▶ Stjäl Venezuelas olja
▶ Hotar hela Latinamerika
▶ Sverige måste säga upp DCA-avtalet
Ledare|Vecka 2
”Vi har nu trätt in i en världsordning där grundregeln för politiska beslut kan sammanfattas med orden det vi säger gäller”. Så uttryckte sig USA:s dåvarande president, George Bush den äldre, segerrusigt efter det första Irakkriget 1991. Med Sovjetblockets fall tronade också USA fram som den obestridliga globala dominanten. Men ingenting varar för evigt och idag är det Kina som utmanar USA om den nutida härskarrollen.
Donald Trumps andra presidentperiod har ännu knappt varat ett år, men under denna tid har vi fått beskåda en synnerligen aggressiv USA-imperialism som med näbbar och klor försöker att vidmakthålla sin dominanta globala ställning. Fortfarande har USA ett militärt övertag, med bland annat runt 40 procent av vår världs årliga rustningar och med ett tätt sammantvinnat nätverk av 700-800 baser över hela vår jord, ett övertag som man – utifrån den nakna nävrättens princip – strävar efter att använda sig av till fullo.
USA:s kidnappning och bortrövande av Venezuelas president Nicolás Maduro kom inte heller som någon blixt från klar himmel. Under snart ett halvårs tid har USA trappat upp sina aktioner där det grundlösa utmålandet av Maduro som en knarkledare tagits till intäkt för att helt enkelt sänka en rad fartyg i Karibiska- och Stilla havet – en form av rena gangstermetoder. Dessutom har USA infört en blockad mot Venezuelas oljeexport och flera fartyg har tagits i beslag. En omfattande eskader av krigsfartyg har förlagts längs Venezuelas kust och CIA har getts grönt ljus att genomföra operationer inne i själva landet. Vi ska därtill ha i minne att USA under över två decennier plågat det venezolanska folket med sanktioner som avsevärt försämrat tillgången på mat och mediciner.
Venezuela har hamnat tydligast i USA:s skottlinje, men alla ”uppstudsiga” länder i Latinamerika har fått känna av det växande trycket från den mäktiga grannen i norr, inte minst Colombia: ”Colombia är också ett väldigt sjukt land som styrs av en sjuk man som gillar att tillverka kokain och sälja det till USA och han kommer inte att göra det länge till”, som Trump uttryckte det till världspressen dagarna efter operationen mot Venezuela. På journalisters fråga om USA övervägde ett militärt ingripande i Colombia svarade därefter Trump att det var ”en god idé”. Den doktrin som president James Monroe utfärdade redan 1823, som en suverän rätt för USA att ingripa på sin ”bakgård” Latinamerika, har nu dessutom Trump döpt om till ”Donroedoktrinen”. I kölvattnet av Maduros gripande har även Washington skärpt tonen bortom Latinamerika. Förnyade krav riktas om att få annektera Grönland, Iran hotas med nya bombningar och ett fartyg med kopplingar till Ryssland har bordats på internationellt vatten. Just nu stegras världspolitikens spänningar på ett oroväckande sätt.
USA har tydligt gjort klart att det är med rent koloniala metoder man har tänkt sig härska över Venezuela: ”Vi har inte genomfört den här operationen för att sedan få en regering som inte passar våra intressen”, som Trump uttryckte det på en presskonferens i Mar a Lago. Det handlar om att ta kontroll över världens största oljereserver, enligt uppskattning 20 procent av vår planets samlade tillgångar. Trump har tidigare hävdat att Venezuela ”stulit” olja från USA. Han har nu förtydligat att det handlar om den nationalisering som Venezuela genomförde 1976, och som då även påverkade amerikanska bolag. Som en gottgörelse av denna ”stöld” tvingas nu Venezuela leverera 30-50 miljoner fat olja till USA, till ett värde av ungefär 25 miljarder kronor. Vi ska samtidigt ha i minne att i många länder förstatligades oljebolag under 1970-talet, till och med Saudiarabiens största producent Aramco är idag statsägt. Men det skulle nog knappast falla Trump in att anklaga den nära allierade Saudiarabien för stöld av USA:s olja.
Protester har yttrats över hela världen mot USA:s militära övergrepp. Föga oväntat har dock kritiken varit lam från den svenska regeringens sida. Utrikesminister Malmer Stenergard vägrade först slå fast att USA brutit mot folkrätten, med argumentet att ”USA måste få redogöra för sitt ingripande” Tänk om det skulle låta så från svensk sida om ryska krigsbrott, men här är det de dubbla måttstockarnas politik som råder. Nu har emellertid utrikesministern kommit så långt att hon åtminstone tillstår att USA ”förgripet sig på folkrätten”. Sannolikt är det en anpassning till vad det idag sägs från de flesta av EU:s huvudstäder, där ett något högre tonläge också indirekt är en konsekvens av USA:s förnyade krav om att tillägna sig Grönland.
Vi andra måste nu med ökad frenesi föra fram kravet att Sverige måste säga upp DCA-avtalet; att USA på det sättet fått rätt att besätta 17 militära baser på svensk mark är en politisk skandal av ofantliga mått. Så länge det avtalet existerar tonar inte Sverige fram som något annat än USA:s lakej.