I Argentina kallas president Javier Milei El loco i folkmun vilket betyder Galningen, och hans regering ”Galningens regering”, som fortsätter att vara i sin frånvända bubbla och därifrån gått vidare med urskillningslösa hårda attacker mot hela den arbetande befolkningen.
Men nu sprider sig upproret, med studenter i täten. Tankarna går förstås till maj 1968, till studentrevolten i Frankrike.
Utrikes|Alex Fuentes
Åtstramningspaketen bestraffar de arbetande och drabbar framförallt de mest utstötta i samhället vilket är en naturlig följd av kapitalismens fördjupade kris i tangolandet.
Men det är inte bara arbetare som attackerna riktas mot. Mileis regering hade redan gett sig på kulturens värld med omfattande nedskärningar och nu har salvorna riktats mot universitetets värld.
Eftersom Milei inte kunde räkna med tillräckligt parlamentariskt stöd för sina fientliga åtgärder mot universitetsvärlden tvingades han tillgripa presidentens veto mot Universitetsfinansieringslagen. Syftet var att blockera löneökningen för lärarna och anställda vid universiteten. Universitetsfinansieringslagen förpliktade regeringen att retroaktivt, från och med den 1 december 2023, justera upp lärarnas och övriga anställdas löner för att kompensera dem för inflationen eller prisindex.
För att presidentens veto i Argentina ska kunna verkställas måste det ha ett minimum av stöd i parlamentet och ”El loco” fick stöd av 85 parlamentariker, en tredjedel av rösterna, jämfört med 159 från oppositionen. Det gör det möjligt för regeringen att genomföra Mileis veto. Det är andra gången som regeringen använder presidentens veto; förra gången utnyttjades det för att förkasta en lag som tillät en ökning av pensionerna.
Debatten i parlamentet följdes av många argentinare genom en officiell sändning på YouTube samtidigt som protestdemonstrationer ägde rum utanför parlamentet i samband med själva omröstningen. Vetots godkännande som drabbar de anställda på universitet har på intet sätt löst den kritiska uppkomna situation som stora delar av befolkningen går igenom, utan förvärrat den. Men denna gång har krisens dynamik gett upphov till studenternas motstånd mot den sittande högerregeringen.
Underfinansieringen av universiteten har skapat stor oro bland lärare, icke-lärare och även bland universitetsstuderande, vilket är anledningen till att universitetsstudenter nu har hamnat i förgrunden. Den 8 oktober beslutade studenterna vid Universidad Nacional vid södra Patagonien i Río Gallegos, på ett stormöte, att ockupera universitetets säte. Efter studenternas ockupation av universitetsbyggnaden i Río Gallegos anslöt sig fler och fler studenter till studentrevolten vilket på mycket kort tid lett till ockupationer av 100 fakulteter på 30 universitet i hela landet.
Studenternas protester har en enorm nationell utbredning. På studentstormöten tillämpas direkt demokrati och resultatet har blivit ockupationer av nya fakulteter i landets olika provinser såsom Córdoba, Santa Fe, Mendoza, Neuquén, Tucumán, Chubut samt i provinsen Buenos Aires. Utöver ockupationerna har drygt hundratals stormöten, marscher och offentliga lektioner hållits på avenyer i landets alla hörn.
”Galningen” Milei lyckades förvisso med sitt veto men han hade inte räknat med att även väcka studentprotesterna, vilket lett till att studenterna på stormöten röstat för att ta ockupera alltfler akademiska fakulteter. Ockupationerna började efter en massiv mobilisering den 9 oktober som involverade tiotusentals människor. I ett uttalande förklarade studenterna i staden Córdoba bland annat att var och en av de parlamentariker som stödde Mileis veto var ”persona non grata” på universitetsområdet. Man krävde ”en generalstrejk för att visa arbetarnas och studenternas enhet”. Kampen har bara börjat, framhöll studenterna och manade till att ockupera ännu fler universitet: ”Vi är tusentals och åter tusentals studenter som gör uppror”.
Redan före studentprotesterna hade parlamentsledamoten Christian Castillo, från Frente de Izquierda y de Trabajadores Unidad (Vänsterfronten och arbetarenhet), gett sitt stöd till studenternas kamp mot Milei:s åtstramningsplaner. Castillo slog fast: ”kom inte och säg att vi måste vänta till 2025 eller 2027; regeringens politik måste besegras nu och för det behöver vi en seriös kampplan”.
Vänsterfronten hade redan lagt fram en alternativ budget som innehöll en lönegaranti för lärare och andra anställda på universitet som lönemässigt tappat mellan 30 och 50 procent i inkomst sedan årsskiftet. Christian Castillo tillade ”Jag vill ge studenterna en eloge, de tar sig själva på allvar och genomför resoluta åtgärder för att stödja sina lärare och övrig personal i denna kamp. Jag tror att det är ett riktigt perspektiv”. Parlamentsledamoten och presidentkandidaten i senaste valet Myriam Bregman, även hon från Vänsterfronten, sade: ”Om arbetare och studenter förenas kan de sätta Milei i schack”.
Den reaktionära politiken hos ”El loco” Milei har väckt en ny aktör i kampen som inte har setts på många år i Argentina. Tankarna går förstås till maj 1968, till studentrevolten i Frankrike.
