Inför den avgörande presidentvalsomgången den 25 oktober står Brasilien inför ett historiskt vägval. Flávio Bolsonaro, arvtagare till den brasilianska extremhögerns politiska projekt och allierad med Donald Trumps internationella högeroffensiv, kan erövra presidentposten. Men samtidigt som bolsonarismen flyttar fram sina positioner har en mäktig folklig mobilisering vuxit fram över hela landet. Hundratusentals människor demonstrerar under parollen ”Bolsonaro aldrig mer!”. Valutgången är oviss, men en sak står klar: kampen om Brasiliens framtid avgörs inte enbart vid valurnorna.
Kommentar | Alex Fuentes
Brasilien kokar av politisk aktivitet. Sedan den första omgången av presidentvalet den 4 oktober har landets gator och torg fyllts av människor som vägrar acceptera tanken på bolsonarismens återkomst till presidentmakten. Familjer, arbetare, ungdomar och människor från skilda samhällsskikt har tillsammans med fackföreningar, sociala rörelser, studentorganisationer och vänsterpartier slutit upp bakom ett gemensamt krav: Bolsonaro Nunca Mais! – Bolsonaro aldrig mer!
Det handlar om betydligt mer än traditionella valmöten. Demonstrationerna uttrycker en växande insikt om vad som står på spel: inte bara vem som ska styra Brasilien under de kommande åren, utan vilken samhällsutveckling som väntar landets arbetande befolkning och vilka konsekvenser en seger för extremhögern skulle få för hela Latinamerika.
Under oktober har stora manifestationer genomförts i bland annat Rio de Janeiro, Santos, Recife, Curitiba, Niterói, Campinas, João Pessoa, Belém, Porto Alegre, Natal och Salvador. Även nyvalda vänsterparlamentariker har deltagit, däribland företrädare för det radikala vänsterpartiet PSOL, Partiet för socialism och frihet. I São Paulo har Avenida Paulista, en av landets mest symboliskt laddade politiska mötesplatser, förvandlats till ett hav av röda fanor. En väldig folkmassa samlades för att demonstrera mot extremhögern och ge sitt stöd till president Luiz Inácio Lula da Silva. Det är en styrkedemonstration med en politisk innebörd som sträcker sig långt bortom valrörelsens sista dagar. Den visar att bolsonarismen, trots sina betydande valframgångar, möter ett omfattande och organiserat motstånd.
Den första valomgången blev en allvarlig varningssignal. Flávio Bolsonaro fick 47,03 procent av rösterna, mot 45,16 procent för Lula. Skillnaden motsvarar drygt två miljoner röster. Samtidigt stärkte extremhögern sin ställning i kongressen och i flera delstater. Det är en utveckling som inte kan avfärdas som en tillfällig högervåg. Bolsonarismen har visat att den förfogar över en djup social och politisk förankring, även efter Jair Bolsonaros nederlag 2022 och hans senare fängelsedom för inblandning i kuppförsöket efter valet.
Flávio Bolsonaro representerar kontinuiteten i detta reaktionära projekt, men under nya internationella förhållanden. Donald Trumps återkomst till Vita huset har gett extremhögern i Latinamerika en mäktig bundsförvant. Tillsammans med Javier Mileis regering i Argentina skulle ett Bolsonaro-styre i Brasilien innebära en dramatisk förstärkning av den internationella ytterhögerns positioner.
Brasilien är inte vilket land som helst. Det är Latinamerikas största ekonomi, en central politisk aktör på kontinenten och en betydelsefull medlem av BRICS. En regering som orienterar sig mot Trumps geopolitiska strategi skulle kunna förändra styrkeförhållandena i hela regionen. Risken är inte bara en utrikespolitisk kursändring. Det handlar om möjligheten att Brasilien blir en central stödjepunkt för Washingtons försök att återupprätta och befästa sin dominans över Latinamerika, samtidigt som USA försöker begränsa Kinas växande ekonomiska och politiska inflytande. En seger för Flávio Bolsonaro skulle därför inte bara vara ett nederlag för den brasilianska vänstern. Den skulle kunna bli en strategisk framgång för den globala extremhögern.
Men extremhögerns framgångar kan inte förklaras enbart genom dess propagandaapparat, religiösa nätverk eller stöd från ekonomiskt mäktiga intressen. Det är också nödvändigt att granska Lulas regeringspolitik. Lulas tredje mandatperiod har präglats av försök att genomföra sociala reformer inom ramen för kompromisser med den brasilianska borgarklassen och de konservativa krafter som dominerar stora delar av kongressen. Vissa reformer har förbättrat levnadsvillkoren för delar av befolkningen, men förändringarna har varit otillräckliga i förhållande till de enorma sociala behoven. För miljontals arbetande brasilianare är vardagen fortfarande präglad av ekonomisk osäkerhet, låga inkomster, otrygga anställningar och bristfällig offentlig service. De sociala klyftorna består och de ekonomiska maktförhållandena har i grunden lämnats orörda.
Här ligger en av vänsterns centrala motsättningar. Lula har försökt förena reformer till förmån för de fattiga med en ekonomisk politik som inte på allvar utmanar kapitalets makt. Men denna klassamarbetspolitik har också begränsat möjligheterna att genomföra de förändringar som stora delar av hans väljarbas förväntade sig. Samtidigt har regeringens politiska berättelse i alltför hög grad blickat bakåt. Lula har påmint väljarna om tidigare sociala framsteg och om farorna med Jair Bolsonaros styre. Men för människor som kämpar med dagens problem räcker det inte att få höra hur mycket värre situationen var tidigare. De vill veta hur framtiden ska bli bättre.
Det är i detta politiska tomrum som extremhögern försöker vinna terräng. Den exploaterar människors missnöje, riktar frustrationen mot utpekade fiender och erbjuder auktoritära lösningar på problem som ytterst har sina rötter i samhällets ekonomiska och sociala strukturer. Att besegra bolsonarismen kräver därför mer än att försvara det som redan uppnåtts. Det kräver ett politiskt alternativ som kan återge arbetarklassen och de folkliga skikten tron på att samhället faktiskt går att förändra. Det behövs inte bara en annan retorik, utan en annan politik.
En politik som bryter med den klassallians som underordnar dem som lever av sitt arbete under kapitalets intressen. ”Bolsonaro aldrig mer” är en paroll som förenar miljontals brasilianare. Men för att göra den till verklighet krävs mer än en valseger. Det krävs en vänster som inte bara förmår stoppa extremhögern, utan också angripa de samhällsförhållanden som gång på gång ger den nytt liv. Och oavsett vem som tillträder presidentposten kommer de krafter som nu fyller Brasiliens gator att ställas inför samma historiska uppgift: att omvandla motståndet mot extremhögern till en självständig politisk kraft med förmåga att förändra samhället.
