— Morfar, jag vill inte dö i kriget?
Ulf Kristersson, Nooshi Dadgostar och alla ni andra som ser upprustningen som en lösning – vad vill ni att jag ska svara mitt barnbarn? skriver Gay Glans.
Krönika|Gay Glans
Mitt tolvåriga barnbarn och jag satt i bilen på väg till hans tandläkare. På radion beskrev en ekonomisk analytiker de ”lysande framtidsutsikterna” för svensk vapenproduktion och export.
Reportern problematiserade varken den snabbt växande vapenindustrin, eller att svenska vapenfabrikanter förser Israel med vapen. Inte heller att Quatar förmedlar svenska vapen till kriget i Sudan.
Inombords kokade jag av ilska, men jag teg av hänsyn till mitt barnbarn.
Trots mina försök att vara lugn, märkte han att jag var upprörd. När inslaget på radion var slut frågade han mig stilla:
– Morfar … Jag vill inte dö i kriget?
Jag blev ställd.
Hur bemöter jag hans oro?
I ett försök att minska hans oro svarade jag:
– Jag förstår din oro. Men det behöver inte bli krig.
– Nähä? Det trodde jag, svarade han något lättad, men tillade ändå snabbt:
– Men måste jag bli soldat och dö?
Den frågan – den svåraste av alla – ställde han till mig, som älskar honom mer än mitt eget liv.
Ulf Kristersson, Nooshi Dadgostar och alla ni andra som ser upprustningen som en lösning – vad vill ni att jag ska svara mitt barnbarn? Ska jag säga att han, med Kristerssons ord, måste vara beredd ”att med vapen i hand och livet som insats försvara Sverige”? Ska jag säga att det är hans plikt att döda – och om nödvändigt dö – för Sverige? Han som har hela livet framför sig? Han som riskerar allt, inte ni?
Med det budskapet låter jag honom förstå att hans liv är mindre värt än Sveriges.
För det är exakt så ert budskap uppfattas.
Så vad svarade jag honom, där vi satt i bilen på väg till tandläkaren? För hans fråga krävde ett svar.
Att jag tvekade märkte han. Sedan sa jag:
– Det finns andra möjligheter än krig. Jag försökte förklara innebörden av generalstrejk, civilt motstånd, massrörelser för fred, samordnade med fredsivrare över hela världen.
Men jag la också till:
– Det betyder dessvärre inte att ingen kommer att dö. Men oerhört mycket färre än i det storkrig som upprustningsivrarna rustar för.
Men det var inte strategier som upptog mitt barnbarn. Det var hans vilja till liv.
Så, Ulf och ni andra – jag misstänker att ni betraktar svaret jag gav honom, inte bara som naivt utan som ytterst provocerande. Rent av som landsförräderi:
– Älskade barnbarn… jag förstår dig. Jag tycker att du och alla ungdomar ska överväga att vägra bära vapen. Ni riskerar fängelse, men det är trots allt bäst. Era liv är viktigast av allt, viktigare än Sverige.
Han såg på mig med ett svagt leende. Efter några sekunder tryckte han fram sin senaste favoritlåt på Spotify.