Europa i lågor
Klimatval i september
Inga jobb på en död planet
Ledare | vecka 31
Jag vill att ni ska agera som om ert hus stod i brand, för att det gör det, manade Greta Thunberg i ett uppmärksammat tal 2019. Idag, sju år senare, fylls nyheterna av undergångsscener från ett brinnande Sydeuropa. Storstäder hotas och hundratusentals människor evakueras. En brutal replik på den destruktiva klimatpolitik som det högerdominerade EU driver och en liten vink om vilka vågor av klimatflyktingar som är att vänta.
Över hela jorden löper klimatet amok. Översvämningar och tyfoner i Kina samtidigt som Indonesiens 260 miljoner invånare hotas av en förödande torka. I Nordamerika varvas rekordvärme och skogsbränder med extrema åskregn medan Sydamerika bävar inför årets Super El Niño. Det är sedan länge fel att tala om ”klimathot”, vad vi ser är en pågående global klimatkris som växer sig värre dag för dag. Detta är ingen överraskning utan helt i linje med vad vetenskapen sagt i decennier. Det är också vad världens regeringar lovade att stoppa i FN:s ramavtal om klimatet 1992 – något de fullständigt misslyckats med.
Den ”gröna omställning” som valtal och högtidliga deklarationer talar om pågår helt enkelt inte. Visst ökar den förnybara energiproduktionen men det gör också fossilförbränningen, 70 procent sedan 1992. Det finns inga magiska tekniska lösningar på detta. Allt sådant, från fantasier om kärnkraft och koldioxidavskiljning till storhetsvansinniga idéer om ”geoingeneering” handlar om en enda sak: att ge kapitalet fria händer att fortsätta elda fossila bränslen.Även om utsläppen skulle upphöra i detta nu kommer jordens temperatur att fortsätta stiga i årtionden och varje dröjsmål driver oss djupare in i krisen. Den enda lösningen är att snabbt minska utsläppen till noll genom att drastiskt ställa om och ändra drivkrafterna i de aktiviteter som skapar utsläppen: industriproduktion, byggande, jord- och skogsbruk, transporter och naturligtvis själva energisektorn. Den totala oförmågan att göra detta beror i grunden på att världen idag så totalt domineras av ett system som kräver ständig expansion, den kapitalism som inte erkänner något sådant som ”tillräckligt vinst” eller ”lagom rikedom” och för vilken människors liv inte finns med i kalkylen.
En omställning som ska ha någon möjlighet att lyckas behöver därför utmana kapitalismen. Det innebär inte att ”vänta på socialismen” innan vi kan kämpa för klimatet. Att tvinga kapitalet och dess företrädare till eftergifter är varken nytt eller hopplöst utan precis vad arbetarrörelsen gjort så många gånger, ja precis vad den grundades för. Men vi fick varken rösträtten eller åttatimmarsdagen genom kloka argument eller vädjanden utan genom hårda strider och massorganisering.
En klimatomställning kommer att kräva ännu större eftergifter från kapitalet och därför ännu hårdare och bättre organiserade strider från vår sida.
Liksom arbetarrörelsen en gång byggde sig stark genom att organisera sig i strider för ett bättre liv i kombination med ett perspektiv på att ifrågasätta kapitalets makt, behöver vi idag tvinga kapitalet till konkreta eftergifter utan hänsyn till kapitalägarnas krav på lönsamhet eller rätt att styra investeringar och produktion. Det som avgör om vi ska kunna rädda vårt brinnande hem är först och främst folkliga rörelser som är tillräckligt starka för att tvinga de ekonomiska och politiska makthavarna att vidta åtgärder som de egentligen inte vill genomföra och på sikt utmana deras makt. Rörelser som inte accepterar ursäkter eller bortförklaringar och som använder alla de maktmedel som starka folkrörelser har till sitt förfogande, från gatuprotester till verkliga strejker. När en fånflinande Åkesson tankar sin bil på valaffischerna är det inte för att han ömmar om arbetare och låginkomsttagare utan för att hans lojalitet ligger hos fossilbolagen.
Att sparka ut den klimatsaboterande högern i höstens val är därför självklart viktigt, inte bara för klimatet. Det finns inom klimatrörelsen i Sverige ett hopp om att göra årets val till ett klimatval och under de kommande månaderna kommer olika initiativ att avlösa varandra för att få in klimatet i debatten. Kulmen blir i Göteborg helgen innan valet med en stor festival där bland andra Greta Thunberg kommer att tala och dessa initiativ är värda allt stöd. Inte minst för att kunna öka trycket efter att Tidögänget sparkats ut.
För inget antyder ens att en ny S-ledd regering kommer att ändra kursen bort från en politik som vilar på tanken att det är storföretagens vinstjakt som är grunden till välstånd. Vänsterpartiet har beslutat att prioritera så kallade ”plånboksfrågor” i sin valkampanj. Sådana är viktiga på många sätt men vi kan inte nöja oss med att diskutera hyran i ett hus som står i lågor. Det handlar inte om att sätta det ena före det andra utan för att knyta samman vardagsfrågorna med de långsiktiga. Välfärd, jämlikhet och rätten till ett gott liv står inte mot att rädda vår livsmiljö. Inte om vi gör oss av med den blinda tron på att det är kapitalismens vinstjakt som ska styra produktion och samhälle. Som framsynta fackliga organisationer sagt i många år: Det finns inga jobb på en död planet!
Vänstern och arbetarrörelsen behöver visa på ett alternativ till kapitalets ”business as usual”, inte minst för att det inte längre finns något ”as usual”. Klimatet är idag ett annat än det som rått när de mänskliga samhällena vuxit fram, till och med ett annat än vad de flesta nu levande människor upplevt. Att göra detta till en politisk huvudfråga är en livsavgörande uppgift för vänstern.
23 augusti demonstration för klimatet i Stockholm: Den stora klimatdemonstrationen 23 augusti