Centerpartiet förfalskar sin historia på partiets egen hemsida. Där framställs idylliskt hur Bondeförbundet som 1958 bytte namn till Centerpartiet har en obruten historia av att göra samhället mer rättvist och jämlikt. ”I mer än hundra år”, påstår partiet, ”har vi slagits för att människor ska få bestämma mer själva. För att vi ska ha ett hållbart samhälle”. I själva verket rymmer Centerns historia demokrati- och arbetarfientlighet plus inslag av agrarfascism.
Bild från vräkningar av strejkande lantarbetare och statare i småländska Möre 1929-31.
Fokus | Håkan Blomqvist
Centerpartiet skriver historia. En förfalskning i nivå med den moderata historieskrivningen för några år sedan då det i partiprogrammet slogs fast att moderaterna gått i spetsen i kampen mot apartheid och för kvinnlig rösträtt…
Det är Per Sundgren (V), som på sin facebooksida uppmärksammar den rena historieförfalskningen på Centerpartiets hemsida Centerpartiets historia | Centerpartiet.
”I mer än hundra år”, påstår hemsidan, ” har vi slagits för att människor ska få bestämma mer själva. För att vi ska ha ett hållbart samhälle. Och för att man ska kunna bo och jobba i hela Sverige, för vi klarar oss inte utan varandra.” Och i en längre genomgång årtionde för årtionde sedan starten som Bondeförbundet på 1910-talet, framställs en idyllisk historia av att söka göra ”de gröna näringarna” hörda och samhället mer rättvist och jämlikt.
Det är historieförfalskning med unken odör. I min artikel inför förra valet om Centern och agrarfascismen Centern och agrarfascismen – Internationalen påminde jag om att partiet var motståndare till den allmänna och lika rösträtten. Vid riksdagskompromissen i december 1918 röstade Bondeförbundet emot och dess ledare Olof Olsson, ”Kullenbergstorp”, varnade för de fattiga arbetarmassorna som bara skulle få rättigheter utan skyldigheter: ”Nu rycker upp det nya frälset, visserligen icke under adligt sköldemärke, men ett frälse som har rättigheterna men suddar ut skyldigheterna.” Garantier måste införas, menade han, för att kontrollera rösträttens följder så att ”en tillfälligt uppjagad stämning i en viss riktning icke kan löpa rent av bort med förståndet.”
SLU-bladet utgavs av Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, Bondeförbundets ungdomsorganisation.
I partiets ungdomsförbunds tidning SLU-bladet varnades för att i ”ett demokratiskt styrt samhälle” förloras ”respekt för lag och ordning” så att ”tredskande oroselement” inte kan hindras. På så sätt skapas en ”straffrihet för lymlar och våldsverkare på laglydiga medborgares bekostnad.” Vad som främst avsågs var ”revolutionärt orienterade grupper”, främst bland industriarbetare. Rättsstaten hade vuxit fram under tusen år, menade bladet, industriarbetarklassen hade inte hundra år på nacken och saknade mognad att utöva inflytande. (Känns orden igen om vänsterns ”mognad” i våra egna yttersta tider?).
Bondeförbundet var inte bara motståndare till den allmänna och lika rösträtten. Det bekämpade fackföreningsrörelsen på 1920-talet in i 1930-talsdepressionen.”Vaknen bönder!” manade SLU-bladet i ren upprorspoesi mot de ”massor” av ”parasiter” som tärde sig på ”vår samhällskropp. Lägsta arten härjar nederst, grannare ju högre opp.” ”Lägsta arten”, det var de fackligt organiserade arbetarna. De var ”djupets mörkmän” vars ”enda åtrå heter makt”. Men mot dem – och mot storkapitalets ”trust- och monopolväldet” – stod en ”vaken bondehär” redo att storma fiendens ställningar.
”Vaknen bönder!” hörde till de fosterländska maningarna att mobilsera bönderna mot både arbetarrörelsen och storkapitalet.
Det handlade om att slå tillbaka lantarbetarfackens försök att sluta avtal på gods och gårdar. Kollektivavtal och reglerade arbetstider var ett rött skynke. I ett nummer av SLU-bladet (4/1924) predikas tvärtom för att arbeta mer: ”Arbete är nödvändigt för ett hälsosamt och lyckligt liv. Ju mera du arbetar, desto mera skall du få av hälsa, lycka, förstånd, förnöjsamhet, ja, även förmögenhet. Ju mera du arbetar desto mindre skall du grubbla. Då du gör det arbete du kan, har du ej tid att grubbla.”
Mest känd blev den två år långa striden i småländska Möre 1929-31 då strejkande lantarbetare vräktes från sina hem och svartlistades medan strejkbrytare knäckte strejken. Samtidigt ägde den s k Mjölkstriden rum i Ådalen när en av organisationerna bakom Bondeförbundet bekämpade facklig organisering genom att blockera livsmedelstransporter till industriorter och hälla ut stora mängder mjölk och ägg på vägar och i diken mitt under depressionens svåra försörjningstid.
Vräkningen av de strejkande familjerna i Möre speglades i dåtida journalfilm.
Efter militärens dödsskott mot strejkande arbetare i just Ådalen 1931 fördömde Bondeförbundaren Kullenbergstorp i riksdagen inte militären utan arbetarna. Bondepressen Nord-Sverige skyllde dödskjutningarna på agenter från Kommunistiska Internationalen som systematiskt skulle ha beskjutit militären, något som helt dementerades av Ådalskommissionens utredning.
Det var vid denna tid i början av 1930-talet som de extremnationalistiska och arbetarfientliga tongångarna från Bondeförbundet nådde en kulmen. Vid kongressen 1933, då Hitler just tagit makten i Tyskland, antog Bondeförbundet sitt omtalade rasbiologiska program för att ”skydda Sveriges folk mot rasförsämring” och stoppa ”inblandning av främmande mindervärdiga utländska raselement”. Under mjölkstriden i Ådalen tog den finska fascistiska lapporörelsen kontakt med stridbara bondeförbundare som Otto Wallén som predikade böndernas ”klasskamp” mot både fackföreningar och överklass.
Bondeförbundaren Otto Wallén deklarerade i Sveriges riksdag 1939 att han inte blygdes över att vara antisemit.
Det var samme Otto Wallén som i egenskap av riksdagsman för Bondeförbundet i februari 1939 yttrade sina ökända ord i riksdagen mot att ge judiska läkare från Nazityskland arbetstillstånd:
”Jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag idag är antisemit. (…) Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam. (…) Låt svenskt arbete förbehållas svenskarna och låt oss behålla det svenska blodet rent.”
Om denna tids Centerhistoria med starka inslag av arbetarfientlig agrarfascism och Blut und Boden – Blod och Jordideologi – finns inte ett enda ord i den egna tillrättalagda historieskrivningen på hemsidan. Törs vi istället föreslå en vitbok om Centerpartiets mörkaste historia?