Söndagens presidentvalresultat i Brasilien den 4 oktober är en reell varningssignal. Extremhögerns Flávio Bolsonaro fick 47,03 procent av rösterna mot 45,16 procent för socialdemokraten Lula da Silva. Drygt 56 miljoner brasilianare röstade på Bolsonaro och knappt 54 miljoner på Lula. De möts i en andra valomgång den 25 oktober. Men det viktigaste med resultatet är inte att Bolsonaro fick flest röster utan att bolsonarismen har visat sig kunna överleva Jair Bolsonaro.
Kommentar | Alex Fuentes
Det räcker inte längre att beskriva fenomenet Bolsonaro som en personkult kring en högerpopulistisk före detta president. Bolsonarismen har utvecklats till en politisk och social kraft med djupa rötter i det brasilianska samhället. Därmed ställs också en obekväm fråga till vänstern. Lula besegrade Jair Bolsonaro 2022, men varför besegrades inte bolsonarismen?
Ett spöke går genom världen, men det är inte det spöke som Marx och Engels skrev om för snart 180 år sedan. Inte heller är det den radikala vänstervåg som under 1960- och 70-talen svepte över stora delar av världen. I dag är det extremhögern som skördar frukter av vad som hänt under decennier. Från Trumps USA och Mileis Argentina, Le Pens Frankrike, AfD i Tyskland till bolsonarismen i Brasilien. Men samtidigt växer det sociala missnöjet och på flera håll också protesterna. Vem lyckas organisera den vrede som det kapitalistiska samhället självt producerar?
När man tittar tillbaka på 1970-talet är kontrasten slående. Det var en tid då en radikal vänstervåg gick genom världen. Vietnamkriget och den antiimperialistiska kampen, majrevolten i Frankrike 1968, den heta hösten i Italien, nejlikerevolutionen i Portugal, gruvarbetarstrejkerna i Storbritannien, revolutionära rörelser i Latinamerika och en växande kvinnorörelse förändrade det politiska klimatet. Miljontals unga människor såg inte kapitalismen som historiens slutstation. Tvärtom. För otroligt många framstod socialism som ett möjligt alternativ. Så är det förstås inte idag.
En återkommande förklaring inom den revolutionära vänstern i Brasilien och övriga Latinamerika är att Lulas regering visserligen har genomfört sociala förbättringar och pressat tillbaka arbetslösheten, men utan att bryta med de ekonomiska maktförhållanden som skapar ojämlikheten. Bankerna fortsätter att vara banker, storkapitalet fortsätter att dominera ekonomin och miljontals människor lever fortfarande med höga matpriser, dyra bostäder, skulder och osäkra arbeten. Det uppstår därmed en klyfta mellan regeringens ekonomiska statistik och människors erfarenheter vid köksbordet. Och det är in i denna klyfta som extremhögern kliver.
Det går inte att dra slutsatsen att 56 miljoner brasilianare plötsligt blivit fascister. Men frågan är varför extremhögern lyckas ge ett politiskt språk åt människors missnöje. Frustrationen över levnadskostnader, bostäder, kriminalitet, arbetslöshet och bristen på framtidsutsikter är inte i sig höger eller vänster. Den måste politiseras och när vänstern inte lyckas göra det tar högern över.
Sociala problem omvandlas då till berättelser om invandrare, kriminalitet, feminism, minoriteter, ”globalister”, kommunister och en politisk elit som påstås ha förrått nationen. Klassmotsättningen ersätts med kulturkriget. I stället för frågan om vem som äger bankerna ställs frågan om vem som passerar gränsen. I stället för vem som profiterar på bostadsbristen basuneras ut i media vem som egentligen hör hemma i landet. Det är en gammal metod i modern förpackning.
Europa visar flera exempel på samma utveckling. I Tyskland har Alternative für Deutschland gjort stora framsteg. I två nyligen genomförda delstatsval i östra Tyskland blev partiet störst. Utvecklingen är så allvarlig att president Frank-Walter Steinmeier har varnat för politiska stämningar som för tankarna till Weimarrepubliken. I Frankrike har Rassemblement National tagit ytterligare ett steg. Marine Le Pens parti förbereder sig inte längre bara på att vara den stora protestkraften mot det politiska etablissemanget. Det försöker framstå som ett parti redo att regera Frankrike efter presidentvalet 2027 och förbereder en ekonomisk plan som bland annat innehåller stora nedskärningar och en bindande regel för att pressa ned det franska budgetunderskottet. Det säger något viktigt om var den europeiska extremhögern befinner sig. Den knackar inte längre bara på dörren. Den förbereder sig för att gå in.
Men utvecklingen är inte entydig. Spanien visar en annan sida av samma europeiska kris. Där har bostadsfrågan utvecklats till en explosiv social fråga. Höga hyror, bostadsspekulation och människors växande svårigheter att över huvud taget få råd med ett hem har utlöst omfattande protester. Efter vräkningen av en 87-årig kvinna i Madrid växte protesterna och kulminerade i ett stort protestläger vid det ikoniska Puerta del Sol.
Pedro Sánchez koalitionsregering svarade med två akuta bostadsdekret, bland annat med förlängt skydd mot vräkningar. Men i parlamentet förenade sig högerpartiet PP och det fascistoida partiet Vox med katalanska borgerliga Junts och fällde förslagen. Idag 5 oktober meddelade Sánchez därför att det ordinarie valet 2027 tidigareläggs till den 29 november i år. Regeringen hoppas kunna omvandla den sociala mobiliseringen kring bostadsfrågan till en politisk kraftmätning med högern. Men Spanien visar samtidigt något som är centralt för hela den europeiska situationen: Den sociala vreden finns, men det är inte avgjort vem som kommer att organisera den.
På andra sidan Atlanten finns Argentina. Där har Javier Milei redan visat vad som kan hända när extremhögern lyckas framstå som den radikala kraft som ska göra upp med ett misskrediterat politiskt system. Milei kunde vinna stöd genom att kanalisera åratal av inflation, fattigdom, social frustration och besvikelse med den peronistiska politiken. Han lyckades göra något som vänstern historiskt betraktat som sin uppgift: att framstå som den kraft som vill bryta med det bestående. Men brytningen gick åt höger. Den riktades inte mot kapitalets makt utan mot offentliga utgifter, fackliga rättigheter, sociala rörelser och den offentliga sektorn. Argentina blir därmed också en varning för Brasilien. Extremhögern lever inte enbart på sina egna idéer. Den lever framförallt på misslyckanden, reträtter och besvikelser som andra politiska krafter lämnar efter sig.
Vad har hänt sedan 1970-talet? Varför kunde kriser, krig och sociala konflikter under 1960- och 70-talen radikalisera stora grupper åt vänster, medan liknande samhälleliga kriser i dag så ofta gynnar högern? En del av svaret finns naturligtvis i vänsterns historiska nederlag. Arbetarrörelsen har försvagats och tappat mark i många länder. De kommunistiska masspartier som en gång organiserade miljontals arbetare har marginaliserats. Socialdemokratin har under årtionden antagit stora delar av den nyliberala samhällsordningen.
Arbetarklassens traditionella organisationer har försvagats samtidigt som arbetslivet har fragmenterats. Men klassamhället, ojämlikheten, bostadskrisen försvann inte. Kriget försvann definitivt inte. Resultatet är en paradox: de materiella orsakerna till revolten finns kvar samtidigt som de organisationer som tidigare kunde ge revolten ett socialistiskt uttryck har blivit svagare. Det vakuumet fylls av extremhögern. Myten om den ”reellt existerande socialismen” i det gamla Sovjetunionen kollapsade i och med Berlinmurens fall, vilket ytterligare fördjupade den internationella vänsterns försvagning.
Ändå vore det fel att beskriva världen som om den redan hade blivit brun. Nästan 54 miljoner brasilianare röstade på Lula den 4 oktober. I Spanien går människor ut på gatorna för rätten till bostad. I Frankrike möts åtstramningspolitiken av protester från bland annat studenter och offentliganställda samtidigt som Le Pen försöker vinner terräng inför 2027. Det finns i huvudsak två rörelser samtidigt. Det finns en auktoritär och nationalistisk högervåg. Men det finns också ett omfattande socialt missnöje och på flera håll en vilja att göra motstånd. Det avgörande är inte bara att människor är förbannade. Det avgörande är vem som lyckas förklara varför de är förbannade – och vad som kan göras åt det.
När Rosa Luxemburg för mer än hundra år sedan formulerade alternativet socialism eller barbari kunde hon knappast föreställa sig dagens värld och frågan har inte precis blivit mindre aktuell. Barbariet kommer inte nödvändigtvis marscherande i stövlar. Det bär kostym och kan vinna val. Det behärskar sociala medier och talar om frihet samtidigt som det angriper demokratiska och sociala rättigheter. Det kan rikta människors berättigade vrede mot dem som befinner sig ännu längre ned i samhällets hierarki.
Och just därför räcker det inte att säga nej till extremhögern. Den verkliga utmaningen för en socialistisk vänster är större än så: att återerövra framtiden som politisk idé – och att åter göra den sociala vreden till en kraft för samhällsförändring i stället för en råvara för extremhögern.
Bilden. Flavio Bolsonaro vann knappt över Lula da Silva i första omgången av Brasiliens presidentval.