Gaza sex månader efter eldupphöret: mordet på journalisten Mohammed Washah

Bara för några dagar sedan bevittnade Gaza ytterligare ett brott som skakade många hjärtan. En israelisk drönare mördade journalisten Mohammed Washah, korrespondent för Al Jazeera Mubasher i Gaza, efter att ha riktat in sig på hans bil väster om Gaza stad.
Mohammed Washah var inte bara en journalist som gjorde sitt jobb. För sina kollegor och vänner var han en av rösterna som förde Gazas verklighet ut i världen – en röst som försökte dokumentera både smärta och hopp samtidigt.

Fokus|Mallak Abuhamda

Idag är det sex månader sedan eldupphörsavtalet i Gaza trädde i kraft. Vid den tiden trodde många palestinier att ett nytt kapitel kunde börja, och att år av krig och förstörelse äntligen kunde upphöra – åtminstone tillfälligt. För invånarna på Gazaremsan kändes avtalet som en liten ljusglimt i en lång smärttunnel, särskilt för dem som förlorat sina hem och nära och kära under kriget.

Men med tiden blev det tydligt att detta lugn var bräckligt – vad många i Gaza beskriver som ett eldupphör endast till namnet.

Även efter tillkännagivandet av avtalet är livet i Gaza långt ifrån stabilt. Israels myndigheter fortsätter att förhindra att livräddande medicin, mat och humanitärt bistånd kommer in i remsan, vid en tidpunkt då sjukvårdssystemet lider av nästan total kollaps. Eftersom blockaden fortsätter har mer än hälften av de nödvändiga medicinerna tagit slut i sjukhusens lager, vilket gör att patienterna dagligen kämpar för att hitta behandling som kanske inte längre finns tillgänglig.

Trots tal om eldupphör har attackerna inte helt upphört. Sedan oktober 2025 har mer än 730 palestinier dödats och över 2 000 andra skadats i olika incidenter med skottlossning och sporadisk beskjutning över olika delar av remsan. För Gazas invånare känns det ofta som om kriget inte har tagit slut på riktigt—det har helt enkelt ändrat form.

En dag pratade jag med en vän i telefon. Min vän bodde tidigare i norra Gaza innan kriget tvingade henne att fly söderut. Idag bor hon med sin familj i ett enkelt tält i Mawasi-området i Khan Younis. Tältet skyddar dem knappt från dagens värme eller nattens kyla, men det har blivit det enda hem de har kvar efter att deras hus förstördes.

Vi pratade om många saker: återuppbyggnad som ännu inte har börjat, skolor som inte återgått till ett normalt liv, och frågan som alla här ständigt ställer: När kommer livet att återgå till det normala?

Min vän suckade mjukt innan hon talade med trött röst:

”De säger att kriget är över… Men i verkligheten har det inte slutat. De levnadsförhållanden som kriget skapat kvarstår fortfarande varje dag. Vi ser patienter som lider av skador, även personer som blivit skjutna i områden som ska ligga långt från militär närvaro.”

Jag svarade henne med tung tystnad: ja… Döden omger oss fortfarande.

Bara för två dagar sedan bevittnade Gaza ytterligare ett brott som skakade många hjärtan. En israelisk drönare mördade journalisten Mohammed Washah, korrespondent för Al Jazeera Mubasher i Gaza, efter att ha riktat in sig på hans bil väster om Gaza stad.

Mohammed Washah var inte bara en journalist som gjorde sitt jobb. För sina kollegor och vänner var han en av rösterna som förde Gazas verklighet ut i världen – en röst som försökte dokumentera både smärta och hopp samtidigt.

Den dagen tillbringade Mohammed flera timmar med sina kollegor i Al Jazeeras tält nära Al-Shifa-sjukhuset i Gaza City. De pratade, delade minnen och försökte stjäla små stunder av glädje från den tunga verkligheten som omgav dem. I Gaza har även ett enkelt skratt blivit en tyst handling av motstånd mot sorg.

Innan han gick reste sig Mohammed och sa adjö till sina kollegor en efter en. Han visste inte att detta skulle bli deras sista möte.

Han körde söderut och var på väg hem till flyktinglägret Al-Bureij i centrala Gaza. När han färdades längs Al-Rashids kustväg, söder om Gaza City, följde en israelisk spaningsdrönare efter honom. I ett ögonblick avfyrade den en missil som träffade hans bil direkt.

Allt exploderade plötsligt.

Mohammed Washah dödades omedelbart, tillsammans med en annan person som var med honom. Bilen fattade eld och förvandlades till en brinnande massa vid vägkanten, medan Gaza förlorade ännu en röst bland sina berättare.

Government Media Office i Gaza bekräftade senare hans död, vilket ökade det totala antalet journalister som dödats sedan krigets början till 262 – en hög siffra som speglar de enorma risker journalister står inför när de försöker rapportera sanningen från tragedins kärna.

Men bakom dessa siffror finns mänskliga berättelser som inte kan reduceras till statistik.

Vid Mohammeds begravning stod hans unge son tyst bland de sörjande. En tioårig pojke med blont hår och ett litet ansikte som fortfarande inte helt kan förstå betydelsen av förlust. Tårar fyllde hans ögon när han såg sig omkring på människorna runt sig.

Han letade efter sin far.

Han kunde inte tro att mannen som varit hans trygghet och riktning i livet plötsligt var borta. För honom var Mohammed mer än en far – han var kompassen som ledde honom genom en osäker värld.

Idag står det barnet inför en ny verklighet—en som inte alls liknar den barndom han borde ha levt.

I Gaza stjäl krig inte bara hem.

Det stjäl också föräldrar.

Och så, sex månader efter att vapenvilan tillkännagavs, lever Gaza fortfarande mellan två motsägelsefulla verkligheter: ord som talar om lugn och ett dagligt liv fyllt av rädsla och väntan.

För här mäts krig inte bara i antalet raketer eller dagar av strid, utan i tomrummet det lämnar i hemmen, i ofullbordade berättelser och i barn som fortsätter ställa en enda fråga som ingen kan svara på:

Hur ska vi kunna leva nu?