▶ USA ännu militärt dominant
▶ Våldskapitalet hamnar i förgrunden
▶ Dödsspiralen måste brytas
Ledare|Vecka
– Vi lever i en värld, i den verkliga världen… som styrs av styrka, som styrs av våld, som styrs av makt. Vi är en supermakt. Och under president Trump kommer vi att uppträda som en supermakt.
https://edition.cnn.com/2026/01/06/politics/trump-greenland-venezuela-colombia-miller-analysis
Så sammanfattade en av Trumps närmaste män, Stepen Miller, USA:s nuvarande politik.
Bakom den ständiga floden av förvirrade budskap från Vita Huset finns en hård verklighet som det gäller att inte tappa ur sikte. Att Trump fått uppdraget av USA:s klass av miljardärer att företräda deras intressen beror i grunden på att landets position som överlägsen ekonomisk stormakt är utmanad. Ännu snurrar världens ekonomi kring dollarn och ännu kan USA:s regering – i kraft av ekonomisk tyngd – finansiera verksamheten genom att sälja statsobligationer. Men inte lika självklart längre. Under vårens tullkrig sålde både stater och kapitalister USA-obligationer och flydde till ädelmetaller; att guldpriset har rusat uppåt med 80 procent det senaste året är ännu ett tecken på dollarns försvagning.
På ett område står dock USA oöverträffat starkt: det militära. Det är därför ingen slump att regimen nu allt mer profilerar sig genom sitt våldskapital. Angreppet på Venezuela var lika mycket en demonstration av det som en jakt på olja, liksom de absurda hoten mot Danmark. I en tid av växande internationella motsättningar, driven av konkurrens om marknader och naturtillgångar mellan kapitalgrupper och stater – motsättningar som förstärks av klimatkrisen – utgör USA:s inriktning en växande krigsrisk.
I skrivande stund pågår de härskande klassernas informella årsmöte, World Economic Forum i Davos. När det flygplan som skulle föra dit Trump och hans hov symboliskt nog tvingades vända om på grund av ett tekniskt fel höll Kanadas premiärminister Mark Carney ett tal som var avsett att bli historiskt.
– Vi är mitt i en brytning, inte i en övergång, sade Carney och fortsatte med att beskriva dagens läge som ett ”brott i världsordningen, slutet på en behaglig fiktion och början på en hård verklighet.”
Han menade att den världsordning som byggts kring USA nu var över och bjöd i slutklämmen in andra länder att följa Kanada på en ny väg:
– De mäktiga har sin makt. Men vi har också någonting – förmågan att sluta låtsas, kalla saker för vad de är, att bygga styrka hemma och att agera gemensamt.
Carneys visioner var dock inte av den sort som växte fram ur den koloniala befrielsekampen under 50- och 60-talen där icke-allierade stater ifrågasatte de gamla kolonialmakternas världsordning. Tvärtom, som tidigare centralbankschef i både Kanada och Storbritannien står Carney i spetsen för G7-landet Kanada, fast förankrad i den nyliberala ordningen. På hemmaplan driver han högerpolitik med lägre skatter, avreglering och militär upprustning, och internationellt står han för kapitalets ”regelbaserade världsordning” som USA varit en garant för efter andra världskriget. Hans tal gällde hur de intressen han företräder ska kunna manövrera i en värld där det inte längre blint går att lita på att USA kommer att behandla sina vasallstater väl. Ett försök att hitta nya sätt att bedriva samma politik, med udden tydligt riktad mot världens arbetande och fattiga.
För varken Carneys ”brott i världsordningen” eller att nu EU-staternas ledningar tvingas visa gemensam front mot USA utgör något uppror mot den värld som styrs av makt och våld. De har alls inget mot att bibehålla denna orättvisa världsordning – bara den inte drabbar dem själva. Som lojala medlemmar i NATO deltar såväl EU som Kanada i den upprustning som USA kräver för att militärt försvara sin position, en febrig konfliktspiral som hotar att driva världen mot och över randen till ett förödande storkrig.
Att bryta denna dödsspiral är uppgiften för arbetarklassen och alla andra folkliga krafter jorden runt. Inte genom att sluta upp bakom ”våra egna” kapitalister, regeringar och militärmakter utan genom att kämpa för nedrustning och internationell solidaritet.
I Sverige dominerar upprustningsretoriken den politiska debatten vilket gör det svårt att få brett stöd för det nödvändiga kravet att lämna NATO. Däremot har upprustarna fått allt svårare att försvara DCA-avtalet och tiger helst om att de givit bort 17 landområden till USA:s krigsministerium. Att säga upp detta avtal och på olika sätt hindra USA att förvandla Sverige till en militärbas skulle vara ett konkret steg för avspänning och nedrustning. Att Vänsterpartiet nu lyfter fram detta krav är klokt och det skulle, om partiet förmår göra det till en viktig del av valkampanjen, kunna bli ett starkt budskap till alla dem som inte vill att världen ska ledas genom styrka, våld och makt.