Åter bortåt en halv miljon fransmän på gatorna på ett hundratal platser runt om i landet, tiotusentals offentliganställda i strejk. Tisdagens demonstrationer var utlysta av fackföreningarna med CGT i spetsen. I fokus stod protesterna mot Macrons ekonomiska politik och inte minst det magra utfallet av det möte om den sociala krisen som regeringen bjudit in arbetsgivare och fackföreningar till.
Utrikes| Kjell Östberg
De franska minimilönerna, SMIC, höjdes blygsamt men regeringen kunde inte lova när, eller ens om, hundratusentals offentliganställda skulle få sina löner höjda till den nivån. Inte underligt att vreden kokade under banderoller och de jätteballonger som fackföreningarna sluter upp bakom.
I Paris samlades 150 000. Demonstrationståget fyllde boulevarderna hela vägen från Nation till Place d´Italie. Visst utgjorde facken en betydande del, men det är ändå uppenbart att det är ungdomarna, elever och studenter som är de outtröttliga och som just nu utgör stommen i mobiliseringarna. Så klassiska paroller som Grève général (Generalstrejk) får göra sällskap med Rêve général (Gemensamma drömmar).
Även om de röda fanorna är sparsamt förekommande syns ett stort antal vänstergrupper från det stora vänsterpartiet LFI med partiledaren Mélenchon i spetsen till anarkosyndikalister.
Särskilt synliga var Lutte overière, en trotskistisk organisation med särskild inriktning på kampen på arbetsplatserna. Man har tryckt upp fyndiga paroller på små klisterlappar som många gärna sätter på sina jackor och väskor. Så tåget vimlar av Lutte Ovrières uppmaningar som “Ni chair à canon/Ni chair à patron/Vive la jeunesse/Vive la revolution. (Varken kanonmat eller göda chefer. Leve ungdomen. Leve revolutionen).
Och om några dagar är det dags igen, i den stora samordnade kampdagen som samlar ungdomsprotester från stora delar av Europa.
