Väntad chockstart av Donald Trump

Fascistiska slagskämpar benådas

USA lämnar Parisavtalet

Turkiet kan invadera Rojava

Ledare v 5

Föga förvånande var Donald Trump snabb som nytillträdd president med att utfärda en mängd dekret. Det handlar exempelvis om att USA lämnar såväl Parisavtalet som WHO, benådning av de fascistiska slagskämpar som stormade Capitolium och utlyst ”nödläge” med trupper vid gränsen mot Mexiko. Utifrån vad Trump redan tidigare aviserat var hans agerande knappast sensationellt, men ändå kändes det som att en mäktig flodvåg av reaktionär sörja sköljde över USA och hela världen. Högerextremism, militarism och chauvinism stärktes globalt.

Men vad kommer Trump och republikanernas styre ytterst innebära? Med världens största ekonomi, trots kinesiska utmaningar, 39 procent av de globala militärutgifterna och 700-800 baser spridda över hela vår jord är USA fortfarande det rådande världssystemets obestridliga dominant. Landets utrikespolitiska prioriteringar och inriktning är därför av väsentlig betydelse för oss alla.

Tydligt är att Trump står för en skärpt hållning gentemot Kina. USA-företag stationerade i Kina ges drivkrafter att återvända till hemlandet och handeln med Kina vill den nya administrationen minska radikalt genom kraftigt höjda tullar, samtidigt som Trump även hotar Europa med handelskrig. Frågan är också hur USA under den oberäknelige Trump reagerar om Kina gör verklighet av sitt sedan länge utsagda hot om att invadera Taiwan. Stannar USA vid att enbart leverera vapen till den angripne eller är risken reell att USA till och med attackerar Kina? Mot bakgrund av att det är två kärnvapenbestyckade kontrahenter som ligger och lurpassar på varandra i Sydkinesiska havet är det – vid sidan av Rysslands krig mot Ukraina och Israels folkmord i Mellanöstern – vår tids ruggigaste och tydligaste hot om allt värre storkrig.

Det mest överhängande är dock en eventuell turkisk invasion av Rojava – självstyret i norra Syrien med kurderna som talrikaste etnicitet – ett hot som förstärks av att en Erdoganvänlig regim nyligen tog makten i Damaskus. USA har i kampen mot IS förlagt militär personal till ett numerär av 900 i norra Syrien, utifrån det hindrade Biden Turkiet från att invadera Rojava. Men Trump gav såväl 2018 som 2019 sitt medgivande till Erdogans invasioner av Rojavas kanton Aifrin – med hundratusentals flyktingar som följd. Den turkiska regimen talar idag i aggressiva ordalag om att krossa Rojava och i värsta fall kan vi förvänta oss ett veritabelt blodbad. Det kan i sammanhanget inte nog påpekas vilket kvalificerat svineri den svenska regeringen gör sig skyldigt till genom samarbetsavtalet med Turkiet – i dagarna uttryckt av utrikesminister Malmer-Stenergård och justitieminister Strömmer på plats i Ankara; att ”accelerera den gemensamma kampen mot terrorismen”.

Till det mest makabra med Trump som president är hans klimatförnekelse, att han uppfattar den globala uppvärmningen som en ren bluff; att USA nu lämnar Parisavtalet, precis som under Trumps förra presidentperiod, kom därför inte som någon blixt från klar himmel. ”Drill baby drill” är ett favoritmantra och nu ska det bli tillåtet att utvinna olja överallt, även i tidigare orörda och värdefulla ekologiska miljöer, samtidigt som allt federalt stöd till förnyelsebara energikällor tas bort.

Mörkret lägrar sig över ett USA inpyrt av reaktionära och rasistiska värderingar där Trumps nyimperialistiska ambitioner mot Panama och Grönland kanske bara är en början. Det är ett samhälle med en synnerligen svagt organiserad arbetarklass. Valen utgör inget annat än en kraftmätning mellan två partier som båda i grunden representerar storkapitalets intressen. Den enda reella motkandidaten till presidentposten har under över 20-års tid varit Green Partys Jill Stein, som aldrig lyckats erövra mer än någon ynka procent. Historiskt sett har inte ens något socialdemokratiskt parti lyckats etablera sig som ett reellt alternativ och den fackliga organisationsgraden ligger idag på skrämmande låga 10 procent.

Självklart finns det dock ett annat USA. Glöm inte att Bernie Sanders i demokraternas primärval 2016 fick 13 miljoner röster, utifrån ett relativt radikalt välfärdsprogram! Under senare år har även antalet strejker ökat, varav en rad dessutom varit ganska så framgångsrika. I den svåra tid som är ringer trots allt Joe Hills gamla visdomsord ”Sörj inte, organisera!” fortfarande i våra öron.