Den korta massflykten till Ceuta gav Kristersson och kompani hopp om att åter kunna bygga en valrörelse på invandringsskräck. Nu krävs att arbetarrörelsen och vänstern slår tillbaka deras försök att styra debatten in på villospår.
Kommentar | Lars Henriksson
De behövde ingen betänketid, varken Kristersson, Busch eller Mohamsson och naturligtvis inte Åkesson. Efter förra torsdagens massflykt till Ceuta var deras reflexmässiga budskap detsamma: Invasion! Kris! Spanien måste stänga gränsen! Faktakoll var inte att tänka på. Som att Ceutas gräns sedan länge är stängd mot Marocko och att den spanska exklaven dessutom i väsentliga delar inte är en del av Schengenområdet spelade naturligtvis ingen roll. Inte heller att det stora flertalet hade promenerat tillbaka till Marocko redan på fredagen, dagen innan Tidögänget tillsammans med 21 regeringar skickade ett brev till EU-kommissionen där de kritiserade Spanien och begärde ett krismöte.
Den kris de pratade om gällde inte något som pågick i Nordafrika. Ännu mindre gällde deras engagemang att ytterligare några människor lagts till de 1 494 som i år drunknat på Medelhavet i desperata flyktförsök. Krisen pågick istället på betydligt närmare håll, i deras egna dödsdömda valkampanjer. Plötsligt tändes en glimt av hopp och bakom de barska krisuttalandena hade partiledarna svårt att dölja sin entusiasm. Äntligen en öppning i ett hopplöst opinionsläge! Äntligen en chans att göra den hotfulla invandringen till valtema! Troligen sattes den moderata kampanjstaben direkt på uppgiften att uppdatera bilden från 2022, ni vet den där med en jaktklädd Kristersson, som med armarna i kors och hårdhandskarna på står i skogen, tittar oss myndigt i ögonen och säger: Stärk gränsen!
Det är svårt att utse någon vinnare i deras korta cynismrace men migrationsminister Forsell ligger bra till med sin snabba analys; att situationen “ytterst [är] en följd av den migrationspolitik som den spanska socialistregeringen drivit.”
I själva verket är det som “ytterst” får tusentals unga människor att riskera livet för att ta sig bort från sitt hemland något helt annat: vidriga livsvillkor under den korrupta och stormrika kungafamiljens välde. I år dessutom förvärrade av samma sorts hetta, torka och bränder som hemsöker Europa, bara ännu några grader värre.
Exakt vad som hände i Ceuta är oklart men mycket talar för att anstormningen ägde rum med den marockanska regimens goda minne för att, precis som 2021, sätta press på Spanien. Premiärminister Pedro Sanchez hade nyss besökt Algeriet för att knyta närmare förbindelser med landet som är i konflikt med Marocko om Västsahara. Med sitt snabba angrepp på den spanska regeringen gick Tidögänget och deras likasinnade, danska socialdemokrater, italienska fascister liksom Trump och hans anhang, villigt deras ärenden. Det passade så bra in i deras egen dagordning att straffa regeringen Sanchez för att den inte marscherat i takt när det gällt frågor som Israels folkmord, USA:s angrepp på Venezuela, kriget mot Iran eller synen på invandring. Och för de svenska Tidöministrarna handlar det som sagt om ännu viktigare saker: deras egen politiska framtid.
Även om Tidöpartiernas besvikelse nu är stor över att krisen var så kortvarig kan vi räkna med att “Ceuta” och “flyktingkrisen 2015” kommer att höras i de flesta valtal de kommande sex veckorna.
I SD-högerns mediala träskmarker rullar skräckvisionerna av invaderande utomeuropeiska horder vidare och mer välkammade borgerliga ledarsidor gör sitt bästa för att hålla den snabbt överståndna krisen vid liv. Som boken Den långa bluffen (nyligen recenserad i Internationalen) visar rör den offentliga debatten sällan sakernas verkliga tillstånd, särskilt inte när det gäller migration. Istället är det vad de offentliga debattörerna utser till problem som de sedan diskuterar, alldeles oavsett verkligheten. Den som hoppades på att de svenska socialdemokraterna skulle stå emot och rycka ut till sina spanska partivänners försvar lär bli besviken. Deras svar på Tidöpartiernas angrepp är istället att jamsa med och att skryta med att det minsann är deras parti som ligger bakom den ”strama” migrationspolitiken genom den migrationspakt som Ylva Johansson drivit igenom som EU-kommissionär.
All erfarenhet visar att en sådan taktik, att ligga nära den rasistiska högern för att försöka ta ifrån dem frågan om motstånd mot invandring, aldrig har fungerat. Det har bara stärkt högern och cementerat fast bilden av invandring som problem. De ekonomiska, politiska, och inte minst, klimatmässiga orsakerna till flyktingströmmarna kommer bara att öka och varken högre murar eller fler gränsvakter kommer att lösa detta. Istället för att luras med i högerns fästningsbygge behöver arbetarrörelsen ge svar som handlar om solidaritet med dem som kämpar i Marocko och alla andra fattiga länder. Att inse att deras fiender är våra fiender och att deras kamp också är vår.
Den socialistiska marockanska tidningen al mounadil-a skriver trots allt hoppfullt efter helgens händelser i Ceuta:
“Det allt hårdare klassförtrycket i vårt land ger upphov till olika reaktioner, varav de negativa tar formen av en illusorisk flykt från den bittra verkligheten … … Det tar också formen av en faktisk flykt så snart en lucka öppnas i gränsbarriärerna, särskilt i landets norra del. Dessa flyktingar är en del av kapitalismens offer som inte sett någon annan utväg än att chansa och ta risken att fly över gränsen, precis som fångar som flyr från fängelset… … bilden av den framgångsrika invandraren – som räddat sig själv och hjälper sin familj genom att skicka hem pengar – fortsätter att spöka i fantasin hos hundratusentals unga människor som fallit offer för arbetslöshet och utnyttjande, Och precis som i ett spel är en enskild vinst bland tusentals förlorare en drivkraft för att ta risker, tusentals efter varandra.
Men det är inte den negativa reaktionen på klassförtrycket som dominerar, och detta väcker hopp i Marocko där den sociala bomben sväller och trycket inuti den ökar. Till exempel bevittnade regionen Azilal under april, maj och juni i år massiva folkmarscher som krävde sociala rättigheter, ett slut på den geografiska och digitala isoleringen samt värdighet.”