Kommentar

Tidöregeringen åberopar ”kristna värderingar” men driver igenom en allt brutalare migrationspolitik – där till och med retroaktiv lagstiftning diskuteras. Nu höjs kritiken från oväntat håll. Pratet om ”kristna värderingar” används för att motivera stängda gränser och hårdare tag mot migranter. Men i Svenska kyrkan växer motståndet. På ett seminarium i Stockholm riktade Svenska kyrkans biskop i Stockholms stift, Andreas Holmberg, en svidande kritik mot regeringens politik och kallade den ”inte värdig en civilisation”.

”Röda linjer” har blivit ett återkommande begrepp i svensk politik, det tänkt att signalera principfasthet. Men alla röda linjer fyller inte samma funktion. Inför valet 2026 riskerar både krav på regeringsmedverkan och förhandsveto mot vänsterpolitik att bidra till en politisk låsning där klassintressen döljs bakom taktiska positioneringar samtidigt som den svenska höger–SD-regeringen ges andrum.

Under många år har jag läst Lena Mellins krönikor i Aftonbladet. Jag har långt ifrån alltid hållit med henne, men hon har ofta fått mig att stanna upp och begrunda det hon skriver. Det är en styrka.
I lördagens Aftonbladet kom dock ett bottennapp. Där jämför Mellin Donald Trump och Vladimir Putin med Greta Thunberg. Alla, menar Mellin, lider av hybris.

Efter USA:s kriminella militära intervention i Venezuela pekar nordamerikanska medier på att Washington nu planerar att gå vidare mot Kuba. Det är samma typ av hot och destabilisering som tidigare riktades mot Nicolás Maduros regering och som kulminerade i kidnappningen av Venezuelas president.
Och de som idag planerar nya angrepp mot Kuba vet mycket väl att landet – till skillnad från Venezuela – är resultatet av en segerrik revolution. Det kubanska samhället har formats under konstant belägring och är härdat av decennier av ekonomisk krigföring, mediekampanjer och militära hot.

Ännu en gång visar LO:s årliga rapport Makteliten att direktörernas löner fortsätter att dra ifrån alla andra. Och ännu en gång spelar de fackliga ledningarna lika förvånade som vanligt.
Lars Henriksson kommenterar.

Jag läser i Aftonbladet en rubrik om ett ”Brittiskt raseri mot Trumps utspel”. Bra, tänker jag först. Bra, att den där fega Labourledaren Starmer äntligen rätar på ryggen. Men sen ser jag att det som Starmer är upprörd över är att Trump sagt att Nato-allierade ”höll sig bakom” under kriget i Afghanistan. Att USA aldrig behövde Storbritanniens hjälp i kriget i Afghanistan. Det tycker Starmer är ”förolämpande och uppriktigt sagt motbjudande”. En åsikt han delar med den brittiska högerextremisten och ledaren för Reform UK, Nigel Farage.
Läs Anders Frauruds kommentar.

Under senare tid har läget för den självstyrande regionen Rojava i nordöstra Syrien förvärrats markant. Omfattande områden har gått förlorade i en av den syriska regimen iscensatt militär offensiv. Uppgifter om att civilbefolkning utsatts för allvarliga övergrepp har sipprat ut och över hela världen har manifestationer i solidaritet med det kurddominerade styret i Rojava genomförts. Dessutom har en medlem i aktivistgruppen Rojavakommittéerna häktats efter aktioner utanför två svenska ministrars privata bostäder.

Den 3 januari utsattes Venezuela för ett öppet militärt angrepp från USA. Efter månader av militär upptrappning och hot utanför landets kuster genomfördes en operation som kulminerade i kidnappningen av president Nicolás Maduro och hans hustru Cilia Flores. Angreppet är ett flagrant brott mot Venezuelas suveränitet och måste fördömas utan förbehåll.
Men aggressionen väcker också obekväma frågor.

Grönland är inte längre bara en vit tom fläck på kartan. Det är en spegel av vår tid, där isen smälter och med den också den internationella rättsordningen. Det skriver Alex Fuentes om Trumps krav på Grönland och en växande oro bland Nato-länderna. När den smältande isen i norr blottlägger nya territorier och nya resurser, demonstreras också imperialismens nakna väsen.

Det skådespel Donald Trumps utspel och presskonferenser bjuder på skapar både förfäran och häpnad. Liksom famlande efter förklaringar. De vanligaste är nog galenskap eller olika diagnoser. Vi utesluter ingalunda dessa förklaringar men de måste ses i kombination med andra faktorer.Så låt oss ge oss i kast med det aggressiva, arroganta och hänsynslösa beteendet som idag har sin utgångspunkt i Vita Huset.