Lars Karlsson hade just valts till ordförande för Gruvindustriarbetareförbundets avdelning 136 vid Bolidens Aitikgruva – Europas största koppargruva. När bolagsledningen ville skynda på utvinningen och förkorta gruvans livslängd med decennier sade gruvarbetarna nej. Den 22 oktober 1986 tystnade maskinerna. Strejken var olovlig, men den kom att förändra Aitiks framtid.
Och Lars Karlssons egen. Han avskedades av Boliden, avsattes som ordförande och uteslöts ur Gruv.
Fyrtio år senare lever gruvan fortfarande vidare – och konflikten väcker fortfarande samma grundläggande fråga: vem ska bestämma över produktionen?
Kommentar| Lars Karlsson
Tre dagars strejk som förändrade en gruvas öde – Aitik 1986 – när arbetarna stoppade planerna på att tömma gruvan till år 2000. Maskinerna, som normalt dånade i 120 decibel, stannade. Det var så tyst att en knappnål hade hörts falla. I Europas största koppargruva, strax söder om Gällivare, hade 500 gruvarbetare lagt ner arbetet. Samma kväll nådde nyheten in i Sveriges riksdag. I den allmänpolitiska debatten reste vänsterpartisten Jan Jennehag sig och sade: ”Läget i Malmfälten visar mycket tydligt skillnaden mellan borgerlig och socialistisk politik. Den ”vilda strejken” som nu pågår vid koppargruvan i Aitik klargör konflikten mellan företagsekonomiskt tänkande och arbetarnas självklara rätt att slåss för sin överlevnad.”
Det här var ingen lönekonflikt. Det var en politisk konflikt om vem som skulle bestämma över produktionen och om gruvans framtid. Det var en politisk strejk mot bolagets plan att förändra brytningsmetoden så att gruvan skulle vara tömd redan år 2000. Bakgrunden: Ny ägare och kortsiktig strategi. 1986 var ett omvälvande år för Boliden. Trelleborg AB började köpa aktier i bolaget och blev inom kort helägare. Boliden beskriver själva händelsen som starten på en turbulent period med stora omstruktureringar. Den nya ägaren var mer finansiellt inriktad och ville se snabbare avkastning på tillgångarna. Kopparpriserna hade under stora delar av 1980-talet legat historiskt lågt. För en låghaltig fyndighet som Aitik – där kopparhalten låg runt 0,4 procent – gjorde det långsiktig brytning mindre attraktiv ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv. Bolagets förslag gick ut på att intensifiera utvinningen och tömma den då kända malmkroppen till millennieskiftet.
Omkring 150 anställda skulle sägas upp och gruvan läggas ner. Mot detta stod arbetarna. Jag hade just valts till ordförande för Gruvs avdelning 136. Tillsammans med en kärna av stridbara arbetskamrater hade vi arbetat fram ett alternativt produktionsprogram. Planen, framtagen med stöd av arbetarkonsulter, gick ut på lägre utvinningstakt, större arbetarinflytande och en brytning som skulle räcka minst 30 år – med respekt för både malmen och de människor som arbetade i den. Det var inte en reformistisk justering. Det var en direkt utmaning mot kapitalets rätt att ensamt bestämma över produktionen. Strejken kvällen den 21 oktober 1986 fyllde Folkets Hus i Gällivare. MBL-förhandlingarna hade strandat. Det som i folkmun kallades ’tutan’ – arbetsgivarens rätt att efter avslutade MBL-förhandlingar fatta beslut oavsett de fackliga invändningarna hade segrat. Men något hände i salen. Ilskan växte. En överväldigande majoritet röstade för olovlig strejk. Tidpunkten bestämdes: klockan fyra på morgonen den 22 oktober skulle produktionen stoppas.
Jag var inte på plats när maskinerna tystnade. Senare på morgonen blev jag uppringd av platschefen Håkan Östlund. Då var strejken redan ett faktum. I tre dagar stod gruvan stilla. Bakom beslutet fanns mer än bara motstånd mot en nedläggningsplan. Det handlade om makten över arbetet och om framtiden för en hel bygd. Många gruvarbetare var bundna till företagets bostadslån – hus som både var trygghet och fängelse. Ett avsked kunde innebära att familjen förlorade hemmet. Priset blev högt. Trots att strejken uppmärksammades i riksdagen kom konsekvenserna snabbt. Jag uteslöts ur förbundet och avskedades från mitt arbete. A-kassan stämplade arbetslösheten som självförvållad. Socialdemokratiska arbetsförmedlingen gjorde klart att det inte fanns några jobb att hoppas på.
Den 6 november 1986 – drygt två veckor efter strejken – togs fallet upp i riksdagen. Arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon svarade på en fråga från Paul Lestander (vpk) om avskedanden i samband med arbetskonflikter. Hon bekräftade bakgrunden men vägrade egentligen att svara: ”Paul Lestanders fråga är ställd mot bakgrund av inträffade händelser vid Aitikgruvan i samband med en olovlig arbetskonflikt. Jag kan givetvis inte här gå in på något enskilt fall.” Lestander gick dock in på detaljerna och namngav strejkledaren: ”Det nya i den här frågan är att det mig veterligt faktiskt är första gången i den moderna historien som en fackordförande i Sverige avskedats i samband med en arbetskonflikt. Lars Karlsson har i en medlemsomröstning efter strejken getts fullständigt förtroende av sina arbetskamrater så när som på en deltagande vid mötet. Strejken var kollektiv och kollektivt beslutad. Samtliga deltog alltså i strejken. Men en enda person lyftes fram som syndabock, fråntogs sitt ordförandeskap, fråntogs sitt medlemskap i Gruvindustriarbetareförbundet och avskedades från sin anställning.”
Lestander använde fallet som ett principiellt argument mot hur medbestämmandelagen fungerade i praktiken – den lag som en gång hade kännetecknats som den största reformen näst efter allmänna rösträtten. Facit 40 år senare, efter strejken förändrades planerna. Gruvan lades inte ner. I stället expanderade den.
Produktionskapaciteten ökade stegvis: 16 miljoner ton i början av 1990-talet, 18 miljoner ton kring millennieskiftet, 36 miljoner ton 2010 och vidare upp mot 45 miljoner ton. Från år 2000 till 2025 har Aitik producerat metaller till ett realvärde på cirka 18,3 miljarder dollar – omkring 177 miljarder kronor i 2026 års penningvärde. Hela den produktionen hade aldrig kommit till stånd om bolagets ursprungliga plan hade genomförts.
Idag räknar Boliden med att gruvan ska fortsätta till 2048–2049. Samtidigt har expansionen haft ett högt miljöpris. Sandmagasinet och dammarna har vuxit enormt. Mark, vatten och landskap har påverkats kraftigt. Med dagens kunskap om klimatkrisen och gruvdriftens långsiktiga konsekvenser hade kanske motivet sett annorlunda ut. Jobb och försörjning ställdes 1986 mot en planerad avveckling. Idag ställs samma jobb mot miljökostnaderna av fortsatt och utökad brytning. Frågan om vem som ska bestämma över produktionen – och på vilka villkor – är dock densamma.
En reflektion är på sin plats.
Strejken varade bara tre dagar. Den var olaglig enligt gällande arbetsrätten. Den krossades av facklig och företagsmässig samverkan. Men den förändrade i praktiken gruvans framtid. Tre dagars kollektiv handling räckte för att stoppa en plan som skulle ha tömt gruvan till år 2000. I stället lever Aitik fortfarande, 40 år senare, som en av Europas största koppargruvor – driven av den gröna omställningens efterfrågan på koppar till elbilar, vindkraft och elektrifiering.
Priset blev högt. Jag uteslöts ur förbundet, avskedades från mitt arbete, stängdes ute från arbetsmarknaden och tvingades till en lång personlig kamp för att försörja mig och min familj. Samtidigt visar fallet hur en lokal konflikt kan nå ända in i riksdagen och bli ett principiellt argument i debatten om arbetarnas rättigheter. Ingen förändring kommer utan dem som vågar utmana makten över produktionen. Det gällde 1986. Det gäller fortfarande.
Historien om Aitik handlar därför om mer än tre dagars strejk hösten 1986. Den handlar om arbetarnas möjlighet att påverka produktionens inriktning och om hur kollektiv handling kan förändra beslut som påstås vara ekonomiskt ofrånkomliga. Fyrtio år senare är frågan fortfarande densamma: Ska avgörande beslut om arbete, naturresurser och människors framtid fattas enbart utifrån kortsiktig lönsamhet – eller ska de som skapar värdena också ha makt över dem?
Strejken i Aitik och att Lars Karlsson fick sparken både från Boliden och blev utesluten ur Gruv var en stor nyhet för 40 år sen, här skriver kolumnisten Åsa Moberg om den i Aftonbladet.
Källor : • Riksdagens protokoll 1986/87:13, 22 oktober 1986 (Jan Jennehag om den pågående strejken). • Riksdagens protokoll 1986/87:20, 6 november 1986 (Anna-Greta Leijon och Paul Lestander om avskedandet av Lars Karlsson).
• Bolidens egen historik om Trelleborgs övertagande 1986. • Produktions- och värdeberäkningar baserade på offentliga data för Aitik 2000–2025 (inflationsjusterade till 2026 års penningvärde). • Uppgifter från Lars Karlsson.
Fakta om Aitikstrejken 1986:
Datum: 22–24 oktober 1986 Plats: Bolidens Aitikgruva utanför Gällivare Deltagare: omkring 500 gruvarbetare Bakgrund: protest mot bolagets planer att öka brytningstakten och förkorta gruvans livslängd
Följder: Lars Karlsson uteslöts ur Gruvindustriarbetareförbundet och avskedades från Boliden.
Planerna på en snabb avveckling av gruvan genomfördes aldrig.