Några av oss har nog sett Mandelsons namn skymta förbi i forsen av nyheter och ingen har väl kunnat missa Epsteins. Men hur många har hört talas om Ján Ludvík Hyman Binyamin Hoch?
Här kommer hans historia.
Kulturen| Bodil Carlsson
Intrigen är för lång och invecklad för ett filmmanus och osannolik även som spänningsroman, trots de klassiska ingredienserna med stora pengar och ett oklart slut med flera misstänkta. Shakespeare kunde ha skrivit storyn, van som han var att stoffera sina skurkar i bjärta lager av list och lystnad; men den dramatiska död inför öppen ridå som han gillade lyser med sin frånvaro. Ridåerna är fördragna. Det heter att verkligheten överträffar dikten och så kan man tycka om det här levnadsödet; men då glömmer man att det är den verklighet vi tillåter som är osannolik, inte människorna som skapas av den.
Mannen med det långa namnet föddes hursomhelst för bara drygt hundra år sedan som det första av nio barn i en fattig judisk familj i en liten by i det som då var Tjeckoslovakien – ett nyblivet land, som fem år tidigare förklarat sig fristående från Österrike-Ungern. Skildringar av Jan Ludwigs start i livet handlar om ett tvårums träkyffe med jordgolv inne och dassgrop på bakgården. Föräldrarna var jordbruksarbetare. Omgivningen var antisemitisk nog; när Nazi-Tyskland invaderade 1939 pluggades Hoch Torah och Talmud på en yeshiva, men fastän han bara var sexton år, förstod han vad som var på väg. Han klippte av sina ortodoxa tinninglockar och stack. Sina föräldrar och syskon såg han aldrig mera. En av hans söner berättade många år senare, att Hoch kunde sitta och stirra på foton från Auschwitz för att se om han kände igen deras ansikten.
Han anslöt sig till den tjeckiska motståndsrörelsen, men när Nazi-Tyskland överlät området åt Ungern, fångades han in av den ungerska polisen och blev enligt sin egen berättelse dömd till döden. På något sätt lyckades han trots allt fly. Vägen bort var lång – den gick via Belgrad och Beirut till Marseille. I Frankrike hette Hoch Ivan du Maurier: Ivan som slavisk version av Jan, efternamnet efter ett cigarrettmärke döpt efter en känd brittisk skådis. Men Frankrike föll precis som Tjeckoslovakien hade gjort och tillsammans med andra tjeckiska motståndskämpar tog han sig över till Storbritannien och blev frivillig i den brittiska armén under namnet Leslie Smith. Tre veckor efter D-Day var han tillbaka i Frankrike igen och drog till sig överordnades blickar genom sina insatser på slagfältet: marskalk Montgomery fäste själv medaljen för tapperhet i fält på hans uniform.
Unge Smiths språkkunskaper väckte också uppmärksamhet. Vid krigsslutet talade han förutom jiddish, rumänska och tjeckiska också flytande franska, tyska och engelska. Hans språkbegåvning och minne för detaljer var enorma: brittisk överklassdialekt hade han lärt sig av Churchills radiotal. Den mannen kunde bli mycket användbar! Den hänsynslösa hårdförhet han visat under kriget, som när han sköt ihjäl en obeväpnad civil borgmästare som kom för att meddela att hans lilla stad kapitulerade, sågs kanske inte som en nackdel. Ingen nämnde ordet krigsbrott förrän många, många år senare.
I oktober 1944 skickades han till Paris för att samla information efter att den kommunistiska grenen av motståndsrörelsen kallat till uppror mot den gamla ordningerns återinträde på arenan. Tyskarna hade förlorat staden; på gatorna patrullerade beväpnade män från kommunistpartiet. Det är oklart vad Hoch/du Maurier/Smith egentligen gjorde där, men som fransk- och jiddischtalande flykting och motståndskämpe är det väl sannolikt att han hade förutsättningar för att hitta nyttiga kontakter. Efter krigsslutet dök han i vilket fall upp i Berlin på uppdrag av den brittiska underrättelsetjänsten och där, i ruinerna, började resten av hans liv. Han bytte namn igen och blev Robert Maxwell. Han fick jobb på ockupationsstyrkornas avdelning för censur av tysk press och mötte på så vis Ferdinand Springer, ägare till det förlag som före kriget hade varit världens största utgivare av vetenskapliga böcker och tidskrifter. Under krigsåren hade forskningslitteratur staplats i ett stort lager på tryggt avstånd från bombplanens rutter till Berlin. På andra sidan Nordsjön och Atlanten fanns nu en motsvarande lagrad efterfrågan: universiteten var mer än villiga att betala dyrt för det som Maxwell kunde köpa billigt. Springer hade nämligen ett problem – han var tysk. Han fick inte lov att exportera varor.
Springers problem blev Maxwells chans. Med pengar från MI6 köpte han ett litet sidobolag som hette Pergamon från Springer och därmed rätten till världsomfattande distribution av Springers material. Transporterna gick via tåg och lastbilar till Calais för vidarebefordran till London, där universitet i USA och England stod i kö med framsträckta händer. En brittisk underrättelseofficer sa många år senare, att det var första gången MI6 köpte ett företag åt någon.
Så långt är berättelserna någorlunda samstämmiga. Resten är en osannolik framgångshistoria med flera spår. Det gick nämligen väldigt bra för Maxwell väldigt länge, även om uppgifterna om hur det gick till glider isär och spekulationerna om vad som verkligen hände blir flera med tiden. På femtiotalet var hans Pergamon Press i vilket fall redan världsledande i publicering av vetenskapligt material och dessutom långt ifrån hans enda företag. På sextiotalet sågs han redan som en mycket förmögen affärsman, men den framgång som bara kan mätas i pengar var inte nog för honom. Han brukade hävda att hans fattiga barndom gjorde honom till socialist – i hans familj hade två ungar fått dela på ett par skor under vintern, sa han – och 1964 valdes han in i det brittiska parlamentet som representant för Labour. Han satt där fram till 1970. I parlamentet ingick då affärsmannen Geoffrey Robinson, även han Labour, med bakgrund i bilindustrin och en beräknad förmögenhet på runt 30 miljoner pund. Robinson köpte ett av Maxwells många företag och i överenskommelse med Maxwell debiterade han sitt nya bolag 200 000 pund för förvaltning innan det konkade – han glömde bara bort att redovisa summan för parlamentet. På väg upp var vid den tiden den unge och ambitiöse Peter Mandelson, då Nya Labours kommunikationsansvarige, som längre fram, efter en privat middag 1996, beviljades ett räntefritt lån på 373 000 pund av samme Robinson för ett mera ståndsmässigt beläget boende än den jämförelsevis enkla lägenhet han hade. Värdet på det huset, som Mandelson kände att han behövde för att vila upp sig och bjuda in sin nya bekantskapskrets, anges idag motsvara 950 000 pund. Mandelson glömde att redovisa lånet för parlamentet. Ännu längre fram glömde han berätta att han 2009, när han satt i regeringen, tipsade Brian Epstein om EU:s planer på att stödköpa euron till ett värde av 500 miljarder euro och om den brittiska regeringens planer på extraskatt på bankansvarigas bonusar efter finanskraschen 2008. Han framförde till Epstein, som inte saknade kontakter, att bossen för jättebanken JP Morgan Chase kanske skulle ta och ringa den brittiske finansministern och framföra ”milda hot” ifall skatten såg ut att bli verklighet. Epstein visste att tjänster kräver gentjänster. Under 2009 och 2010 överförde han minst 10 000 pund till Mandelsons pojkvän och blivande make som ett litet bidrag till hans utbildning till osteopat. Mandelson mailade Epstein om att kalla pengarna för ett lån – annars fanns risk för gåvoskatt. Det kom han inte heller ihåg förrän det dök upp i tidningsrubrikerna 2026, vilket ledde till att han fick kicken som ambassadör till USA.
Vad gjorde Maxwell under tiden? Maxwell köpte Labourvänliga Daily Mirror, då med en upplaga på 5 miljoner, och ägde dessutom via sina andra företag Sunday Mirror, skotska the Daily Record, ytterligare några tidningar liksom andelar i TV-företag. Rupert Murdoch och Maxwell slogs som arga katter om ägarskapet till skandalblaskan News of the World och Maxwell förlät aldrig Murdoch för att han förlorade: han var inte mannen som tog nederlag med ro. Men redan medan han fortfarande satt i parlamentet för Labour blev han föremål för en utredning av departementet för handel och industri, som 1971 kom fram till att Maxwell, sina framgångar till trots, kanske inte var en person som kunde tilltros ledningen för ett börsnoterat företag – för när han kortvarigt tvingades sälja sitt Pergamon p g a pengabekymmer framkom, att han hade trissat upp priset genom att höja bolagets aktiekurs via transaktioner mellan sina egna företag. Han väntade ett par år, lånade mera pengar och köpte tillbaka sitt företag…
…och sedan hände inget mera på ett långt, långt tag – utom att Maxwell nästa år etablerade en privat stiftelse baserad i Lichtenstein. Reglerna i Lichtenstein var ovanliga på så sätt att de medgav ytterst begränsad information och redovisning: alltså visste ingen varifrån pengarna kom när de flöt in, vart de tog vägen när de flöt ut, hur de samlade tillgångarna såg ut… eller hur stora de sammanlagda skulderna var. Maxwell hade ett gott skäl att välja just Lichtenstein: hans sätt att finansiera sina företagsköp var nämligen att ta lån på lån på lån. Man tycker att banker och finansfolk i City borde ha dragit öronen åt sig, att de kunde ha hållit i minnet den där lilla varningen från handelsdepartementet, men det tycks ha varit tvärtom: om andra storbanker gick med att på att låna ut så mycket pengar till honom, måste han ju vara värd att satsa på. Så varför skulle inte nästa bank stå till tjänst med nästa lån?
Maxwell löste problemet med underskotten på sitt sätt. Bakom Lichtenstein-stiftelsens ogenomskinliga gardiner jonglerade han pengar fram och tillbaka mellan sina bolag. Dags att betala av några miljoner pund av lånet till Bolag A? Ta pengarna från Bolag B och C! Dags att betala låneräntorna för bolag B och C till en annan bank? Ta pengarna från A, D och E! Bankerna gick på det: Maxwell ansågs solvent. I botten hade han en högst ansenlig summa disponibel som räddning, nämligen pensionsfonderna för hans företag, som han smart nog hade utsett sig själv att förvalta. Maxwell såg det inte som att de pengarna tillhörde de anställda. I hans värld var allt han kunde lägga vantarna på hans – pengar, politiskt inflytande och kontakter.
För sig själv och sin familj hyrde han ett palatsliknande hus i italiensk stil från tidigt 1800-tal nära Oxford och bjöd dit högstatusgäster för stora middagar.
På hans 65-årsdag fick 3 000 inbjudna celebra gäster höra en marscherande musikkårs trumpeter och lyssna på grattistelegram från Thatcher, Reagan och andra. Festen slutade i fyrverkerier. Hela Oxford kunde se orden HAPPY BIRTHDAY BOB lysa upp natthimlen. Han köpte en fyra våningar hög yacht och döpte den efter sin älsklingsdotter. Han köpte fotbollslaget Oxford United, som höll på att gå under i brist på pengar; några år senare var laget tillbaka i division 1. Maxwells helikopter brukade landa på lagets hemmaplan till supportrarnas jubel. Familjens hem i London, omdöpt till Maxwell House, pryddes stilenligt av mattor med bokstaven M i stort format; huset var en av de tre privata bostäder i London som hade egen helikopterplatta. Bakom skrivbordet på hans kontor, i centrum för besökarnas blickar, fanns foton av Maxwell med världskändisar som presidenter och deras rådgivare; när han ville imponera ännu mera plockade han upp telefonluren, morrade åt växeln att ringa upp Vita Huset eller Downing Street och tog sedan viskande låtsassamtal med ryggen vänd mot besökaren. Han reste till Östeuropa, träffade ledare som Ceaucescu, Honecker, Bulgariens Zjivkov och Polens Jaruzelski, intervjuade dem och lät sedan sitt förlag publicera smickrande biografier. I en av dem frågar han Ceauceascu: ”Dear Mr President, you have been holding the highest political and state office in Romania for almost eighteen years, a fact for which we warmly congratulate you. What has — in your opinion — made you so popular with the Romanians?”.
1989 försvann de där böckerna från Pergamons publiceringslista lika hastigt som Ceaucescu försvann från livet. Idag hittar man exemplar av Maxwells ”The Builder of Modern Rumania” på nätets försäljningssajter för dammiga rariteter. Men året då Ceaucescu mötte lyktstolpen hade bokens författare redan hunnit lägga uppköpsbud på flera av USA:s kända mediaföretag, ett av dem värderat till 575 miljoner dollar baserat på den då aktuella aktiekursen. Varifrån kom pengarna till det budet? Ingen vet. Maxwell var, som sagt, skicklig på att bluffa till sig lån med sina företag som säkerhet. Eller så fanns det – vilket fortfarande spekuleras om – dolda källor. Hade han fått betalt av de östeuropeiska regimerna för sina vänliga biografier? Av någon annan part? Ingen vet.
Men bakom köpandet och säljandet, bakom fyrverkerierna kring den kostymklädda imagen med evig cigarr i hand, sägs det ha pågått något annat. Rykten och spekulationer, troligen ofta planterade av huvudpersonen själv, växer från begynnelsen i täta snår kring Maxwell. 1948 köpte till exempel den blivande staten Israel vapen av Tjeckoslovakien: erövrade tyska stridsplan och annat. Det spekuleras om att Maxwell – med hjälp av någon, MI6? – deltog i köpet; andra tror att han bara använde sina östeuropeiska kontakter för att hjälpa till med att organisera själva smugglingen. En fartygslast med 4 500 gevär och 1 400 maskingevär plus ammunition dolda under potatis och lök anlände hursomhelst till hamnen i Tel Aviv i april 1948; planen smygflögs in via Balkan och Grekland. Allt hamnade hos Haganah, den paramilitära grupp som skulle bli staten Israels armé. De kom till användning 1948 – 1949 mot anfallande arabiska grannstater och mot den palestinska befolkningen.
Fast forward! 1984 flög Maxwell tillsammans med fastighetsmagnaten Gerald Ronson i Ronsons privata jet till Israel. Det var Maxwells första besök i landet. Han grät när han såg namnet på sin hemby på en av stenarna i ett monument till minnet av alla ödelagda judiska boplatser. Nästa dag träffar Ronson och Maxwell Yitzhak Shamir, affärsmannen som på 50- och 60-talet jobbade inom det som skulle bli den israeliska säkerhetstjänsten och som nu var Israels premiärminister. Maxwell berättar för Shamir att han tänker satsa pengar på Israel. På några år blir han en av de största enskilda investerarna i landet med satsningar på det snabbväxande läkemedelsföretaget Teva.
När Maxwell återvände till Storbritannien landade han i en av de största strejkerna i landets historia. Gruvarbetarnas fack NUM, National Union of Miners, hade lagt ner arbetet i landets kolgruvor. Margaret Thatcher, premiärminister i högerregeringen, ville lägga ner ”föråldrade” kolgruvor och privatisera resten. Upptäckten av gas- och oljefyndigheterna i brittiska delar av Nordsjön bidrog säkert till hennes plan, kanske inte bara för att olja hemifrån skulle kunna ersätta kolet utan kanske också för att ett stort fack äntligen skulle kunna knäckas. Tio år tidigare hade en gruvarbetarstrejk för högre lön lett först till bränslebrist, elransonering och tredagarsvecka och slutligen till att den dåvarande toryregeringen under Edward Heath föll. Thatcher var Heaths efterträdare; hon tänkte inte gå på samma nit. Hon ville bryta fackens makt en gång för alla. En påpasslig ny lag gjorde det möjligt för regeringen att beslagta tillgångarna hos ett fack som gick ut i strejk utan allmän medlemsomröstning.
Det tog lite tid att bryta ryggen på gruvarbetarna. De slet tillsammans i samma gruvgångar, på samma skift och samma villkor; de bodde på samma orter, ofta platser där kolet hade varit den enda inkomstkällan i generationer. De var grannar. De var många och de höll ihop. Mot dem mobiliserades därför alla krafter som högern kunde uppbringa. I ett tal till underhuset i juli 1984 jämförde Thatcher NUM med det yttre hotet från Sovjetunionen: gruvarbetarna, sa hon, var den inre fienden. Maxwell hakade på. Hans Daily Mirror publicerade ett inlägg signerat av honom själv med samma fras som rubrik. Eftersom strejken inte föregåtts av medlemsomröstning kunde regeringen beslagta NUM:s strejkkassa. Insamlingarna som startades räckte inte. Efter ett år utan pengar och med mat och hyra att betala tvingades gruvarbetarna tillbaka till jobbet.
Kampanjen mot facket och dess ledning fortsatte ändå. 1990 skrev The Mirror att både NUM:s generalsekreterare och dess ordförande Arthur Scargill hade använt insamlade pengar till att betala amorteringarna på sina egna hus och dessutom tagit emot pengar från Ghadaffis Libyen och från Sovjetunionen. Samtidigt sände ett välkänt TV-program med miljontals tittare samma story. Såvitt man kan utläsa av källor från idag var alltsammans rent påhitt. Varför fortsatte krigföringen mot NUM? 1990 svarade kolgruvarbetarna fortfarande för 80% av Storbrittanniens energiproduktion och hade därmed ett mycket vasst verktyg att ta till, samtidigt som privatiseringen av den växande inhemska oljeproduktionen hade kommit igång. Några år senare tillkänna gav Tory-regeringen att 31 av de kvarvarande 50 gruvorna skulle läggas ner. Det nationaliserade kolets epok var över, de vinstdrivande oljeföretagens dagar hade börjat. Gruvsamhällena sjönk ner i fattigdom och uppgivenhet.
Vissa andra klarade sig bra. Gerald Ronson var den som introducerade Maxwell till sin egen skräddare för att hans kostymer skulle få bättre klass. Under 80-talet var Ronsons fastighetsföretag Heron ett av de största privata företagen i Storbritannien med tillgångar på över 1,5 miljarder pund. Hans egen nettoförmögenhet uppskattades 1989 till runt 500 miljoner pund. 1990 dömdes han till ett kort fängelsestraff för bedrägligt förfarande – han hade tillsammans med några andra av samma ull genom storköp av Guinness aktier höjt bolagets aktievärde inför ett övertagande. Han överlevde den smällen. Fastighetskraschen i början på 90-talet var nära att slå ut Heron, men Gerson klarade sig tack vare lån från personer som Bill Gates, Rupert Murdoch och IT-multimiljardären Larry Ellison. 2012 fick han utmärkelsen Commander of the British Empire och 2024, vid 87 års ålder, blev han adlad.
Geoffrey Robinson, Labours MP, ett tag med regeringsbefattningen General Paymaster, hade också sitt på det torra. Tio år senare ägde han bland andra fastigheter ett slottsliknande ställe i Toscana, dit familjen Blair brukade komma och hälsa på. Tony Blair avgick som premiärminister för Labour 2007 och blev nästa år rådgivare åt storbanken JP Morgan med en årlig ersättning som uppskattats till runt 2 miljoner pund. Den 29 januari 2008 rapporterar Financial Times att Blair också fått jobb som rådgivare i klimatförändringsfrågor åt ett av världens största försäkringsbolag, Zurich Financial Services. Tidningen säger syrligt att Blairs intresse för klimatet säkert bidrar till att finansiera avbetalningarna på hans nya 30-miljoners hem i London. I kulisserna jobbade Mandelson på för nästa kliv uppåt.
Men för Maxwell var tiden på väg att rinna ut.
Övre bilden. En yngre upplaga av Robert Maxwell, född i en fattig familj i dåvarande Tjeckoslovakien, sen brittisk tidningsmogul, parlamentsledamot, bedragare och – far till Ghislaine Maxwell i Epsteinhärvan.