Jewish not Zionist, är titeln på en gripande, förtvivlad men samtidigt starkt manande bok av nya zeeländskan – eller Mahi Tai i Aotearoa, på maoris – Marilyn Garson, som utkom tidigare i år.
Det är nödvändigt med judiskt motstånd mot den politiska riktningen och statsprojektet sionism, för att återerövra en annan judendom och judenhet, skriver hon.
Håkan Blomqvist har läst.
På bilden: Global Jews for Palestine, London 2024 / Marilyn Garzon tv under en demonstration för Gaza i London med Dorothy Zellner och 200,000 andra.
Kulturen|Håkan Blomqvist
Garsons judiskhet står förenad med den nya zeeländska ursprungsbefolkningen maoris och palestinier. Men det hade inte alltid varit så. Uppvuxen i en miljö där sambandet mellan sekulär judiskhet och sionism tycktes självklar kom Garson att biståndsarbeta i Afghanistan i flera år och därpå under fyra år i Gaza fram till 2015. Medan hennes eget judiska engagemang hade tunnats ut sedan uppväxten kom åren i framförallt Gaza att bidra till en förnyad och förstärkt judisk identitet, även i religiöst avseende. Inte som trots eller opposition mot sina muslimska palestinska vänner, utan som behov av att bottna i det andligt judiska som hennes grannar gjorde i kärleksfull islam.
Tidigare hade Garson fjärmat sig från det judiska som hon alltmer associerade med vapenmakt mot palestinierna på Västbanken. Åren under den israeliska blockaden i Gaza och bombningarna 2014 med stora civila palestinska offer lämnade hon sin uppväxts föreställning att sionism och judendom var två sidor av samma mynt. Under dessa år, menar hon, förvandlades all liberal sionism till tomma ord och endast en radikaliserad högersionism återstod av det som en gång varit åtminstone en vision. Men judendomen själv var, fann hon, något långt större, djupare och äldre än sionismen. Ja, sionismen hade fram till Förintelsen varit en minoritetsriktning, länge ganska obetydlig, bland världens judar. Det var med krossandet av de judiska samhällena i Europa som sionismen kom att erövra positionen som stark kraft inom judenheten, förstås genom upprättandet av staten Israel med stormakternas stöd, men också genom den omfattande kristna sionismen.
USA:s kristna sionister – de evangelikala – brukar anges till trettio miljoner, påminner hon, medan antalet judar i världen uppgår till drygt femton miljoner varav okänt stort antal inte alls är sionister.
Vid återkomsten till Nya Zeeland engagerade hon sig i sin hemstads synagoga på nordön, den var så kallat progressiv med likabehandling av kvinnor och positiv till minoriteter, men när hon lyfte palestiniernas lidande och det israeliska förtrycket blev det tvärstopp. Boken skildrar en färd genom mobbning, hat och hot och anklagelser om nazism och antisemitism inte bara från församlingsmedlemmar utan också från judiska institutioner. Anklagad för ”radikalism” när hon manar till avståndstagande från folkmord i Gaza, menar Carson att det är sionismen som radikaliserats, inte judisk tro och dess djupt humanistiska värderingar med rikt judiskt liv utan sionism. Ja, en institution som angriper henne för antisemitism, the Israel Institute of New Zeeland,, leds inte alls av judar, konstaterar hon, utan av ickejudar.
Tillsammans med likasinnade bildar hon AJV – Alternative Jewish Voices of Aotearoa – för att verka för en utåtriktad, pluralistisk, antirasistisk och antisionistisk judiskhet. AJV verkar inte bara för gemenskap med palestinier, maoris och andra utsatta utan även för att nå Nya Zeeländska myndigheter med kunskap om judisk pluralism, att inte alls alla judar är sionister eller stödjer den israeliska staten. Tvärtom, den judiska tron och judenheten är inte bara långt större, bredare och brokigare än det politiska projektet sionism. I dess tretusenåriga historia utgör den politiska sionismen, understryker Carson, bara ett ögonblick. Och minns hur hennes 90-åriga mor, trots familjens liv i Israel, på ålderns höst förklarat att hon aldrig gillat sionismen eller att Israel som den stat det blev varit en god idé.
Till Carsons kamp för en judiskhet bortom eller som alternativ till sionismen hör ”makten att definiera”. I en grundlig genomgång av IHRAWDA menar hon att denna strider mot lagstiftning om mänskliga rättigheter. IHRA är den International Holocaust Remembrance Alliance som på Göran Perssons initiativ år 2000 skulle hålla minnet av Förintelsen levande för kommande generationer och motverka framtida folkmord. WDA står för Working Definition of Antisemitism – alltså arbetsdefinition av antisemitism, som organisationen antog 2016. Det är den definitionen, icke juridiskt bindande men understödd av ett 35-tal stater, Carson menar används som verktyg för att undertrycka avståndstaganden från israeliska folkrättsbrott och sionism och mot solidaritet med det palestinska folket.
En grundregel för att inte bedöma Israel genom antisemitiska glasögon har varit att behandla staten som alla andra vad gäller folkrätt och mänskliga rättigheter. Men, menar Carson, IHRAWDA ”ställer sionistisk identitetspolitik mot palestiniers och antisionistiska judars. Det omdefinierar utrymmet för att tala om palestinska rättigheter och strävanden. Det kallar ett flertal uttalanden från FN:s International Court of Justice (ICJ) mot pågående förbrytelser för antisemitiska. ”Det förbiser verklig antisemitism och hindrar verklig antirasism.”
Nu är det ju inte arbetsdefinitionen själv som agerar, utan hur och genom vilka den används. Men Carson menar att definitionen normaliserats i så hög grad att i en undersökning AJV gjorde 2023 kallade 93 procent av de tillfrågade aktioner och uttalanden mot den israeliska staten, dess ledare och väpnade styrkor, antisemitiska. Ungefär som hennes egen erfarenhet i församlingen.
Samtidigt skildrar Carson det pågående uppbrottet från den sionism som radikaliserats in i den pågående militariseringen, etniska rensningen och folkmordet. Alltfler församlingsmedlemmar hukar eller ser sig som judiska icke-sionister – men det räcker inte, menar hon. Det är nödvändigt med judiskt motstånd mot den politiska riktningen och statsprojektet sionism, för att återerövra en annan judendom och judenhet.
Genom AJV:s kontakter med amerikanska Jewish Voice for Peace och genom the International Jewish Collective for Justice in Palestina (IJCJP) kom Carsons första personliga uppbrott att förenas med hundratusentals, ofta unga judar världen över i strävan att skapa judiska gemenskaper som inte representerar förbrytelsen mot palestinierna. Vid IJCP:s första kongress i London 2024 med företrädare i sexton länder från sex kontinenter underströks gemenskapen mellan judar och palestinier mot rasistiskt förtryck, ockupation och folkmord. Och Carson avslutar:
”Rabbinerna som förde fram judiska böner till kongressen och Pesachmat till Gazas murar är redan allas rabbiner. Studenterna som deltog i campusaktionerna och teach-ins är redan allas vår stolthet. De tusentals judar som marscherar och protesterar i haven av demonstranter visar redan för sina grannar att Israel inte talar för oss. Vi talar för rättvisa. Vi tar tillbaka makten att definiera. Vi andas liv i det 21:a århundradets judiskhet.”
Marilyn Garson
Jewish not Zionist
Left of the Equator Press, New Zeeland
Circaidy Gregory Press, UK