Överhetens hotfulla krigare skrämmer de som känner sig oskyldiga i sin världsfrånvända idyll. Är det ett omänskligt övergrepp? Eller måste alla ställa in sig i ledet?
Kulturen|Larsolov Olsson
Dramatenpjäsen Skammen är skakande, aktuell på olika sätt och med ett drabbande budskap. Det är sanningen lika mycket som Skammen. Manus och regi av Mattias Andersson efter ett drama av Ingmar Bergman. Med Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson samt sju statister. Dramaten Stockholm, ca 1 timma och 50 minuter.
Eva och Jan har flytt staden och slagit sig ner på landet. De har endast kontakt med grannen Jakob. De två drömmer, mycket, om barn och nystart på karriären. Eva har en stark vilja medan Jan är olovligt tafatt ända till slutet.
Jakob raljerar och markerar distans till de tvås drömmande småborgerlighet. Han är entreprenör och vapenengagerad. Antingen är det ett reguljärt krigsförband eller en privat milis han har, det är antagligen vagt med avsikt. Han berättar själv långrandigt om sitt hämningslösa och oreflekterade mördande som rättfärdigas med nödvändigheten. Det låter som ett befäl i en svensk hemvärnstyrka i en nära framtid eller i ett bosättargarde på Västbanken.
Jan och Eva har svårt att inse allvaret trots tydliga signaler. En militär trupp hemsöker dem och kräver lojalitet och underkastelse, osäkert till vad. I bästa fall endast för att skrämma de lyckliga medelklassliven. Både dom och vi i salongen svävar i dubbel osäkerhet när Jakob snart därefter dyker upp med mannar i full krigsmundering.
Ingen är säker på om det är bosättarnas terrorgrupp eller landets armé som våldgästar Jan och Eva denna gång. Också dessa krigare kräver underkastelse – för vad? Återigen tycks frågan vara öppen.
De två krigargrupperna är till förväxling lika utstyrda i lika uniformer och med lika skjutvapen. Krigar de mot varandra eller är de på samma sida? Vilka krigar de mot? I deras spår härskar förödelse. På den stora scenen flammar eldslågor och krigstrummor. Är de endast ute för att sätta skräck i vanligt folk?
Vem ska man tro på, frågar pjäsen. Finns det några vänner i allt vapenskrammel? Är du och jag deras fiende? Finns något att sätta emot? Vart ska man fly?
Stormedias recensenter har ägnat mycket utrymme åt att jämföra med Ingmar Bergmans film från 1967/68 varifrån det mesta av manuset till pjäsen är hämtat. Men varför inte ta till sig det nya dramat som det är? Det handlar tyvärr mest om nutid. I den kritiserade filmen kan det ha varit USA-krigare, i högsta grad alltjämt ett stort hot idag. Dock mycket närmare än i Vietnam den här gången.