Donald Trump framstår ofta som en absurd och grotesk figur, det han säger låter ofta som en parodi på politik men det blir irrationellt och motbjudande: en mytoman och narcissist som förolämpar meningsmotståndare, sprider uppenbara lögner och behandlar internationell politik som ett realityprogram. Hot om krig blandas med skämt, lögner presenteras som sanningar och geopolitik reduceras till spektakel. Men det som framstår som inkoherent och burlesk teater döljer en brutal verklighet. Trumpismen är inte bara en personlig stil, den är ett symptom på kapitalismens kris och en ny epok av imperialism, nationalism och nyfascistisk politik.
Kommentar|Alex Fuentes
Man behöver inte vara åldersfascist för att konstatera att Trump, vid snart 80 års ålder, utmärker sig genom ett återkommande mönster av märkliga, motsägelsefulla och ibland direkt absurda, inkongruenta, och i negativ bemärkelse infantila uttalanden. Under pandemin hävdade han att ”om vi testar mindre får vi färre fall”, och spekulerade offentligt i att injicera desinfektionsmedel och påstod att vind orsakar cancer. Klimatförnekelsen har varit lika konsekvent som uppseendeväckande: ”Klimatförändringarna är en kinesisk bluff”, följt av påståenden om att den globala uppvärmningen skulle ta slut ty det var kallt en vinterdag. Till detta kommer ett ständigt självförhärligande: ”Jag är ett mycket stabilt geni”, ”Ingen vet mer än jag om…” I mer surrealistiska ögonblick har Trump förklarat att USA har ”en större kärnvapenknapp” och att han själv uppfann begreppet ”fake news”. Läkare i England hänvisar till paranoia och hybrissyndrom, där hybris definieras som ”maktens sjukdom”. Storhetsvansinne helt enkelt.
Håller Trump på att förlora förståndet eller bli dement? Många bedömare har tolkat detta som tecken på mental eller kognitiv nedgång. Under sin andra mandatperiod har Trump uppvisat ett erratiskt beteende: han har somnat under möten, tappat tråden i samtal och gjort långa utvikningar om inredning, ”galna valar” eller hur Barack Obama går i trappor. Vid ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bytte han plötsligt ämne från migration till ett raseriutbrott mot vindkraftverk. Kritiker har ifrågasatt hans psykiska och fysiska kapacitet. Andra, framförallt inom Vita huset har envist försäkrat att hans mentala skärpa är ”oöverträffad”. Psykologer och psykiatriker har emellertid pekat på drag som osammanhängande resonemang, tangentiellt tänkande och tvångsmässig upprepning, mönster som i en klinisk kontext normalt skulle föranleda en neuropsykiatrisk utredning.
Men frågan är om detta är det mest relevanta. Att reducera Trump till ett medicinskt eller psykologiskt problem riskerar att missa det väsentliga. Hans absurda uttalanden är inte bara uttryck för personliga brister, de fyller en politisk funktion. När Trump under pandemin sade att färre tester skulle innebära färre smittade, var det inte bara okunskap. Det var ett maktpolitiskt påstående: om fakta är obekväma, ska de elimineras. Verkligheten upphör att vara en gräns och blir i stället ett hinder som måste undanröjas.
Samma logik genomsyrar hans klimatförnekelse, vetenskapsfientlighet och flirt med konspirationsteorier. I trumpismen debatteras inte sanningen, den ersätts av ledarens vilja. Anti-sanningen blir ett politiskt program. Detta antiintellektuella beteende har haft ett verkligt socialt underlag. Decennier av nyliberal politik, avindustrialisering, otrygga jobb och statligt tillbakadragande har skapat ett djupt socialt missnöje. Men i stället för att riktas mot kapitalets makt eller ekonomiska eliter kanaliseras ilskan mot forskare, journalister, lärare, migranter och offentligt anställda. Okunskap förvandlas till dygd, arrogans till äkthet kombinerat med råhet.
De ständiga motsägelserna och de uppenbara felaktigheterna har inte försvagat Trumps sociala bas, åtminstone inte avsevärt. Det diskursiva kaoset undergräver rationell kritik och normaliserar det oacceptabla. När nedmonteringen av miljöskydd, sociala rättigheter och asylsystem presenteras som ett skämt, förlorar politiken sin allvarstyngd. Det absurda fungerar som en permanent rökridå.
Uttalandet ”om jag förlorar är det valfusk” är här centralt. Det är inte ett infall, utan ett koncentrerat uttryck för en auktoritär världsbild där liberal demokrati bara accepteras så länge den levererar ”rätt” resultat. Institutioner töms på innehåll samtidigt som ”folket” åkallas i en abstrakt och uteslutande form, ett typiskt kännetecken för den reaktionära extremhögern. Trumps clownaktiga politiska stil leder ofta till att man avfärdar honom som en bisarr figur samtidigt som pajaseriet fungerar som en förberedelse för en linje som i praktiken innebär en brutal återkomst av imperial maktpolitik, all irrationalitet bottnar i maktintressen hos USA:s härskande klass.
Ur vår synvinkel är Trump ingen historisk olycka eller isolerad clownfigur. I ena stunden hotar han med handelskrig, i nästa föreslår han att USA ska köpa Grönland. Trump är inte bara en excentrisk individ som ställer till med väsen och uppmärksamhet, han är förstås inte orsaken till kapitalismens kris, men ett av dess tydligaste symptom. Ett extremt symptom på kapitalismens strukturella kris. När systemet inte längre kan erbjuda materiell trygghet och framtidstro, tar det sin tillflykt till rädsla, lögner och symbolisk brutalitet. Trumpismen visar hur auktoritära och fascistoida tendenser kan ikläda sig underhållningens och spektaklets form. Men allt kring Trump har tagit en ännu mörkare vändning.
Gaza som Israel har omvandlat till ruiner vill Trump göra till en “Riviera i Mellanöstern”. Denna perversa formulering avslöjar mer än någon geopolitisk analys: för extremhögern framstår krigets resultat inte som en humanitär katastrof utan som ett investeringsprojekt. Redan i början av 2026, efter bortförandet av president Nicolás Maduro, beskrev Trump Venezuela som ett “perfekt scenario”, ett “dött land”. Kort därefter hävdade han att man på Kuba “har hunger, ingen olja och inga pengar”, utan att med ett ord nämna USA:s totala blockad mot ön. Samtidigt talade han om möjligheten till ett “vänligt och kontrollerat övertagande” av Kuba.
Efter bombningarna mot Iran spred Trump dessutom en video med amerikanska bombplan ackompanjerad av den satiriska låten “Bomb, bomb, bomb Iran”. Att använda en popparodi om bombningar i ett verkligt krigssammanhang framstår som något närmast surrealistiskt och feberdrömslikt. Trump har påstått att han ska ”bomba skiten ur kustlinjen” (Iran) och ”Vi kanske bombar dem lite till bara för att det är kul”. Det oberäkneliga och idiotiska hos Trump har inte försvunnit, tvärtom, det har omsatts i en ny stegrad aggressivitet och i ett nytt imperialistiskt krig.
Den allsmäktige talar öppet om att utplåna en civilisation, om att driva en befolkning på 90 miljoner tillbaka till stenåldern, för att några timmar senare tala om förhandlingar och beskriva det hela som en seger. Att en makthavare på detta sätt i förväg legitimerar vad som i praktiken innebär krigsbrott saknar motstycke. Människor världen över reagerar med bestörtning. För omvärlden framstår dessa våldsamma kast som ett uttryck för en pressad och instabil ledare – ett tecken på svaghet snarare än styrka.
Det är därför inte förvånande att allt fler röster kräver att han avsätts. Att till och med tidigare anhängare inom MAGA-rörelsen beskriver honom som en ”folkmordsgalning” säger något om situationens allvar. Samtidigt svarar han kritiken med förakt: motståndare avfärdas som ”dumma människor”. Till och med tidigare makthavare inom säkerhetsapparaten, som den tidigare CIA-chefen John Brennan, har varnat för att situationen är ohållbar och hänvisat till det 25:e tillägget i konstitutionen. Det sägs att det har gått för långt, att allt har brustit. Men det tar inte slut där. Nästa utspel följer, nästa spektakel, nästa gränsöverskridande (såsom när han på en bild framställer sig själv som Jesus). Det är just denna ständiga rörelse mellan aggression, förnekelse och teatraliskt självförhärligande som gör fenomenet så farligt: det normaliserar det extrema och förskjuter gränsen för vad som framstår som möjligt. I Nordamerika finns ett metaforiskt idiomatiskt talesätt: När en galning verkar helt sansad är det verkligen dags att sätta honom i tvångströja.
Men det räcker inte att skaka huvudet åt det groteska. Satir utan analys och organisering riskerar att bli politiskt steril. Trumps absurditeter förbereder marken för att acceptera det oacceptabla, det urholkar själva sanningsbegreppet och försvagar vår kollektiva förmåga att föreställa oss alternativ. Vänsterns uppgift kan därför inte begränsas till moralisk indignation eller psykologiska diagnoser. I barbariets tid måste vi socialister blottlägga det absurda som maktmedel, återupprätta en materiell och socialt förankrad sanning och utmana det reaktionära projektet med organisering och fortsatt kamp.