▶ Stark vilja till mer konsekvent vänster
▶ Slösa inte bort tid och kraft
▶ Samlas kring den primära uppgiften
LEDARE | Vecka 20 2024
Vänsterpartiets kongress är över med skiftande resultat. Å ena sidan gavs partiledningen – utan att det egentligen lades på bordet – okej för sitt projekt att sy ihop ett regeringsalternativ till valet 2026. Därför tunnades delar av partiprogrammet ut för att inte blockera vägen.
Å andra sidan utgjorde ombuden en stark motvikt mot att löpa alla linor ut och sopa antikapitalism, kärnkraftsmotstånd och annan förargelse under mattan. Bland de över tusen motioner som begärde skarpare positioner i allt från klimatkamp och antirasism till fredsrörelse och systemförändring – men där de flesta avslogs – andades en stark vilja till en mer konsekvent socialistisk vänster. Den mänskliga och politiska resursen för att bygga upp en socialistisk pol i svensk arbetar- och vänsterrörelse – både i och utanför partiet – kommer inte att nöja sig med kongressavslag och valtaktik.
Genom att rota sig i sociala rörelser för arbetarintressen, antirasism och klimatkamp som utmanar högern och kapitalet kan en politisk generation av stridbara aktivister vinna erfarenheter och samla styrka för att inte bara hålla emot valtaktikens offer. Den kan också utveckla ett framtida socialistiskt ledarskap för den gigantiska uppgiften att mobilisera ett helt samhälle för att övervinna kapitalismen med solidariska och systemförändrande jämlikhetslösningar.
Bland några av de mest frustrerade vänsterpartister och andra har frågor väckts om det inte är dags att öppna eget istället för att uthärda halvkvädna visor och rättning i leden. Men det är tvärtom just nu som den socialistiska viljan och potentialen bland tusentals vänsterpartister och anhängare behöver hålla ihop för att utveckla de gemensamma krafterna inför vad som komma skall.
Att sopa undan högerstyret 2026 – den uppgift som besjälar oss alla – kräver inte hukande medgörlighet utan tvärtom floder av politisk energi som hämtar kraften underifrån och vågar utmana dagens klassorättvisor och mörkermän.
Att stå emot militariseringen och krigsfaran när Putindiktaturen söker krossa Ukraina, kräver både solidaritet med ukrainska folket och ryska fredsoppositionen och motstånd mot förvandlingen av Sverige till en amerikansk NATO-bas som direkt och indirekt stöttar folkmordet i Gaza.
För de mest stridbara socialistiska aktivisterna i vänstern vore det bortkastad tid att slösa kraft på nya partiprojekt och utflykter. Vad som istället behövs är ömsesidig kontakt, gemensamma möten, utbyte av erfarenheter och idéer, för inspiration, aktiviteter och koordinering i syfte att understödja och ömsesidigt förstärka självaktivitet och motstånd i arbetarklassen – i den breda bemärkelse som de flesta kongressombud tänkte sig. Det är när människor utan maktpositioner i dagens samhälle kommer samman och gör kollektiva erfarenheter av att kämpa tillsammans för sina intressen, som insikter kan växa brett om kapitalismens pris och det borgerliga samhällets maktförhållanden, liksom vad som kan göras åt dem.
Att samlas kring den primära uppgiften vore ”ett verkligt steg viktigare än alla partiprogram”, för att travestera Marx. Då har vi också större möjligheter att utveckla strategier och alternativ som är reellt förankrade underifrån bland alla dem som behöver verkliga utvägar ur dagens klass- och maktsystem.
Egentligen utgjorde det behovet den socialistiska signal som ljöd tydligt hörbar rakt igenom klubbslagen och motionsfloden på Vänsterpartiets kongress den gångna vecka när försommaren stod i sin första blomning.