Det tog inte lång tid. Knappt hade Halimo Nuur utsetts till kommunalråd för Vänsterpartiet i Malmö förrän Expressen drog i gång en medial offensiv mot henne. Ännu en socialistisk aktivist, ännu en rasifierad kvinna med muslimsk bakgrund, ställs vid skampålen. Och som så ofta riskerar misstänkliggörandet att bli viktigare än proportionerna.
Opinion | Alex Fuentes
Halimo Nuur är ingen politisk duvunge. Hon har sina rötter i Rosengård, är förankrad i sociala rörelser och har under lång tid engagerat sig mot rasism, diskriminering och sociala orättvisor. Hon representerar en del av arbetarklassen vars röster alltför sällan får höras i den etablerade politiken. I kommunalvalet fick hon dessutom ett starkt personligt väljarstöd.
Nu handlar Expressens granskning om inlägg som Halimo tidigare delat på sociala medier, bland annat så kallade konspirationsteoretiska påståenden i anslutning till Epstein-affären och kritik av västvärldens ”civilisation”. Halimo har själv medgett att hon återpublicerat material utan tillräcklig granskning, tagit bort inlägg och uttryckligen tagit avstånd från antisemitism, rasism och konspirationsteorier.
Det är en viktig distinktion. Att kritisera ogenomtänkta delningar är en sak. Att därifrån antyda att en socialistisk politiker med muslimsk bakgrund skulle företräda en antidemokratisk eller islamistisk agenda är något helt annat. Den som gör sådana anklagelser måste också kunna belägga dem. Vi känner igen mekanismerna. När rasifierade vänsteraktivister tar plats i offentligheten tycks misstänksamheten aldrig vara långt borta. Deras uttalanden granskas inte bara politiskt, utan riskerar att filtreras genom föreställningar om religion, ursprung och tillhörighet. Det som hos andra skulle kunna betraktas som ett misstag kan hos dem förvandlas till ett ifrågasättande av hela deras demokratiska legitimitet.
Detta sker i ett politiskt klimat där islamofobi normaliseras, där solidaritet med Palestina misstänkliggörs och där gränsen mellan berättigad kritik och politisk brännmärkning alltför ofta suddas ut.
Ingen socialist står över kritik. Inte heller Halimo Nuur. Men kritik måste vara saklig, proportionerlig och fri från rasistiska insinuationer. Att försvara henne innebär inte att försvara varje ord hon skrivit eller varje inlägg hon delat. Det innebär att vägra acceptera att politiska misstag används som förevändning för att misstänkliggöra en människas hela politiska gärning.
Vi som känner Halimo Nuur och under åratal följt hennes kompromisslösa kamp mot rasism och klassorättvisor, för feminism och socialism, känner också igen mönstret. Ännu en gång riktas strålkastarna mot en av Vänsterpartiets konsekventa och stridbara aktivister – inte för att synliggöra hennes politiska gärning, utan för att misstänkliggöra henne.
Det är bara att bege sig till Rosengård och tala med människorna där. Halimo är ingen politiker som byggt sin ställning i maktens korridorer. Hon är en folkligt förankrad socialist, med rötterna i den verklighet där klassamhällets orättvisor och rasismens konsekvenser gör sig påminda varje dag. Nu ska också hon brännmärkas. Det är svårt att inte se ett mönster.
Att försvara Halimo Nuur handlar därför om mer än solidaritet med en enskild socialist. Det handlar om att vägra acceptera att rasifierade socialister misstänkliggörs och tystas när de tar plats i politiken. Försvaret av Halimo Nuur är inte bara en självklarhet. Det är en politisk nödvändighet.
Halimo Nuur har fått väljarnas förtroende. Hon har rätt att bedömas utifrån sin politik, sina handlingar och sitt ansvar som folkvald – inte utifrån de fördomar som hennes motståndare kan försöka mobilisera.
Till försvar för Halimo Nuur! Och till försvar för alla de röster som vägrar låta sig tystas.