”Vår framtid beror inte på vem som vinner valet utan på vår förmåga att återhämta vår styrka och vår kampförmåga att konfrontera den kandidat som vinner. Att få igenom våra krav beror av vår kamp”.
Det deklarerar den radikala vänstern inför presidentvalet i Venezuela den 28 juli där oppositionella socialistiska organisationer hindras från att ställa upp en gemensam kandidatur. Det betyder dock ingen likgiltighet inför den press det venezulanska samhället varit utsatt för ända sedan den s k bolivarianska revolutionen som förde Hugo Chávez till makten 1999.
UTRIKES | Alex Fuentes
Under många år har både USA och EU varit inblandade i Venezuelas inre angelägenheter och ställt sig bakom olika kuppförsök för att störta Nicolas Maduros vänsterregering. Venezuela levererar olja till Kuba och landet är därför ett strategiskt mål för imperialistmakter. Gång efter gång har man dock misslyckats med dessa kuppförsök. En förklaring till varför det har gått åt pepparn beror på att regimen, trots att landets ekonomi befinner sig i kris, fortfarande räknar med en bred social bas och att högeroppositionens olika falanger varit djupt oense om hur störtandet av regeringen borde ske. Under den senaste tiden har dock EU hävt en del av de införda sanktionerna mot Venezuela samtidigt som Vita Huset delvis återupptagit samtal med Nicolás Maduros regering.
Inte mindre än tio kandidater och bland dessa oppositionsledaren Edmundo González, utmanar landets sittande president Maduro som också ställer upp för en ny mandatperiod. Kommer den borgerliga oppositionen att besegra Hugo Chavez’ arvtagare i valurnorna den 28 juli?
USA kräver ”demokratiska reformer”, men i själva verket vill man bli av med Maduros regering och återta makten i landet för att komma åt oljan. Det skulle underlätta strävan att knäcka Kuba som idag tvingats införa en ”krigsekonomi” bl a på grund av USA:s handelsembargo. Det infördes 1962 efter att den kubanska revolutionen störtade Batistas USA:a vänliga diktatur. USA:s blockad mot Kuba varar än idag, efter över sextio år. Maduro hävdar att Venezuela visst är demokratiskt och har en folkvald regering, men hävdar samtidigt att Venezuela hela tiden varit utsatt för olika konspirationer och interventionsförsök.
En av männen bakom oppositionen är Leopoldo López är en högervriden kuppmakare som fängslades 2014 efter att ha försökt störta regeringen, 2019 vägledde han Juan Guaidó som i sin tur låg bakom en militär revolt mot regeringen. Från exilen (López lyckades rymma från husarresten och tog sig till Spanien) har López förklarat: ”Det är omöjligt att Maduro segrar utan massivt valfusk” och låter som tjuven som ropar ”stoppa tjuven”. Det som är förhållandevis massivt är att 635 internationella observatörer, under ledningen av FN:s valexpertgrupp, kommer att finnas på plats den 28 juli. Som observatörer har regeringen även inbjudit USA:s Carter Center, Rådet för latinamerikanska valexperter och valexperter från Afrikanska Unionen. Den venezuelanska regeringen hävdar därför att valprocessen är transparent och att går att granska: ”Det är kanske en av de mest avancerade som finns i världen”, säger valmyndigheterna. Inbjudan till utländska delegationer att övervaka genomförandet av valet ska alltså vara ett bevis på det regeringen hävdar.
Venezuelas regering, först med Chavez och nu med Maduro i spetsen, har delvis upprätthållit en antiimperialistisk linje gentemot USA och detta trots har varit en nagel i ögat på Vita huset. Men det handlar inte om att det kapitalistiska systemet i Venezuela skulle ha avskaffats, vilket ofta insinueras i Väst. Att Maduros regering gör vad den förmår för att skydda sig från USA:s direkta och indirekta interventioner är en självklarhet, som att skor är till för att gå i dem. Men det betyder inte heller att regeringen skulle vara en socialistisk arbetarregering även om vi i Maduros retorik ofta finner begrepp som revolution och socialism. Venezuela är inte ensamt om att befinna sig i en ekonomisk kris och vidtar åtgärder, men inte sådana som kan parera krisen utifrån de arbetandes intressen.
Maduros valplattform kallas 7T (”Planen för de sju förvandlingarna”). Enligt 7T handlar det om följande sju ”förvandlingar”: 1. En ny nationell ekonomisk modell. 2. Fullt oberoende för kultur, utbildning, vetenskap och teknik. 3. Säkerhet och försvar för territoriell enhet och integritet. 4. Socialt skydd och utveckling. 5. Den politiska omvandlingen och folkmakten samt nya metoder för revolutionärt styre. 6. Konfrontera den globala klimatkrisen och skydda den venezuelanska Amazonas samt 7. Fredens och integrationens geopolitik.
Den borgerliga oppositionen å sin sida, företrädd av González Urrutia, talar om ”att uppnå frihet, demokrati och välstånd” och slår fast att staten måste vara ”smidigare och decentraliserad” för att kunna implementera sitt program. Vid en eventuell borgerlig valseger (valplattformen heter ”Land of Grace”) skulle arbetarna, enligt Agencia Venezuela News (@VNVenezuelanews) förlora en rad olika förmåner som erbjuds av Ley Orgánica del Trabajo. De skulle t ex vid avsked gå miste om avgångsvederlag och behöva handskas med försämringar likt de som införts i Sverige vad gäller LAS. Nuvarande pensionssystem, den offentliga sektorn, inklusive hela utbildningssektorn och statliga företag skulle privatiseras. Venezuelas valuta bolivar, skulle försvinna till förmån för andra utländska valutor. Behöver vi ens säga att ”Land of Grace” representerar Internationella valutafondens intressen?
Men den socialistiska vänstern då? Flera vänsterorganisationer som PPT-APR, Partido Socialismo y Libertad, Liga de Trabajadores por el Socialismo och Marea Socialista (den senare Socialistisk Politiks systerorganisation i Venezuela), hävdar i ett gemensamt uttalande att ingen av de tio kandidaterna som ställer upp i presidentvalet representerar arbetarklassens intressen och manar till att annullera valsedeln, det vill säga blankröst den 28 juli. De menar att det varken finns skäl till att uppmana för en röst på Maduro eller – än mindre – på den borgerliga oppositionens representanter. I det gemensamma uttalandet säger de radikala socialisterna att regeringen begränsar politiska och demokratiska friheter i landet vilket har hindrat dem från att ställa upp kring en socialistisk valkandidatur. Under dessa omständigheter de att vara en vänster som är underkastad regeringens, de transnationella företagens och Venezuelas borgarklassens intressen. Socialisternas uttalande slår fast: ”Vi menar att vår framtid inte beror på vem som vinner valet utan på vår förmåga att återhämta vår styrka, vår kampförmåga att konfrontera den kandidat som vinner. Att få igenom våra krav beror av vår kamp”.
FOTO www.leftvoice.org