Nästa vecka öppnar årets FN-möte om klimatet, COP31, i Turkiet. Inför mötet flaggar flera nya FN-rapporter om att målet om högst 1,5 graders uppvärmning inte längre går att nå, och att behoven av anpassning till klimatkrisens oundvikliga effekter är mycket större än beräknat.
Är det kört nu?
Kommentar | Göran Eklöf
I förra veckan bekräftade FN:s miljöprogram vad som redan var uppenbart: Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader är överspelat. Deras Emissions Gap Report 2026 säger att den globala medeltemperaturen i bästa fall kan peaka på omkring 1,7-1,8 grader över förindustriell nivå omkring år 2050.
Sedan, menar de, finns det en 50-procentig chans att temperaturen ska kunna minskas igen till under 1,5 grader före sekelskiftet.
Men för att det ska vara möjligt måste, till att börja med, koldioxidutsläppen sänkas med nästan 70 procent de närmaste 15 åren. Därefter måste ofattbara mängder koldioxid – omkring 320 miljarder ton – avlägsnas ur atmosfären genom en kombination av ökat upptag i mark och växtlighet, mekanisk infångning och förvaring av koldioxid ur luften (så kallad CCS).
Det är, säger rapporten med en stark underdrift, ”osäkert” om detta är möjligt. De CCS-anläggningar som finns idag har en sammanlagd kapacitet att fånga in 0,064 miljarder ton om året.
Dessutom beräknas uppvärmningen, med nuvarande policys, nå upp till 2,8 grader till sekelskiftet. Och även om alla länder genomför vad de lovat i sina klimatplaner så skulle det bara minska uppvärmningen till omkring 2,6 grader. Den prognosen är sämre än förra året, som en direkt följd av USA:s politik.
Tanken om att låta den globala uppvärmningen passera 1,5-gradersgränsen under en period, och att senare ”återställa” den genom tekniska lösningar kallas för ”overshoot”, eller överskridande. Utöver CCS så förutsätter den ofta olika spekulativa former av det som kallas geoengineering (till exempel att avskärma solinstrålningen med speglar i rymden och konstgjorda moln, eller att gödsla världshaven för att binda mer kol i alger).
Idéer om overshoot har ibland fungerat som en snuttefilt mot klimatångest, men också utnyttjats aktivt av både näringslivsintressen och politiker som en avledningsmanöver för att kunna skjuta upp avvecklingen av fossilberoendet.
Ingen anledning till oro – våra barnbarn fixar detta!
Men nu har det som tidigare varit en flykt från ansvar blivit till en nödvändighet. Att inte försöka minska uppvärmningen när den väl har peakat är inte ett alternativ.
Samtidigt riskerar visionen om att återställa temperaturen i framtiden att användas som en ursäkt för fortsatt passivitet. Kan man vända ner från 1,8 grader så kan man väl också vända ner från 2,6 eller 2,8. Men som en annan ny FN-rapport – Limiting Overshoot – visar så spelar varje tiondels grad roll, eftersom de påverkar riskerna för extremväder, översvämningar, skogsbränder, stigande livsmedelspriser och en mängd andra faktorer som påverkar människors liv och hälsa under overshoot-perioden.
Vi ser redan idag vad en global uppvärmning som närmar sig 1,5 grader ställer till med. Sommarens värmeböljor tros ha orsakat 50 000 dödsfall bara i Europa, och den ena skogsbranden efter den andra har härjat som en löpeld över kontinenten. Temperaturen i världshaven slog rekord redan i juni, när årets El Niño – som väntas överträffa alla tidigare med god marginal – bara just hade börjat.
EU-kommissionen presenterade i förra veckan ett ”ramverk för klimatresiliens” för att stärka förmågan att förbereda för och hantera klimatrisker. Förslaget utgår från att Europa kommer att se en uppvärmning på upp till tre grader före sekelskiftet. Att anpassa Europas infrastruktur och ekonomi till framtida klimatförhållanden väntas kräva investeringar på cirka 70 miljarder euro per år, enligt kommissionen. Men förslaget innehåller inga nya pengar.
Utöver de accelererande klimatförändringarna borde sanktionerna mot rysk export av olja och gas, tillsammans med effekterna av USA:s och Israels krig mot Iran, driva på för en snabbare avveckling av fossilberoendet. Och visst har det ökat medvetenheten på många håll. Men utvecklingen inom EU går på många sätt ändå i motsatt riktning. Klimatpolitiken försvagas systematiskt på flera fronter:
– När målet att minska EU:s klimatutsläpp med 90% fram till 2040 spikades för ett år sedan infördes en bakdörr där länder tillåts att tillgodoräkna sig upp till 5% minskningar från klimatprojekt i länder utanför unionen.
– EU krav att klimatutsläppen från nya lätta fordon ska upphöra år 2035 – i praktiken ett förbud mot försäljningen av nya bilar med förbränningsmotorer – håller på att mjukas upp. Kommissionen vill nu minska dem med 90%, men de konservativa, liberala och socialdemokratiska grupperna i EU-parlamentet vill gå längre än så.
– Initiativ har tagits för att skjuta upp införandet av det nya utsläppshandelssystemet för byggnader och vägtrafik (ETS2), som är planerat till 2027, med åtminstone tre år.
– Införandet av de nya EU-regler som syftar till att minska utsläppen av metan från utvinning och hantering av importerad olja skjuts också det upp med tre år. Metan är den näst största källan till klimatförändringarna, efter koldioxid.
Sverige under Tidö har – förstås – inte varit bättre. Regeringen har medvetet låtit de inhemska utsläppen öka, inte minst genom att gödsla skattepengar på att sänka priserna på bensin och diesel. Under mandatperioden beräknas den subventionen ha kostat 67 miljarder kronor. De har dessutom avskaffat flygskatten, femdubblat driftstöden till flygplatser, och aktivt verkat för fler flyglinjer till Arlanda. För att öka inrikesflyget i Sverige vill nu Svedavia införa en ”ganska kraftig rabatt” på flygplatsavgifterna för flygbolag som har flera avgångar per dag från små flygplatser.
Samtidigt som klimatkrisen fördjupas så är det alltså ett Europa som överlag backar i den egna klimatpolitiken, som nu reser till Turkiet för att delta i klimatkonventionens 31:a partsmöte (COP31) som inleds på måndag. Men för att ens komma i närheten av den begränsade ”overshoot” som FN-rapporterna talar om måste takten i utfasningen av de fossila bränslena öka radikalt. Och det måste göras inom ramen för en rättvis omställning som ger inflytande till och skyddar fattigare och svagare grupper, både internationellt och inom varje land.
Förra årets COP höjde målet för internationell klimatfinansiering från 100 miljarder USD per år till 300 miljarder 2035. Enligt OECD har det tidigare målet nåtts, men deras siffror är kraftigt uppblåsta eftersom många länder också rapporterar lån som bidrag: Enligt biståndsorganisationen Oxfam var det korrekta beloppet för 2024 snarare mellan 33 och 45 miljarder.
Skyddet av de mest utsatta måste stå i centrum också när det gäller klimatfinansieringen. Förra årets COP30 beslutade att tredubbla stödet för klimatanpassning, från ca 30 miljarder USD (med OECD:s sätt att räkna) till 90 miljarder 2035. Men nu i förra veckan visade ännu en FN-rapport att behovet ligger en bit över 300 miljarder. För att möta behoven av klimatanpassningen skulle anslagen alltså behöva tredubblas än en gång.
Men eftersom den mesta klimatfinansieringen kommer från givarländernas biståndsbudgetar så riskerar bidragen att minska snarare än öka, i takt med att allt fler länder skär ner på biståndet. I Sverige minskade Sidas klimatbistånd med hela 25% mellan 2024 och 2025, mest till följd av nedskärningar och omfördelningar av biståndet som Tidö-regeringen beslutat om.
Även om vi kan förvänta oss rapporter om några små framsteg på COP31 så kommer klimatpolitiken inte att skärpas på något avgörande sätt utan en kraftigt ökad press underifrån. De stora demonstrationerna i Stockholm och Göteborg inför valet i september visar att klimatfrågan fortfarande kan mobilisera trots flera år av motgångar och relativ tystnad. Nu måste nya initiativ till för att återuppbygga en rörelse som kan driva på den nya regeringen – hur den än kommer att se ut.
Bilden: Sommarens värmebölja orsakade 50 000 dödsfall bara i Europa, var det bara början?