Välfärdsepoken och arbetarrörelsens starka ställning i de utvecklade kapitalistiska staterna var en parentes i krisernas och katastrofernas tidsålder. Idag befinner vi oss i Kalla kriget 2.0 med försök till krislösningsmetoder av kalla krigets typ med väldig militär upprustning präglad av russofobi och ”olivgrön” militär omställning istället för grön, eller från welfare states till warfare states. ”Om hela EU som planerat skulle öka försvarsutgifterna med 3,5 eller 5 procent skulle detta medföra en ökning av växthusgaserna på flera hundra miljoner ton och därmed driva på den globala uppvärmningen”, skriver Werner Schmidt i sin tredje artikel.
Fokus | Werner Schmidt
De tidigare artiklarna hittar du här:
Kapitalets eller de ekonomiska eliternas samhälleliga makt grundar sig väsentligen på deras förmåga att tillägna sig delar av den samhälleliga merprodukten, dvs. den produkt som överstiger den för samhällets enkla reproduktion nödvändiga produkten. Kampen om merprodukten uppstod inte i och med uppkomsten av det kapitalistiska produktionssättet. Den har präglat alla historiskt existerande klassamhällen. De härskande klasserna kan överhuvud inte härska utan att – med våld eller i mer eller mindre fredliga former – tillägna sig delar av den samhälleliga merprodukten. Denna resurs är maktens sine qua non.
Under den fordistiska efterkrigsperioden hade denna kapitalets förmåga inskränkts i och med att den ekonomiskt aktiva välfärdsstaten drog till sig en allt större del av merprodukten för att kunna tillfredsställa individuella, kollektiva och samhälleliga behov. Med andra ord: Det överfördes en avsevärd del av kapitalets traditionella maktresurs till samhället eller till demokratiskt legitimerade institutioner. Den offentliga sektorn (statliga, kommunala och regionala verksamheter som finansieras av skattemedel och styrs av politiska beslut) fördubblade sitt förfogande över merprodukten mellan början av 1950-talet till mitten av 1970-talet. Att vrida tillbaka denna utveckling, det vill säga att återföra makten över merprodukten till de ekonomiska eliterna, var en av de viktigaste drivkrafterna vid formeringen av ett nyliberalt utvecklingssätt.
Den långa perioden av full sysselsättning gav lönearbetarna i början av 1970-talet en ovanligt stark position på arbetsmarknaden. En våg av strejker och andra aktioner, som inte bara gällde lönefrågan utan också arbetsförhållandena och ökad ekonomiskt medbestämmande, upplevdes av kapitalet som hot mot dess egen maktställning. I samband med denna offensiv blev de redan existerande problemen beträffande kapitalackumulationen allt tydligare.
Produktivitetsreserverna inom den existerande ackumulationsmodellens ram visade sig inte vara tillräckliga för att garantera kapitalprofitens långsiktiga stabilitet. Den tayloristiska arbetsprocessen, som väsentligen byggde på det levande arbetets åtskiljande från produktionskunskapen, hade uttömt sina möjligheter, vilket innebar att produktivitetsökningarna bromsades, kapitalets organiska sammansättning steg och profitkvoten sjönk. Den fordistiska utvecklingstypens kris blev uppenbar. Den började erodera i och med den ekonomiska världskris som inleddes 1974/75.
Werner Schmidt, professor i historia, undersöker i en serie artiklar för Internationalen förutsättningarna för välfärdsstaten och arbetarrörelsens ”guldålder” under efterkrigstiden och de borgerliga eliternas behov av mobilisering mot hotet från öster för att hålla utmanande krafter i schack. Detta är den tredje artikeln.
Djupgående strukturförändringar. Den internationella socialdemokratins övergång från välfärdsstats-keynesianska till nyliberala positioner efter 1970-tals krisen var inte en konsekvens av medvetna och väl överlagda strategiska överväganden. Den måste i stället ses mot bakgrund av och i sammanhang med djupgående strukturförändringar i klass- och socialstrukturen, som hade avgörande konsekvenser för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Denna aspekt är viktigt för att i sin analys inte hamna i en ”strukturell idealism”, dvs. i en uppfattning som betraktar samhället som primärt format och reglerat av idéer eller ideologier. Utgående från en sådan idealistisk uppfattning förklaras ofta socialdemokratins ”nyliberala omvändelse” som resultat av ”kanslihushögerns” eller (Kjell-Olof) ”Feldt-pojkarnas” kupp, samtidigt som återskapandet av den svenska välfärdsstaten framställs som en enkel politisk viljeakt. En materialistisk analys måste i stället rikta sitt fokus mot förändringarna av produktivkrafterna och produktionssättet. Vad hände där, på samhällets ”bas” så att säga?
Under 1900-talets sista tredjedel genomträngde automationsarbetet nästan hela produktions- och reproduktionsprocessen. Därigenom reducerades det monoton-repetitiva, standardiserade massarbetet – åtminstone i vår del av världen – till ett underordnat moment, medan de arbetsrelationer som präglas mer av kommunikativ kompetens, självständigt tänkande eller av grupparbete blev allt vanligare. Arbetarrörelsens politiska och fackliga kultur lät sig mer eller mindre överrumplas av denna utveckling, särskilt när den koncentrerade sig på det illusoriska försvaret av status quo. Konsekvenserna i arbetets värld blev enorma. På samma sätt som industrins genombrott under 1800-talet krossade de handverkligt kvalificerade arbetarnas styrka, så krossade automation och datorisering de fordistiska industri(mass-)arbetarnas inflytande och makt.
Det socialdemokratiska partiet förvandlades till ytterligare ett borgerligt parti. Under fordismen berodde fackföreningarnas och det socialdemokratiska partiets organisatoriska styrka, inre sammanhållning och politiska genomslagskraft bland annat på det stora antalet medlemmar som frivilligt, som förtroendevalda eller i andra funktioner i fackliga eller partiorganisationer, offrade mycket av sin fritid, energi, kraft och intelligens på fackligt och politiskt arbete. Det socialdemokratiska partiets styrka byggde väsentligen på att det var ett rörelse-parti. Rörelsen var dess viktigaste resurs!
I och med den fordistiska arbetsorganisationens erodering och övergång till flexibel organisation försvann denna politiska resurs. Dessutom var de autoritärt uppifrån och ned strukturerade fackföreningarna för många nya grupper av anställda, som var vana vid relativt självbestämmande i arbetsprocessen och vid självorganisering i livsvärlden, mindre attraktiv och motsvarade inte deras behov av facklig-politisk verksamhet.
Under fordismen berodde fackföreningarnas och det socialdemokratiska partiets organisatoriska styrka, inre sammanhållning och politiska genomslagskraft bland annat på det stora antalet medlemmar som frivilligt, som förtroendevalda eller i andra funktioner i fackliga eller partiorganisationer upprätthöll verksamheten.
Mot bakgrund av utvidgningen av prekära anställningar och förlusten av förhandlingsmakt hörde kollektiv intresserepresentation visserligen inte upp att existera men den transformerades alltmer till en konkurrenskorporativism, dvs. den accepterar det egna företagsintressets primat i globaliseringens tidevarv. Fackföreningsrörelsen har därmed upphört att fylla den strategiska funktion som den haft under fordismen: att vara socialdemokratins transmissionsrem. Denna funktion har ersatts av strategiska relationer mellan kapitalgrupper och staten.
Som facit kan konstateras att arbetarrörelsen, som under några efterkrigsdecennier upplevt sin ”guldålder” och utgjorde en viss samhällelig motvikt mot kapitalmakten, hamnat i en strategisk förlamning. Jag vågar hävda att den arbetarrörelsetyp som en gång var med om att forma efterkrigstidens ”guldålder” hör historien till och aldrig mer kommer att uppstå som historiskt subjekt – åtminstone inte i vår del av världen.
Djupgående konsekvenser. Vilka konsekvenser fick arbetarrörelsens erosion för fordismens arbetarsubjekt? I och med öststatskommunismens försvinnande och socialdemokratins anpassning till nyliberala normer, skriver den italienska historikern Enzo Traverso, har den radikala högern fått ett slags monopol på ”systemkritik”. Hur kan detta förklaras?
Upplösningsprocessen av den historiska arbetarrörelsens båda huvudgrenar, den kommunistiska och den socialdemokratiska, har fått djupgående konsekvenser för de arbetargrupper som under fordismen hade känt sig representerade av dem och som gav dem själva en av kollektivet präglad identitet. Den enskilde arbetaren kunde uppleva sig som integrerad del av en större helhet som kämpade för hans eller hennes intressen och för en bättre framtid för deras barn. Men inte bara det. Industriarbetargrupperna integrerades under den fordistiska perioden i en hegemonisk formation, vars sociala bas utgjordes av ett slags ”borgerlig-proletärt industriblock”. Denna integrering påverkade arbetarna som grupp och som enskilda individer. De konstituerades i denna integrationsprocess som subjekt, som ett arbetarsubjekt. Vad hände med denna arbetartyp när den så att säga ramlade ut ur det identitetsskapande kollektivet, ur arbetar-rörelsen?
Didier Eribons uppmärksammade bok Tillbaka till Reims kretsar bland annat kring sistnämnda problematik. Hur kunde det komma sig, frågar han, att man i hans familj, som en gång var en fransk arbetarfamilj på vänsterkanten, började rösta på ett högerextremistiskt parti (FN) och att man till och med kunde betrakta detta som ett naturligt val. Omstöpningen av de politiska narrativen efter arbetarrörelseprojektens erosion ledde till att det tidigare vi-et fylldes med ett nytt innehåll: Det är inte längre arbetaren som står mot kapitalisten utan fransmannen eller svensken mot utlänningen och – ospecifikt – till eliterna, ”dem där uppe”. Motsatsen mellan lönearbetarna och bourgeoisin antog så småningom ”en nationell och rasmässig dimension” som gjorde att ”de där uppe” uppfattades som invandringsvänliga, medan ”de där nere” ansågs lida i vardagen av en invandring som man kunde skylla alla problemen på.
Hur kunde arbetarklassens röster i ökad utsträckning lämnas till rasistiska, nationalistiska högerpartier? På bilden Marine Le Pen för dåvarande franska Front National.
Den huvudsakliga effekten av den förändrade politiska diskursen var att de gamla allianser som i ”vänsterns” tecken tidigare knutits mellan arbetarna och vissa andra sociala grupperingar ”löstes upp och ersattes av vad som, för att tala med Gramsci, formerades till ett nytt ’historiskt block’”. Detta block, som i hög grad är förankrat i högern och till och med i extremhögern, ”förenar breda fraktioner av försvagade och prekariserade befolkningsskikt” med folk ur olika sektorer av mellan- och övre skikten.
Konsekvenserna av den skildrade utvecklingen för Sveriges del kan avläsas i valstatistiken. Så sent som i riksdagsvalet 2006 valde fortfarande 45 procent av arbetarna socialdemokratiskt och endast 3 procent gav sin röst till det högerextrema partiet Sverigedemokraterna (SD); men i valet 2022 var det endast 32 procent av arbetarna som valde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, medan nästan lika många, 29 procent, valde SD. Fortsätter denna trend då blir högerextrema SD snart arbetarnas och speciellt de manliga arbetarnas favoritparti. Rör sig alltså arbetarna allt tydligare åt det högerextrema hållet eller, uttryckt på annat sätt, blir de kommande årens ”arbetarrörelse” en högerrörelse?
Denna dystra framtidsprognos kan endast falsifieras om den samhälleliga vänstern klarar av att erbjuda ett trovärdigt progressivt framtidsprojekt – som tar sitt avstamp i den globala situation som skisseras i det följande.
En historisk övergångsperiod. När Eric Hobsbawm för trettio år sedan skrev sin bok Age of Extremes (Ytterligheternas tidsålder) avslutade han den så här:
När människorna vid sekelskiftet famlade sig fram genom den globala dimman som kringvärvde dem och in i det tredje årtusendet kunde de bara känna sig säkra på att en historisk epok hade gått i graven. Därutöver visste de föga.
Med den historiska epok som gått i graven menade Hobsbawm ”det korta 1900-talet” som han beskrev som en triptyk: En ”katastrofernas tidsålder” från 1914 till Andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av ”förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling”; denna senare period betecknade han som både kapitalismens och arbetarrörelsens ”guldålder”. Som jag visat i min tidigare artikel var västvärldens kalla krig mot systemkonkurrenten i öst konstitutivt för formeringen av ”Guldåldern”. Denna konkurrents fredliga abdikerande från den globala scenen efter 1989 sammanföll med den ovan beskrivna erosionen av ”Guldåldern”. Med facit i hand kan sägas att kapitalismens och arbetarrörelsens ”guldålder” var ett historiskt undantagstillstånd på väg från en kristid (katastrofernas tidsålder) till en annan. Man kan också uttrycka det som så att det borgerligt-kapitalistiska systemet gått tillbaka till sitt historiska ”normaltillstånd”.
Kan vi trettio år senare, när den globala dimman lättat en aning, fortfarande bara konstatera ”att en historisk epok har gått i graven”? Kan vi kanske även skönja konturen av en ny historisk epok eller åtminstone övergången till en sådan?
Vad kan vi urskilja när dimman lättar efter ”guldålderns” slut? Har det borgerligt-kapitalistiska systemet återgått till sitt normaltillstånd?
I en kommande artikelserie ska jag argumentera för att världen befinner sig i en historisk övergångsperiod som har avgörande implikationer för samhällsutvecklingen och för den nationella och internationella vänsterns strategier. De båda första artiklarna kommer att handla om två helt olika globala system:
- Den gamla, pre-columbianska världen (före 1492); det var en polycentrisk värld som bestod av tre huvudregioner uppbyggda kring Kina, Indien och den islamiska världen. Europa var en perifer birollsinnehavare. Det var inte Atlanten utan Indiska oceanen som var den viktigaste korsvägen för globalt utbyte av varor, idéer och kulturer. Kina var den främsta kraftkällan i utvecklingen. Den kinesiska civilisationen hade utvecklat en högkultur långt före den europeiska antiken. På många vetenskapliga och tekniska områden låg den kinesiska utvecklingen flera århundraden före Europas. Så sent som 1750 producerade Kina fortfarande 33 procent av världens alla färdigvaror medan Indien och Europa bidrog med cirka 23 procent vardera.
- I den andra artikeln kommer jag att skissera uppkomsten och utvecklingen av en helt ny typ av världssystem: vår nuvarande polariserade värld bestående av europeiskt eller atlantiskt centrum och olika periferier, båda resultat av kolonialisering och handelskapitalism och – sedan 1800-talet – av den globala kapitalistiska expansionens olika faser.
- I en avslutande artikel ska jag skissera den nuvarande övergångsperioden med dess möjligheter och ytterst stora faror.
Kalla kriget 2.0 som krislösningsmetod. Under den rådande övergångsperioden, vars huvudsakliga tendens är förändringen av styrkeförhållandena mellan det globala Väst och det globala Syd till det senares fördel. För närvarande utgör BRICS+-staterna förändringens främsta drivkraft. Denna utveckling konfronterar det globala Väst med en historiskt helt ny utmaning. Speciellt för Europa (= EU plus Storbritannien), som under några få sekler hade vant sig vid att (efter andra världskriget under USA:s hegemoni) vara världens centrum, gäller det att hitta en ny identitet och en därpå byggande internationell roll. Vad de europeiska eliterna hittills faktiskt har hittat på är en historisk repris: de satsar på en liknande krislösningsmetod som efter andra världskriget, nämligen att peka ut en nygammal (imaginär) yttre fiende, ryssarna, för att starta ett nytt kallt krig, Kalla kriget 2.0.
Russofobins återuppståndelse. Efter första Kalla krigets slut och sovjetkommunismens försvinnande tycktes russofobin ha slängts på historiens sophög. Men som i Albert Camus roman Pesten skulle det visa sig att bacillen till denna epidemi endast hade övervintrat i den samhälleliga kroppen för att kämpa sig fram till ytan igen, när det samhälleliga klimatet åter hade blivit gynnsamt. Med russofobins förnyade utbrott i samband med Rysslands anfallskrig i Ukraina (vars orsakar jag kommer att beskriva i en av de kommande artiklarna) inleddes en period som kan beskrivas som Kalla kriget 2.0. I Tyskland, förmodligen det nya Kalla krigets ledande makt i Europa, proklamerade dåvarande socialdemokratiske förbundskansler Scholz eine Zeitenwende, en ny historisk tid. Den korta ”fredsdividendens tid” efter Sovjetunionens implosion deklarerades i backspegeln som ett historiskt misstag. Den nya tidens lösen är därför massiv upprustning.
Den gamla rysskräcken bara övervintrade för att kämpa sig upp till ytan igen i och med Rysslands anfallskrig i Ukraina. Affisch från det svenska s k ”kosackvalet” 1928 då högern hotade arbetarväljarna med Moskva.
Som Martin Ljunge från Institutet för näringslivsforskning skriver i Dagens Nyheter (25/2 2025) måste Europa, efter ”USA:s närmande till Ryssland under president Trump”, ”omedelbart öka försvarsutgifterna till 5 procent av BNP”. Det var enligt honom ”en rimlig nivå under en period av försvarsuppbyggnad för att möta det hot som Ryssland utgör”. Båda gamla ”arbetarrörelsepartierna”, SAP och V, säger sig också ha kommit till ”insikten” i, som Magdalena Andersson uttryckte det på kongressen i slutet av maj 2025, att rikets säkerhet ”måste få kosta”.
Eftersom vi vet att krig och dess förberedelse är en ”idyll för affärsverksamhet”, kan det inte överraska att den Wallenbergägda försvarskoncernen Saabs rörelsevinst för 2024 års tredje kvartal ökade med 38 procent jämfört med samma period föregående år. Ett halvår senare, den 26 mars 2025, meddelade ekonomisajten placera.se under rubriken ”Hajp runt försvarsaktier” att Saabsaktieägare fått se börsvärdet öka rejält för Wallenbergsfärens vapentillverkare: ”72% har aktien stigit bara i år.”
I motsats till den allmänna stagnationen i den civila ekonomin och tomma kassor i den offentliga förvaltningen råder framtidsoptimism hos Saab: ”Vi ser fortsatt ökad efterfrågan”, gläds bolaget i en rapport, ”eftersom länderna i Europa har ett behov av att återuppbygga sina lager av försvarsmateriel, vilket kommer att kräva insatser under lång tid framöver.”
Upprustningen göder kapitalets samhälleliga makt. Redan efter den ekonomiska världskrisen 2008 inleddes ett angrepp på den fordistiska välfärdsregimens sociala framsteg. Denna tendens har under Kalla kriget 2.0 förvandlats till en immanent nödvändighet. Inför våra ögon sker en smygande övergång från ”guldålderns” welfare state till det nya Kalla krigets warfare state. Financial Times kolumnist Janan Ganesh vågade säga det rent ut: “Europe must trim its welfare state to build a warfare state.” Det finns inget sätt att upprusta utan nedskärningar i sociala utgifter.
Övergången från welfare till warfare state innebär inte bara en nedmontering av socialpolitiken. Det sker samtidigt en övergång från en ”grön” till en ”olivgrön” omställning genom att regeringarna placerar rustningsproduktionen och den militära teknikutvecklingen i centrum för sin samhällsekonomiska strategi. Om hela EU som planerat skulle öka försvarsutgifterna med 3,5 eller 5 procent skulle detta medföra en ökning av växthusgaserna på flera hundra miljoner ton och därmed driva på den globala uppvärmningen. Samtidigt förhindrar varje skattekrona, som kastas i gapet på Wallenbergarna et consortes för köpet av destruktiva krigsmedel, nödvändiga investeringar i klimatomställning, civil infrastruktur och i åtgärder för att bromsa den tilltagande ojämlikheten i samhället.
Under Kalla kriget 2.0 blir samhällskroppen anfrätt av denna toxiska blandning av militär upprustning, samhällelig militarisering och den därmed nödvändigtvis följande sociala nedrustningen och tilltagande inskränkning av en öppen demokratisk diskurs. Denna negativa korrelation skiljer sig fundamentalt från situationen under Kalla kriget 1.0.
En rekapitulation. Hur såg krislösningsmetoden ut efter andra världskriget? Som vi har sett bestod den av två olika men sammanhörande komponenter: Kalla kriget 1.0 och passiv revolution. Den senare innebar att de folkliga samhällsgruppernas intressen och strävanden delvis tillgodosågs, men omformades så att de kunde integreras i en reformistisk process. Resultatet var den fordistiska välfärdsregimen.
Det gemensamma mellan förra och vår tids krislösningsmetod är det kalla kriget mot samma imaginära yttre fiende, Ryssland; men i dag saknas den andra dåtida komponenten: den välfärdsstatliga transformationsprocessen under ledningen av en relativ stark arbetarrörelse. Som jag visat var denna styrka betingad av yttre omständigheter; den möjliggjordes av de specifika samhällspolitiska styrkeförhållandena i Europa som var ett resultat av den ekonomiska och politiska 1930-talskrisen som kulminerade i Andra världskriget och av de antifascistiska krafternas seger över Hitlertyskland och dess allierade.
I dag står den globala vänstern inför helt nya strategiska problem. Vi lever i en global krisartad övergångsperiod. Den centrala frågan därvid är: kommer eliterna i det globala Väst att fredligt acceptera den tilltagande försvagningen av globalt inflytande eller kommer Kalla kriget 2.0 att övergå till ett hett krig?
Det kinesiska ordet för kris består av två tecken: ett för ”fara” och ett för ”möjlighet”. Vänsterns, den internationalistiska vänsterns strategi måste syfta till att förhindra den krigiska krislösningsmetoden för att kunna utnyttja krisens nya möjligheter.