De progressiva skördar framgångar i USA:s primärval. Men kan vänstervågen bryta sig loss från Demokratiska partiet – eller fångas den åter av etablissemanget?
Kommentar | Alex Fuentes
En rad segrar för progressiva kandidater i årets amerikanska primärval pekar på ett växande motstånd – både mot trumpismen och mot det etablissemang som sedan länge dominerar Demokratiska partiet. Det handlar inte om revolutionära socialister. Men i förhållande till den amerikanska kapitalismens och imperialismens politiska mittfåra representerar kandidaterna en tydlig vänsterförskjutning. De går till val på krav som i europeiska termer snarast skulle betecknas som socialdemokratiska: Medicare for All, rätten till bostad, stärkta fackliga rättigheter, högre beskattning av de rika och åtgärder mot de enorma ekonomiska klyftorna.
Men varför möter dessa krav ett sådant gensvar? Handlar det om isolerade vänstersegrar – eller om en bredare radikalisering? På en fotbollsplan markerar de vita linjerna spelplanens gränser. I amerikansk politik började Bernie Sanders kampanj i Demokraternas primärval 2016 att dra upp nya linjer och ifrågasätta de gamla. Krav som tidigare befunnit sig långt utanför den accepterade politiska mittfåran blev föremål för en landsomfattande debatt.
Därefter trädde Alexandria Ocasio-Cortez, Ayanna Pressley, Ilhan Omar och Rashida Tlaib fram. De kom att kallas The Squad och blev symboler för en ny vänster präglad av antirasism, feminism, sociala reformkrav och kritik av USA utrikespolitik. Zohran Mamdanis seger i New York 2025 blev nästa stora genombrott. Hans kampanj skapade ett organisatoriskt och politiskt momentum som fördes vidare till årets primärval. Det finns en tydlig linje: Sanders 2016 – The Squad – Mamdani 2025 – primärvalssegrarna 2026.
Bernie Sanders och Alexandra Ocasio-Cortez hyllar Zohran Mamdani vid hans seger som borgmästare i New York 2025
Under året har Claire Valdez, Brad Lander, Melat Kiros, Abdul El-Sayed, Peggy Flanagan, Darializa Ávila Chevalier och Angie Nixon på olika håll utmanat kandidater med stöd från Demokraternas partiapparat. Claire Valdez, demokratisk socialist, vann i New Yorks 7 kongressdistrikt. Brad Lander besegrade den sittande kongressledamoten Dan Goldman i NY-10, medan Darializa Ávila Chevalier slog ut Adriano Espaillat i NY-13. Den 29-åriga socialisten Melat Kiros besegrade Diana DeGette, som hade suttit i representanthuset i nästan 30 år. Kiros politiska aktivism har varit starkt förknippad med Gaza och studentprotesterna mot Israels krig.
I augusti vann Abdul El-Sayed Demokraternas senatsprimärval i Michigan mot den etablissemangsstödda Haley Stevens, trots att stora summor satsades för att besegra honom.
Abdul El-Sayed
Peggy Flanagan vann motsvarande primärval i Minnesota och Angie Nixon segrade sensationellt i Florida trots motståndaren Alex Vindmans stora ekonomiska övertag. Nixon hade nyligen anslutit sig till DSA, men hennes kandidatur stöddes inte av organisationen. Däremot hade hon stöd från Working Families Party. Det visar att utvecklingen är bredare än DSA. Det demokratiska etablissemanget har överrumplats. Progressiva kandidater har gång på gång överträffat förväntningarna och i flera fall besegrat kandidater med betydligt större ekonomiska resurser.
Frågan återkommer: Varför?
Bernie Sanders ger i The Guardian den 19 augusti ett enkelt svar. Medan miljardärer och politiska aktionskommittéer pumpar in väldiga summor i valkampanjerna talar de progressiva, menar han, om de problem som arbetande människor faktiskt möter: extrema inkomst- och förmögenhetsklyftor, ett dyrt och dysfunktionellt sjukvårdssystem, hotet mot arbetstillfällen genom artificiell intelligens och en imperialistisk och destruktiv utrikespolitik. Sanders sammanfattar de ekonomiska klyftorna:
– I dag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna större än någonsin tidigare i USA historia. Den rikaste procenten äger i dag mer än de fattigaste 93 procenten tillsammans, och en enda man, Elon Musk, äger mer än den fattigaste hälften av de amerikanska hushållen.
Det politiska etablissemanget och de dominerande medierna framställer de progressivas krav som ”radikala”, ”extremvänster” eller ”extremistiska”. Donald Trump kallar dem rentav ”kommunistiska”.
Sanders avfärdar detta:
– Allt detta är nonsens. I den ena avgörande frågan efter den andra motsvarar det progressiva programmet precis vad en stor majoritet av amerikanerna behöver och vill ha.
Det gäller bland annat rätten till en anständig levnadsstandard, starkare fackliga rättigheter, bättre löner och arbetsvillkor samt högre beskattning av de rika. Men vänsterförskjutningen gäller inte bara ekonomiska och sociala frågor. USA imperialistiska utrikespolitik har blivit en allt viktigare skiljelinje.
Sanders skriver ovanligt skarpt:
– Vietnamkriget byggde på en lögn. Irakkriget byggde på en lögn. Det pågående kriget i Iran bygger på en lögn. Vi behöver inte spendera 1,5 biljoner dollar om året på Pentagon för att föra ändlösa krig och hålla diktaturer under armarna runt om i världen.
Han angriper också USA:s stöd till Benjamin Netanyahus regering och hänvisar till de tiotusentals palestinier som dödats och skadats i Gaza. Här finns en viktig förklaring till delar av radikaliseringen. Palestina har gått från att betraktas som en närmast omöjlig fråga i amerikanska valkampanjer till att i flera primärval bli en del av upproret mot Demokraternas etablissemang. Framgångarna för DSA och för kandidater som öppet solidariserar sig med Palestina kan därför ses som uttryck för en vänsterförskjutning inom delar av den amerikanska arbetarklassen och bland unga. Den sammanfaller med kampen mot extremhögern och försöken att skapa en ny politisk pol till vänster om det traditionella etablissemanget.
Det handlar inte om att USA som helhet svänger vänster. Men resultaten visar att en verklig vänsterströmning håller på att utkristalliseras – tillräckligt stark för att på flera håll besegra Demokraternas etablissemang och dess ekonomiska övermakt. Samtidigt finns den strategiska motsättningen kvar. Den politiska energi som skapas kanaliseras fortfarande i stor utsträckning tillbaka in i Demokratiska partiet – ett av den amerikanska kapitalismens två historiska regeringspartier.
Kan socialister använda Demokraternas primärval och valsedlar utan att själva bli en del av partiet? Kan valframgångarna bli ett steg mot självständig socialistisk organisering utanför Demokraterna? Eller blir självständigheten allt svårare att upprätthålla när vänsterpolitiker väljs till kongressen och tvingas förhålla sig till partiets parlamentariska apparat, ledning och finansieringssystem?
Det är här den verkliga strategiska striden står.
Primärvalsresultaten visar att krav på ekonomisk jämlikhet, fackliga rättigheter, allmän sjukvård, klimatomställning och solidaritet med Palestina kan vinna betydande folkligt stöd. Men samma framgångar rymmer risken att denna potential avleds och oskadliggörs av Demokratiska partiet.
Att förvandla Demokraterna till ett socialistiskt eller arbetarbaserat parti framstår inte som någon realistisk väg. Partiet är institutionellt och ekonomiskt sammanvävt med det kapitalistiska system som den socialistiska vänstern säger sig vilja förändra. Om den progressiva vänstern står fast vid sina krav kommer därför frågan om politisk klassjälvständighet förr eller senare att ställas på sin spets – och därmed också frågan om ett självständigt arbetarparti bortom Demokraterna.
De progressivas segrar visar att det finns en öppning åt vänster. Den avgörande frågan är om den öppningen leder ut ur Demokratiska partiet – eller tillbaka in i det.
Övre bilden Melat Kiros tackar sina väljare efter att ha vunnit nomineringen som demokraternas kandidat vid primärvalet i Denver