbestämmande” mot planerna på så kallade ”europeisk integration”, alltså ungefär som Sverigedemokrater och andra högerpopulister kan göra idag. Från den svenska maoistiska rörelsen ljöd en slags variant av äldre folklig fosterländskhet i termer som att ”vi har våra rötter i den svenska jorden” kontra EEC/EU. På den andra sidan återfanns bland annat liberala och socialdemokratiska förespråkare för att göra (Väst)Europa till ett starkt block mot såväl USA som Sovjet. En av idéns propagandister var den franske opinionsbildaren och politikern Jean-Jacques Servan Schreiber vars bok ”Den amerikanska utmaningen” sålde i massupplagor i en strävan att kanalisera den dåvarande stora europeiska opinionen mot USA-imperialismen till stöd för ett överstatligt, borgerligt Europa med växande kapital på arbetets bekostnad.
Jean-Jacques Servan Schreibergs på 1960-talet omtalade bok ”Den amerikanska utmaningen” hävdade att Europas arbetare måste acceptera storbolagens höga vinster och koncentration för att stå emot USA. Ernest Mandel, ledande belgisk vänsterekonom och företrädare för Fjärde Internationalen skrev ett svar som på svenska publicerades 1968 av tidningen Tidsignal och året därpå av Partisanförlaget. Boken användes i studiecirklar inför Rött Europa-mötet.
Fjärde Internationalisterna vände sig mot båda dessa perspektiv, varken bakåtsträvande nationalism eller västeuropeisk imperiemakt var någon framgångsväg för mänskligheten. Istället måste arbetar- och folkrörelserna runt om i Europa och världen organisera sig över gränserna till ett eget maktblock för jämlika, solidariska, antiimperialistiska och fredsinriktade alternativ.
Och under de två dagarna 21-22 november tycktes möjligheten nästan ligga inom räckhåll. Med nära tiotusen deltagare i en sprängfylld hall, med både flammande och kunskapsrika tal från gammeltrotskister som Pierre Frank och Ernest Mandel ur krigsårens generation och unga 68-revolutionärer som Alain Krivine, Daniel Bensaïd och Tariq Ali fanns här en vulkanisk kraft vars energi skulle påverka många inom den unga radikalismen i flera europeiska länder under hela 1970-talet och långt efter det. Och det samtidigt som strejkvågorna sköljde över Europa med kamp för både löner arbetsvillkor och även alternativ arbetarstyrd produktion, från Malmfälten och Sollefteå i norr till brittisk flygindustri, fransk klockfabrikation, för att inte tala om den kommande portugisiska revolutionen…
Presidiet på Rött Europamötet: Från vänster veteranerna Ernest Mandel och Pierre Frank, längre till höger Alain Krivine och Daniel Bensaïd.
Och snabbt väcktes säkerhetspolisers intresse i både väst och öst, även den svenska. Vad var detta? Hotades den europeiska ordningen?
Men det var då, för snart sextio år sedan och mycket både stormande och smutsigt vatten har runnit under broarna. Idag, när frågorna åter ställs om öst och väst och utmaningen från Trumps USA tycks möjligheten av någon alternativ kraft som i Bryssel 1970 försumbar. EU-Europa måste rustas till tänderna, både ekonomiskt och militärt, för att kunna stå emot både Trump, Ryssland och Kina, stressas det från höger till vänster. Är det så, är varje spår av de alternativa motkrafterna till de härskande systemen i både öst och väst borta och enda hoppet de ännu kvarvarande liberala institutionerna i de bärande delarna av EU-Europa?
Eller kan nya mänskligare alternativ kämpa sig fram genom sammanbrottens politiska och ideologiska kulregn. Måste vi inte tro det – om vi inte vill rutscha utför det sluttande planet mot nästa imperiekrig som med största sannolikhet blir det sista.
Ernest Mandel skrev 1968 i sitt marxistiska svar till Servan Schreiber att dennes budskap till den europeiska arbetarklassen var: ”Kära vänner, ni har inget val, ni blir uppätna vad ni än gör. Ni tycker väl inte om att bli levande stekta av de amerikanska imperialisterna? Nej då så. Var då lydiga mot den europeiska kapitalismen…så att vi kan hävda oss i konkurrensen.”
Den europeiska ungdomsgeneration som samtidigt började ta till gatorna var dock olydnaden personifierad och gav under halvtannat årtionde glimtar av vad ett tredje mänskligare alternativ till de kärnvapenbestyckade och auktoritära stormaktsblocken kunde vara.
Förmår vi idag åter formera sådana alternativ och hopp när världens mäktigaste löper amok – eller återstår bara att bli levande stekta?
