Rapport från Die Linkes tionde kongress
Under tre soliga dagar vid midsommar samlades delegater från hela Tyskland för den årliga parti-sammankomsten. Tre dagar fyllda med diskussioner från morgon till kväll. Dessutom en stor marknadsplats med olika föreningar, där mångfalden präglade upplägget. Jag var där som gäst och här är några intryck och reflektioner.
Gunnar Kraft var med på tyska Die Linkes tionde kongress och rapporterar om både framgångar, oenigheter och stora förhoppningar.
Utrikes | Gunnar Kraft
Mottot för kongressen var: Det räcker nu! (Es reicht!) – vilket präglade mycket av partiledningens tänkande inför kongressen. Nu är det dags att på allvar etablera en politisk kraft till vänster i Tyskland. Det finns ett stöd för mycket som partiet driver, som att beskatta de rika, hyrestak och andra sociala frågor. En klar majoritet av befolkningen stödjer dessa förslag.
Partiprogrammet ska bearbetas och beslutas om på kongressen om två år. Nu skulle ett arbetspapper (Leitantrag) diskuteras och antas samt en ny partistyrelse väljas. Arbetspappret hade som rubrik att ”bygga partiet som ett stenhus”, dvs att skapa ett parti som står stadigt inför framtiden. Över 600 ändringsförslag hade kommit in och gruppen som arbetade med att sy ihop alla förslag till ändringar hade en diger uppgift. Jag tyckte att ursprungsförslaget såg bra ut, men det fanns det delade meningar om. Som alltid i vänsterpartier!
Kongressen samlade omkring 550 röstberättigade, partifunktionärer, förbundsgruppen, några hundra med yttranderätt, gäster av olika slag samt ett antal hundra övriga gäster. En tillställning med omkring 1 000 personer i möteslokalen. Utanför var det en marknad med mängder av organisationer, dels inom partiet men även andra vänsterorganisationer samt solidaritetsorganisationer. På tre scener utanför ordnade Rosa Luxemburg-stiftelsen seminarier (bl.a. med Pelle Dragstedt från Enhetslistan som pratade om Nordisk socialism) och musik av olika slag. Något av en tysk folkfest!
En särskild utmaning för kongressen var ett resultat av den stora tillströmningen av nya medlemmar. Medlemsantalet är idag 126 000 varav en majoritet från Västtyskland. Hundratals nya lokalorganisationer har skapats under senare tid och ett stort arbete att skapa stabilitet pågår sedan förra året. 230 av delegaterna har blivit medlemmar under de senaste åren och medelåldern har sjunkit kraftigt. Medelåldern på kongressen var omkring 36 år. Något fler kvinnor än män var röstberättigade. 60 procent av deltagarna var på sin första kongress. Det kändes som att delegaterna i mångt och mycket var radikalare än partiledningen.
Ett påfallande stort antal delegater hade migrantbakgrund. Det präglade mycket av diskussion och på programmet fanns även ett plenum för delegater med migrantbakgrund vilket samlade ett stort antal deltagare. Sammansättningen av partiledningen speglade även antalet migranter i partiet.
Kvinnor är i majoritet i partiet och så även på kongressen. Det genomfördes givetvis ett separat seminarium som diskuterade aktuella frågor. Det är också kvinnlig majoritet i partiledning och partistyrelse.
Det fanns och finns motsättningar av flera slag. Till exempel kring internationella frågor med folkmordet i Palestina som kärnfråga. Folkmord eller inte? När Ines Schwerdtner i sitt inledningsanförande utan att tveka sa att det pågår ett folkmord i Gaza och en apartheidpolitik i Palestina blev det stora ovationer. Hon betonade samtidigt i sitt anförande nödvändigheten för partiet att bekämpa alla former av antisemitism. Lite senare under kongressen talade också en israelisk kvinna liksom en Palestinsk kvinna om sina arbeten med samförstånd mellan folken.
En annan motsättning gällde frågan om att politiker ska avstå delar av sin lön. Det blev ett beslut om att så ska ske, men först från kommande val. Många av politikerna, som Ines Schwerdtner och Jan van Aken, har redan en medellön (2 850 Euro) och resten går till partiarbete eller/och en socialfond för att hjälpa behövande. ”Die Linke hilft” är ett begrepp som är inarbetat sedan flera år i delar av landet där partiet varit starkt, men utvecklas nu på flera håll.
Flera beslut som antogs handlade om ”sexarbete” och kändes främmande för en nordbo. Sexarbetare ska organiseras och ha arbetsförsäkring. Specifikt nämndes att partiet ska arbeta mot kriminalisering av sexköpare. Utanför fanns flera grupper som tvärtom krävde kriminalisering av sexköpare. Men de sexliberala besluten antogs. Den striden är nog inte över. Här kändes diskussionen i plenum som ett steg tillbaka. Unga kvinnor var mest aktiva i den diskussionen!
Den avgående partiledaren Jan van Aken tackades av med stora ovationer och höll ett mycket starkt tal. Talet vilade på tre pelare för partiets framgångar de senaste två åren:
- Tala med och lyssna på folk
- Vänlighet (eller revolutionär vänlighet som Ines myntat som internt begrepp) mot varandra trots olikheter,
- Att skapa hopp hos varandra och hos människor generellt.
Jan har inlett i alla sammanhang med: ”Mitt namn är Jan van Aken och jag anser att det inte ska finna miljardärer”. Hela tiden under senaste åren har han haft en t-skjorta med texten ”Tax the Rich”. Han ligger bakom fokuseringen med omfördelning av ekonomin i landet. Jag tror inte att partiet har varit där det är idag utan hans påverkan på Die Linke.
Ines Schwerdtner omvaldes till ordförande med 85 procent av rösterna och Luigi Partisano med 53 procent dito. Det var en anmärkningsvärt låg siffra med tanke på att det inte fanns någon motkandidat. Luigi har sagt att CDU är ett fascistiskt parti som AfD. Ett uttalande som upprört många inom och utom partiet. Han har senare bett om ursäkt för detta. Särskilt i de två delstater som har val i höst har detta väckt irritation. För att kunna stoppa AfD att ta över makten i delstaterna kan det bli aktuellt/nödvändigt att på olika sätt samverka med CDU.
Noterbart var frånvaron av klimat och miljö på dagordning, vilket en delegat lyfte i diskussionen. När jag pratade med kamrater som befann sig i miljötältet, så påpekade de bristen på reella diskussioner om klimat och miljö. Det är, som i Vänsterpartiet, en begränsad grupp som driver dessa frågor. Fast de är övertygade om nödvändigheten av en klimatomställning.
Det var spännande att följa kongressen. Men med antalet deltagare/förslagsställare blev det ogörligt att få till någon vettig diskussion bland deltagarna. När sedan valet av partiledning började, skulle varje kandidat presentera sig själv (förutom att det gjorts skriftligt i förväg). Det fanns minst 60 som kände sig manade att kandidera till partistyrelsen, PS. Var och en fick två minuter att presentera sig själv och sedan två minuter till utfrågning. Tider som överskreds hela tiden!
Hur ska partiet kunna fortsätta att rida på framgångsvågen som startade förra årsskiftet särskilt efter kongressen i oktober 2024, då de två nya partiledarna Ines Schwerdtner och Jan van Aken valdes och ett starkare samarbete mellan partiet och fraktionen i förbundsdagen inleddes. Vid den tiden hade partiet stöd av ca 3 procent i väljarkåren. Valet i mars 2025 resulterade i 8,8 procent och i opinionsundersökningar sedan dess ligger partiet på omkring 12 procent. Även i delstater går det framåt, särskilt i öst. I Brandenburg där partiet i september 2024 kom under 5 procentspärren ligger man nu på omkring 12 procent i undersökningar.
För mig verkar det som partiet generellt kan klyvas i två delar – i öst där man har en mer pragmatisk vänsterpolitik för att stoppa AfD och i väst där man har en betydligt tydligare vänsterretorik. Närmast i tiden ligger två delstatsval i öst framför partiet – i båda dessa stater pekar opinionsundersökningar på i bästa fall 15 procent. AfD blir enligt dessa undersökningar största parti med mellan 35 och 40 procent i båda delstaterna. För att stoppa fascisterna att ta makten måste de tre stora partierna (CDU, SPD och Die Linke) i öst samarbeta på ett eller annat sätt. Det finns ännu inga tecken på att extremhögern försvagas i öst. I Berlin blir det val i september och flera partier ligger något under 20 procent (Die Linke, Gröna, SPD) vilket pekar på ca 60 procent och majoritet i lokala parlamentet för dessa partier. Största partiet av dessa tre lär då få borgmästarposten. CDU och AfD ligger på ca 20 procent vardera.
Efter kongressen ställs nu partiledningen inför stora utmaningar – hur bygga vidare på den linje som i mycket är präglad av Jan van Akens tankar om Die Linke som ett Socialistiskt Folkparti? Nu när stora delar av partiet helst vill att partiet ska vara ett radikalt vänsterparti i linje med österrikiska KPÖ eller belgiska PTB. Kanske för den skillnaden med sig att partiet framöver krymper tillbaka till 5-6 procent av väljarkåren? Men partiet har en klar tydlighet i media numera, särskilt om någon partiledare trampar i klaveret och ett stort skademinimeringsarbete krävs. Huvudfokus kommer fortsatt framöver att vara sociala frågor – som hyrestak, stopp på försämringar av pensionerna och skapande av ett enhetligt system, stopp på nerskärningar i vård, skola, omsorg och givetvis ”tax the rich” som har varit på Jan van Akens t-shirt sedan hösten 2024. Flera frågor som har fört partiet i medvind.