Tydligare klimatpolitik och motstånd till vinst i välfärden
Klimatomställ både produktion och konsumtion. Totalförbjud vinstuttag från välfärden. Lyft demokrati på arbetsplatserna och löntagares rätt att ta över företag. Försvara asylrätten, stå upp för kulturen och säg resolut nej till NATO.
Nej, de 220 ombuden på Vänsterpartiets kongress i helgen hade inte för avsikt att tala tyst om partiets inriktning på flera områden – eller avstå från radikala ställningstaganden. Partistyrelsen hade yrkat avslag på över nittio procent av medlemmarnas nära fyrahundra motioner till den politiska plattformen inför valet. Inte för att styrelsen med nödvändighet motsatte sig deras innehåll men för att i valrörelsen kunna fokusera på några teman: Politisk kontroll mot marknadslösningar, ekonomisk jämlikhet samt klimatomställning genom gröna industriinvesteringar med statligt stöd. Inriktningen motiverades av viljan att vidga väljarunderlaget från storstädernas progressiva till arbetarklassen på bruksorter och andra håll. Då kunde inte, menade partistyrelsen, frågor kring ekologi och konsumtion, flyktingpolitik och NATO lyftas fram. Dessutom fick valplattformen inte vara för detaljerad.
Men kongressen ville annorlunda. I de nära tvåhundrafemtio omröstningarna om förslag och skrivningar i valplattformen tycktes styrelsens avslagsyrkanden röstas igenom med betryggande siffror i storleksordningen 150-50 i snart sagt varenda omröstning. ”Socialismen behövs inför framtiden”, ”demokratisk socialism”, ”första stegen mot ett socialistiskt samhälle”, ”kapitalistisk marknadsexploatering”, ”gör slut med kapitalismen”, ”systemförändring”, ”ekonomisk demokrati” – avslag, avslag, avslag… Liksom avslag på att skarpare lyfta bostadspolitiken, förstärka den kommunala skatteutjämningen, införa kostnadsfria hjälpmedel, solidarisk handel, barngruppers storlek i skola och förskola, BUP-mottagningar och digitalt utanförskap… men avslag inte för sakfrågornas skull utan för plattformens fokus. Genom den stora blandningen av förslag på ren redigeringsnivå och politiska ställningstaganden som att avkriminalisera narkotika för eget bruk eller skattesänkningar fanns en oro för slentrianbeslut till förmån för partistyrelsens avslagsyrkanden.
Genom den överväldigande mängden motioner och omröstningar i stort och smått på en helt digital kongress där de flesta ombud på grund av pandemin satt själva i hemmet kunde kongressen ha blivit till en transportsträcka. I synnerhet som talartiderna på två minuter snart begränsades till en minut. Redan vid kongressens inledning ställdes förslag om att ajournera, dvs fortsätta den vid ett senare tillfälle under året. Nära hundrafyrtio allmänna motioner och förslag i organisationsfrågor skulle annars inte kunna behandlas. Men styrelsen och flera ombud pekade på att valrörelsen skulle kräva alla mänskliga och ekonomiska resurser. Så beslut togs med relativt stor majoritet (144 mot 80) att inte fortsätta kongressen efter de tre inledda dagarna. Först 2024 kunde ombud från hela landet samlas igen, då på en förlängd kongress.
Så mycket tycktes borga för liggande förslag från styrelsen.
Men undantagen bekräftade inte regeln. Tvärtom. Undantagen utgjorde vägval.
De inleddes kring klimatfrågan där styrelsen underströk att omställningen inte var individens utan samhällets ansvar. Det är staten som måste understödja omställning av industri, transportsystem och energiförsörjning som står för två tredjedelar av utsläppen. Att människor sopsorterar är bra men Vänsterpartiet ska inte bidra till individers klimatångest för att de inte har råd att köpa elbil eller vill åka på charterresa. Ombud som instämde varnade för pekpinnar, moralism och skambeläggning.
Och inledningsvis tycktes motioner om bredare klimatansvar och hela samhällets omställning av levnadssätt och konsumtionsmönster röstas ner. Även klimataktivistiska motioner om hållbar livsmedelsproduktion och konsumtion avvisades om än med knappa marginaler.
Men så var det skogen.
Flera motioner hade lyft betydelsen av skogen och vänt sig emot skogsskövling och kalhyggen till förmån för så kallat kontinuitetsskogsbruk. Så när Skåneförslaget om att bara lägga till en mening behandlades beslutade kongressen plötsligt med betryggande majoritet att “skogens roll att naturligt minska och lagra utsläpp behöver stärkas och torrlagda våtmarker som läcker utsläpp ska återställas.” Det hela följdes av en Göteborgsmotion som antogs i samma anda: ”För att uppnå klimatmålen behöver skogens funktion som kolsänka bevaras de kommande decennierna, därför behöver kalhyggesbruket fasas ut. Den skog som avverkas måste användas klokt där endast restprodukter ska användas till biobränsle.”
Var det där det vände? Nja, men så kunde det nog uppfattas av ombuden. Men när motionen ”Investeringar är viktiga – men klimatomställningen kräver mer”, från ett fyrtiotal av partiets klimataktivister på olika håll i landet, antogs med klar majoritet var den snäva inriktningen på gröna industriinvesteringar inte längre allenarådande. Till valplattformen fogades samhällets ansvar för att möjliggöra klimatomställning och alternativ i vardagen:
”Där inte teknikskiften räcker för att minska utsläppen måste konsumtionen styras bort från det smutsiga och alla ges förutsättningar att leva mer hållbart. Vi ser ett hållbart liv som ett bättre liv. Kortare arbetsdagar med mer tid för relationer och egna intressen, produkter som håller och lätt kan återanvändas och delas istället för slit- och släng. Renare storstadsluft, billig och fungerande tåg- och kollektivtrafik. Hälsosammare mat från vår egna svenska landsbygd.”
Och kongressviljan skulle ändra på mer, mot styrelsens avslagsförslag. ”Köp inte borgerlighetens språk om kriminalitet i förorterna”, menade flera ombud och genom en motion från Tyresö om att ungdomar inte bara ”upplever” att de verkligen utsätts för polisövergrepp justerades texten till att så är ofta fallet. Däremot ströks inte krav på fler patrullerande poliser, som några ombud hoppats. Göteborgsförslaget om att ge barn och ungdomar möjligheter till kommunalt stödda fritidsaktiviteter, bättre resurser till skolan för elever att klara betygen och en förstärkt socialtjänst antogs för att understryka behovet av förebyggande arbete mot kriminalitet.
Ett Uppsalaförslag antogs om långsiktigt trygga boendelösningar för den som behöver lämna våldsutsatthet samt att det inte ska vara möjligt för våldsutövare att behålla gemensam vårdnad. Förslag om en tandvårdsförsäkring inom högkostnadsskyddet understöddes av kongressen liksom flera andra förslag som krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar, stöd för kompetensutveckling under klimatomställningen, skrivningar om stöd för barn i ekonomisk utsatthet och klassbakgrundens betydelse för skolresultat samt att partiet även måste rikta sig till landets en miljon småföretagare ofta på landsbygden. Och så motionen från ett sextiotal vänsterpartister från hela landet, om kulturen som helt saknats i plattformen och antogs med ett rungande 156 mot 67 för styrelsens avslagsyrkande: ”Vi lever i en tid då högerpopulistiska krafter försöker styra information och innehåll allt hårdare. Därför är det särskilt viktigt att satsa på och utveckla folkbiblioteken, folkbildningen och public services oberoende ställning. En fri kultur är avgörande för en stark demokrati.”
Självklarheter? Visst, men ibland avvisade av styrelsen för sin detaljnivå, ibland för att inte vara prioriterat.
Större förändringar efter klimatpolitiken var förslaget från ett tjugofemtal medlemmar runt om i landet att partiet måste lyfta fram och aktivt verka för ett förbud mot vinstuttag från välfärden. ”Vi kan inte lägga oss på Reepalus förslag om att bara minska vinsterna, ett förslag som till och med sossarna lämnat”, som ett ombud uttryckte det. Motionen gick igenom med förkrossande majoritet, 187 mot 25.
Och så var det löntagares rätt att ta över företag som hotades med nedläggning eller utflyttning: ”Som ett skydd mot kortsiktig vinstjakt så vill Vänsterpartiet ge löntagare och samhällskooperativ laglig rätt och offentligt finansiellt stöd för att ta över verksamheter och industrier som hotas stängas ner och flytta utomlands. Detta skulle skydda arbetstillfällen, löntagares inkomster och värna hela den stadsdel eller ort där arbetsplatsen finns.“ Förslaget antogs med 111 röster för mot 105 för partistyrelsen. Liknande siffror blev det för motionen om att partiet ska sätta demokrati på arbetsplatserna i fokus, 117 röster för och 102 för partistyrelsens avslagsyrkande. Kongressen röstade också för motionen om att verka för personalens inflytande i välfärdssektorn med 112 röster för och 82 mot.
Och så, när det kom till frågan om NATO och asylrätten valde kongressen att skärpa tonläget. Först avvisades en motion från Uppsala mot militariseringen av EU med knappa siffor. Men därpå antogs med betydande majoritet, 152, mot 63 för partistyrelsen, ett Göteborgsförslag med texten: ”Vänsterpartiet (är) motståndare till Sveriges allt djupare militära samarbete med NATO och EU och är det enda riksdagspartiet som konsekvent värnar svensk alliansfrihet. Vänsterpartiet vill att Sverige river upp värdlandsavtalet med NATO” tätt följd av en Luleåmotion med liknande innehåll.
Siffrorna blev ännu tydligare när 191 ombud mot 25 för partistyrelsen röstade för Skånemotionen ”Ta strid för asylrätten” med texten: ”När rasismen växer, länder sluter sig, EU bygger murar ska Sverige agera för flyktingars rättigheter och försvara asylrätten både i Sverige och internationellt.” Härtill beslutade kongressen att verka för permanenta uppehållstillstånd.
Det sista bakslaget för partistyrelsens avslagsyrkanden handlade om Vänsterpartiets karaktär. Trots att varje förslag till formuleringar om socialism och antikapitalism avslagits tvekade inte ombuden att med betydande majoritet, 126 mot 85, ställa sig bakom Malmös förslag att som avslutning på valplattformen tillfoga partideklarationens ord: ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund”.
Varpå den nya valplattformen antogs med tyst digital acklamation, stadgefrågor avhandlades i racerfart – där både förslag om partiråd och medlemsomröstning i regeringsfrågan strök med – och alla som lämnade sina uppdrag avtackades för att inte tala om det makalösa presidiet som lotsade församlingen igenom myllret av motioner, talarlistor och ordningsfrågor med gott humör. Förutom då Åsa Brunius’ ”Helvete! Och jag som lovat mig att inte svära här”, när presidiebordet i det nästan tomma Folkets hus höll på att kantra och det var dags för enhälligt valda Nooshi Dadgostar att avsluta en kongress som demonstrerade bredden och viljorna hos en bred vänster redo för årets valstrid.
Håkan Blomqvist